Utrikesministern är outsourcad – igen
Den lysande idén att »outsourca« viktiga delar av statens verksamhet är inte ny. Regeringen Reinfeldt outsourcade Sveriges försvar, genom att avveckla vårt eget. Ett land har ju alltid en armé, sin egen eller någon annans. Sverige valde uppenbarligen någon annans.
Samma regering outsourcade utrikesministerposten. Den som glömt hur enmansshowen Carl Bildt flängde runt världen och twittrade, utan uppenbara trådar till regeringen i övrigt, kan ägna ett par timmar åt att läsa Björn Hägers nyutkomna bok »Uppdrag Bildt«. I efterhand borde den perioden framstå som ett tillfälligt avsteg från det normala - motiverat av Bildts exceptionella kompetens, eller Reinfeldts exceptionella ointresse av utrikespolitik, eller möjligen båda – men så har det inte blivit.
Läs mer: Utdrag från Björn Hägers uppdrag Bildt
Utrikesminister Margot Wallströms önskan att sätta Sveriges signatur under konventionen om kärnvapenförbud, riskerar att rasera svenska militära samarbeten. Det skulle öka risken för konflikt. Det är ett problem. Ett annat är den grunda argumentationen.
Det är klart att det vore bäst om kärnvapen inte fanns. Men nu gör de det. Och världen är en väv av komplicerade spänningar, balanser och konflikter där kärnvapen utgör en tråd. Det går inte att bara dra ut just den tråden.
Det är klart att Wallström vet det. Ändå sträcker sig argumentationen inte längre än till att kärnvapen är hemska och till det fina i att stärka »normen« mot kärnvapen.
En del anar en renässans för den moraliska stormakten Sverige i den här argumentationen. Men de förbiser något väsentligt: varken Sveriges säkerhetsintressen eller nationen i sig, spelar någon huvudroll i resonemangen. Inte ens regeringen som helhet verkar ha mycket med saken att göra. Det är en soloåkning.
Det började alltså med Bildt: posten som utrikesminister outsourcades till en person som var lite större än sitt parti och som i första hand putsade på sitt eget varumärke. Och nu sker det igen. Den normen har i alla fall stärkts.
*
Hasse Alfredson var tvåa på Piratenpriset, första året gick det till Jacques Werup, det tredje till Ernst-Hugo Järegård. Nu är alla tre borta. Jag lyssnar till »Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen«. Den är evig.
