Utrensning

Förr i världen fanns uppfattningen att växter som till utseendet bar likheter med ett mänskligt organ också var lämpade för att bota krämpor i just den kroppsdelen. Blåsippan kallades därför hepatica. Bladen, flikiga och med blodröd undersida, påminner om en lever, och ansågs kunna driva ut överflödiga gifter ur kroppen.

Idén byggde på en viss insikt om leverns funktion som reningsverk. Korkade levern igen kunde blomman blåsa den ren igen. Den hade så att säga nolltolerans mot slaggprodukter.

Inget av detta framfördes i den debatt sverigedemokraterna hade vintern 2006, när sippan vann en majoritet i medlemsomröstningen om ny partisymbol. I ett pressmeddelande hävdade partistyrelsen att blomman använts för att »läka sår«, men betonade att »dess uppenbarelse bland torra löv i skiftet mellan mörker och ljus väcker varma känslor«.

Ett knappt decennium senare verkar läkelinjen ändå ha vunnit. I blåsippans namn väckte i veckan Jimmie Åkessons medlemsutskott uteslutningsärenden mot i princip hela ungdomsförbundets ledning och flera personer i Stockholms stads partidistrikt.

Ledarens återkomst resulterade i en historisk brytning. Sverigedemokraterna håller på att splittras i två delar.

När sprickan uppstod var den så liten att den knappt märktes. Några trodde till och med att den var skapad av partiledningen för att ge intryck av att det fanns en livfull debatt i partiet.

Det började i september 2011. Dåvarande partisekreteraren Björn Söder besökte sdu:s kongress. I ett tal uppmuntrade han ungdomarna att verka som en »intern opposition« i partiet.

Problemet var att de under samma kongress valde sig en ny ordförande: 24-årige Gustav Kasselstrand.

Kasselstrand arbetade vid tillfället i riksdagen. Han var politisk sekreterare med ansvar för ekonomisk politik. Även hans vice ordförande, 19-årige William Hahne, hade en riksdagslegitimation eftersom han var en av partiets pressekreterare.

De var inne i värmen då.

Sedan började de ta Björn Söder på orden. Bara några veckor senare skrev de en Palestinavänlig debattartikel i Aftonbladet.

För utomstående såg det ut som en typisk ungdomsförbundsgrej. Intresset hos politiker för Palestinakonflikten brukar ju sjunka i takt med stigande ålder.

Men här hade frågan en allvarlig laddning. Inte bara för att sverigedemokraterna under åren som gått blivit fanatiska Israelvänner. Men det allra viktigaste var att ungdomsförbundets artikel inte bara handlade om själva sakfrågan.

Det handlade om att poängtera partiets nationalistiska ideologi.

Vid den här tiden höll nämligen parti-ledningen på att skriva om principprogrammet. På kongressen tre veckor senare skulle den ideologiska huvudbeteckningen för partiet bli »socialkonservativ«, var tanken. I det gamla programmet var partiet »demokratiskt nationalistiskt«.

Mattias Karlsson, som skrivit det nya programmet, hade plötsligt fått en intern opposition på halsen. Kongressen blev stormig. Flera ombud var förbannade för att det inte gick att göra enskilda ändringsförslag. Av de 159 röstberättigade ville 40 återremittera förslaget.

Partistyrelsen vann, principprogrammet gick igenom, men för första gången hade ungdomsförbundet markerat självständighet.

Redan på nästa sdu-kongress – våren 2012 – förde partiledningen fram Paula Bieler som motkandidat om ordförandeposten. Hon förlorade med rösterna 39–10. Kasselstrand satt kvar.

På hösten lanserade partiet den så kal-lade nolltoleransen, och kunde därmed göra sig av med ett stort antal personer. Bland dem som uteslöts fanns Göteborgspolitikern Patrik Ehn. Motiveringen var Ehns tidigare engagemang i nazistiska organisationer, men inom sdu muttrades det om att uteslutningen handlade om att försvaga Gustav Kasselstrand, som haft Ehn som mentor.

Ungefär samtidigt ägde järnrörsskandalen rum. Kasselstrand och hans allierade klagade högljutt över vad de såg som dubbelmoral hos partiledningen. Både Kent Ekeroth och Erik Almqvist hade ju varit med under järnrörsnatten – men bara Almqvist tvingades bort från partiet.

