Ut med språket

»Bah! Vad menar hon med det – jag förstår inte, vi är säkert bättre utbildade än vanliga lärare! Vad har fru Sabuni själv för utbildning? Det är bara för att vi bryter på svenska som man dömer ut oss.«

Så låter det när modersmålslärarna Hsing-Yenn Wang-Eriksson, Sabine Elmahy, Zdenka Bubenicek och Maria Völgyesi får frågan om de anser att de och deras kollegor har dålig utbildning. De har samtliga pedagogisk universitetsutbildning och lång erfarenhet av att undervisa flerspråkiga barn i Stockholms skolor.

Men när det rapporteras om invandrarbarns dåliga skolresultat, när var fjärde elev blir underkänd i svenska som andraspråk och när regeringens främsta mål är att minska utanförskapet i landet, då blir modersmålsundervisningen måltavla för nya reformer. Alltsedan hemspråk introducerades på 1960-talet för att möta den stora finska invandrargruppens behov, har undervisningen utvecklats till något av en helig ko. Integrationsminister Nyamko Sabuni vet att hon griper en het potatis när hon vill slopa modersmålsundervisningen och flytta resurserna till studiehandledning på elevens modersmål. Reformen ska inriktas på att höja lärarnas kompetens.

– Jag vill inte ta bort barnens rätt till sitt modersmål men i dag får barnen bara gå och prata sitt språk en timme i veckan med en outbildad lärare som inte är involverad i skolans ordinarie verksamhet. Det räcker inte för de svagaste eleverna, säger hon.

Kommunerna är under vissa förutsättningar skyldiga att erbjuda flerspråkiga elever modersmålsundervisning men regelverket ger förhållandevis stort utrymme att avgöra hur mycket tid som ska ägnas åt det. Om eleven väljer att läsa sitt modersmål utanför ordinarie timplan – vilket är vanligast – är undervisningen inte obligatorisk. Eleven har rätt till undervisningen i sju år under grundskola eller gymnasium, då kommer skolan överens med eleven och föräldrarna. Vanligtvis rör det sig om 1–1,5 timmes undervisning i veckan.

I dag finns det inga formella krav på lärarens kompetens, det anges bara att läraren ska vara »lämplig«.

– Det kan nog vara skiftande kvalitet på modersmålslärarnas kompetens men över lag skulle jag säga att de har hög utbildning, ofta både från hemlandet och Sverige. Här i Stockholm har jag till exempel flera doktorer i språk som undervisar eleverna, säger chefen vid Stockholms stads språkcentrum, Joakim Götz.

Nyamko Sabuni kom själv till Sverige som elvaåring och anser inte att hon hade haft mycket nytta av den undervisning som erbjuds flerspråkiga elever med i dag. Hennes ambition är att svaga elever med dåliga kunskaper i svenska ska få bättre hjälp. Därför ska resurserna läggas på att höja modersmålslärarnas kompetens för att de ska kunna handleda mer ändamålsenligt. Men reformen ska också syfta till att få in lärarna i skolan och uppgradera deras status.

– De måste bli lärare i egentlig mening och bli en del av lärarlaget, säger Sabuni.
Men modersmålslärarna har ingen förståelse för integrationsministerns förslag. Till att börja med har man i Stockholm redan försökt integrera modersmålslärare i den ordinarie verksamheten, vilket går bra med stora språkgrupper, men inte alls med små språkgrupper där elevunderlaget är litet. Sedan tycker de att kritiken är felaktig – undervisningen i dag fungerar visst, mycket tack vare lärarnas och elevernas engagemang.

Sabunis signaler om att skära ned modersmålsundervisningen skapar också oro.

– Man måste sluta tänka på modersmålsundervisningen som ett hinder och se det för vad det är – en resurs och en tillgång i en globaliserad värld, säger Zdenka Bubenicek som varje vecka åker runt till fjorton olika skolor för att undervisa i tjeckiska. Däremot är lärarna är positiva till ökade resurser till studiehandledning – så länge som det inte sker på bekostnad av språkundervisningen.

– Det är två helt olika saker. Studiehandledning är viktigast för nyanlända barn med dåliga svenskkunskaper – men det ger inget för andra generationens invandrarbarn som redan kan svenska. Modersmålsundervisningen är mer långsiktig under hela skoltiden, säger Hsing-Yenn Wang-Eriksson.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo tycker också att förslaget är helt felaktigt.

– Det är bakåtsträvande. Flerspråkighet ska betraktas som en tillgång för Sverige – en resurs i den tilltagande internationella konkurrensen, säger han och menar att det inte borde råda någon motsättning mellan undervisning och studiehandledning.

Inger Lindberg, som är professor i svenska som andra språk, är inne på samma linje. Hon välkomnar en förnyelse av studiehandledningen, som utvecklats och utvecklats dåligt, men anser att det vore olyckligt om det skulle ersätta modersmålsundervisningen.

– Goda kunskaper i modersmålet är den enskilt viktigaste faktorn för att flerspråkiga barn ska lyckas i skolan, säger hon.

Lindberg förklarar att det är skillnad mellan att kunna konversera på ett språk och att behärska det formella språk som fordras för lärande – det blir svårare att ta till sig annan kunskap om man inte behärskar sitt modersmål.

– Dessutom ska man inte underskatta språkets betydelse för den kulturella identiteten och kopplingen till hemland och släkt.

Enligt en rapport från OECD 2003 utgör Sveriges satsningar på modersmålsundervisningen sannolikt en avgörande faktor till att klyftan mellan svenska elever och elever med utländsk bakgrund minskar kraftigt mellan första och andra generationen invandrare.

– Visst är det viktigt med modersmålsundervisning men i dag ger den ingenting. Jag vill att barnens behov ska styra – dagens undervisning hjälper till exempel inte äldre barn som kommer hit och redan kan sitt språk, säger Nyamko Sabuni. Hon är väl medveten om att frågan är känslig och att hennes efterfrågade reform kan bli kostsam. Ändå vill hon att den ska kunna genomföras så snart som möjligt.

– Som samordnare av integrationspolitiken får jag ligga på behörigt departement. Så Jan Björklund vet mycket väl vad jag vill att vi ska göra.