Till kongressen i november 2013 fick partistyrelsen igenom flera stadgeändringar riktade mot upprorsmakarna, som förlorad rösträtt på kongresserna och borttagna platser i partistyrelsen.

Ungdomsförbundets inflytande ströps.

Trots att Gustav Kasselstrand och William Hahne isolerades lyckades de behålla sitt grepp om sdu. Det blev tydligt när Mattias Karlsson inför kongressen i november 2014 förde fram sin pressekreterare Henrik Vinge som utmanare. Efter en jämn kamp stod Kasselstrand som segrare än en gång, med röstsiffrorna 31–25.

Bara några dagar senare fällde sverigedemokraterna regeringens budget. Ställda inför ett extraval hamnade motsättningarna under ytan. Men så snart valet ställdes in tog allt fart igen.

När medlemmarna i Stockholmsdistriktet samlades i Alviks medborgarhus den 1 mars började kaoset direkt. Röstlängden ifrågasattes, medlemmar som påstod sig ha betalt medlemsavgiften kom inte in i lokalen och mötet kom inte i gång förrän en timme efter utsatt tid.

Partiledningen hoppades att Maria Danielsson skulle väljas om till ordförande. Men hon utmanades av William Hahne. Det var ungdomarnas djärvaste försök dittills att nästla sig in i partiets ryggrad. Och det lyckades. Hahne, 22 år fyllda och med en plats i kommunfullmäktige på meritlistan, vann. Svaret lät inte vänta på sig. Hahne anklagades för att olovligen ha haft tillgång till partiets medlemsregister. Han nekade, och berättade för pressen att han fått ta emot hot om uteslutning om han inte vek ner sig.

Två veckor senare fortsatte dramat. Då försökte Gustav Kasselstrand ta sig in i styrelsen i Stockholms län. Han misslyckades, men ledningen i moderpartiet hade fått nog. Nu skulle det utredas om Hahne och Kasselstrand skulle uteslutas. Vilket Hahne och Kasselstrand i tisdags kväll offentliggjorde.

Kasselstrand anklagade också Mattias Karlsson för att ljuga »rakt av« och kallade utredningen för ett »övergrepp från Mattias Karlsson och hans närmaste vänner«.

Huruvida anklagelserna är välgrundade är svårt att avgöra. Ekot fick exempelvis bekräftat från Nordisk ungdom att det finns medlemmar inom sdu med kopplingar till organisationen – men inte just Kasselstrand och Hahne.

Oavsett är den konflikt som nu pågår den värsta som drabbat sverigedemokraterna sedan Jimmie Åkesson tog över partiet 2005.

I ett historiskt perspektiv är händelsen inte unik. Den förening som Jonas Sjöstedt i dag leder under namnet vänsterpartiet började sin bana som ett utbrytarparti från socialdemokraterna. Konflikten startade 1909, när Hjalmar Branting var socialdemokratisk partiledare och Per Albin Hansson ledde ungdomsförbundet. Hansson ansågs stå till höger och utmanades av Zeth Höglund. Som vann. Till bränsle i konflikten fanns personliga antipatier. Höglund och Hansson, som efteråt inte räknade ut sig själva ur leken, avskydde varandra.

1914 vägrade ungdomsförbundet följa partiledningen i fall där inriktningen inte låg »i full överensstämmelse med partiets program och socialismens mål«. Inför kongressen 1917 svarade partistyrelsen, då anförd av Gustav Möller, med krav på lojal uppslutning, varpå ungdomarna själva tog grälet till ett slut. De röstade om saken och nästan alla ville vägra partiets ultimatum.

Därmed lämnade ssu och stora delar av vänsterfalangen socialdemokraterna och bildade ett eget parti.

Det finns en viss likhet med situationen hos sverigedemokraterna hundra år senare. Zeth Höglund påstod bland annat att partiledningens präglades av »småsinne och kotteriväsende«. Med liknande ordalag har kretsen kring Kasselstrand beskrivit Jimmie Åkessons ledarskap. Skillnaden är väl att det i sverigedemokraternas fall inte är ungdomsförbundet utan partistyrelsen som nu försöker ta konflikten till ett avgörande.

I den bemärkelsen påminner situationen mer om partisplittringen i Allmänna Valmansförbundet, i dag benämnt moderaterna, på 1930-talet.

Sveriges nationella ungdomsförbund hette högerpartiets ungdomsrörelse, som inför det hätska kosackvalet 1928 växte från en obetydlig organisation till en effektiv propagandamaskin med 30 000 medlemmar. Med partiet blev det snart en konflikt om tonläge och ekonomiska resurser – precis som hos sverigedemokraterna i dag. Bråket eskalerade i Stockholm. En grupp ungdomar ställde upp med en egen valsedel inför stadsfullmäktigevalet 1931. I jämförelse med William Hahnes seger får man säga att högerungdomarna misslyckades, men det blev ändå början på slutet. 1933 beslöt partiet att helt enkelt bilda sig ett nytt ungdomsförbund. Det var så Högerns ungdomsförbund, i dag känt under namnet muf, skapades.

Om det är så sverigedemokraterna har tänkt lösa dagens problem återstår att se. I så fall utgör kanske vänsterpartiets situation på 1960-talet ett varnande exempel.

Sveriges kommunistiska parti, som föreningen kallade sig då, hade under CH Hermanssons ledning inlett ett reformarbete bort från stalinism, men lyckades ändå inte fånga den maoistiskt inriktade vänstervåg som svepte över landet. 1967 bröt sig en betydande grupp – främst unga – ut ur partiet och bildade Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Att KFML sedan celldelades har skuggat den stora poängen: att moderpartiet inte hade förmågan att kanalisera de nya politiska trenderna. Vänsterpartiet förlorade nästan en hel generation till småsekterna. Sverigedemokraterna riskerar samma sak.

Invändningen är självklar: Hur viktigt är egentligen ett ungdomsförbund?

Det beror på. I grunden handlar det om man lyckas trygga återväxten. Sverigedemokraternas situation är speciell. Partiet har svårt att hitta folk till förtroendeuppdrag och tjänster. Även om man lyckas rekrytera personer som inte kommit via ungdomsförbundet utgör en brytning med Kasselstrand ett utflöde av politiskt skolade personer. Saken blir inte bättre av om man tittar på vad som hänt med Kasselstrands företrädare. Erik Almqvist försvann från partiet – åtminstone officiellt – och William Petzäll avled. Partiet har därmed inte lyckats generationsväxla sedan Martin Kinnunen var sdu-ordförande.

Och detta i ett parti där ledaren varit sjukskriven ett halvår och den övriga parti-ledningen – Karlsson, Jomshof och Söder – redan varit i partipolitikens -centrum i tio år.

Mest av allt liknar dagens sverigedemokrater ändå 1920-talets vänster.  Då splittrades det svenska kommunistpartiet av en extern aktör. När majoriteten av medlemmarna – anförda av Karl Kilbom – inte ville följa delar av den sovjetiska politik som slogs fast i den Kommunistiska internationalen svarade Moskva med att helt enkelt utesluta dem. Sedan byggde ryssarna på distans upp partiet igen. Hugo Sillén hette den nya partiledaren.

I valet 1932 ställde därför två partier upp under namnet Sveriges kommunistiska parti: kilbommarna och sillénarna.

Av de stora partibrytningarna i Sverige är detta den där uteslutningar varit viktigast för att driva fram ett avgörande.

Det finns förstås betydande skillnader mellan kommunister och sverigedemokrater men vissa karaktärsdrag förenar, som stark toppstyrning och ett omfattande utrensningsarbete. Jimmie Åkessons strategi mot Gustav Kasselstrand påminner också om den sovjetiska. När den egna kandidaten inte lyckas vinna får man till slut intervenera.

Kasselstrand hävdar att sdu är självständigt, och att han tänker sitta kvar som ordförande även om han utesluts ur partiet. Det partiledningen nu gör är att höja kostnaden för alla i ungdomsförbundet som kan tänka sig att återvälja Kasselstrand eller rösta på någon som inte har handplockats av partiledaren. Ett sådant scenario kan sluta med två ungdomsförbund som båda hävdar sig vara sverigedemokratiska.

I så fall har Jimmie Åkesson bevisat blåsippans utdrivande egenskaper. För två år sedan berättade han att sverigedemokraterna tagit patent på den lilla blomman. Alla bilder av blåsippor som man kunde få fram via googlingar, ja, alla blåsippor överhuvudtaget, skulle bort. Bara sverigedemokraternas logotyp skulle finnas kvar.

Det var också en handling som förde tankarna åt öster.