Utspel utan besked

Efter en lång dag fylld av borgerliga miljöbilspremier, envist spöregn och en krockad kampanjbuss sken solen en stund över de rödgröna partiledarna på torget i Uppsala. Åskådarna strömmade till. Stämningen steg på lastbilsflaket.

Men vad var det egentligen de sa?

Den supergröne [[Peter Eriksson]] förfasade sig över krisen i industrin. Den knallröde [[Lars Ohly]] meddelade att hans parti minsann behandlar alla människor olika.

Va?

Visst, Erikssons poäng var ju att det behövs en ny näringsminister som för en annan typ av politik för de stora industrierna och Ohlys resonemang handlade om att försvara att sjuka ska få starkare stöd från staten än friska.

Men rörde de inte bara till det? Valrörelsen i övrigt har ju inte varit ett under av tydlighet.

Först lanserade de rödgröna en ny fastighetsskatt, sedan gjorde de om förslaget. Inte bara en gång utan två.

Först sa de borgerliga att de vill sänka skatten för pensionärer, sedan berättade de att de vill sänka den ännu mer. Kanske, på sikt, om det går.

Vilken väljare kan skilja på folkpartiförslag och allianspolitik, på miljöpartiåsikter och rödgröna överenskommelser?

Nu när de båda blocken lanserar sina valmanifest är syftet att visa upp tydliga alternativ och konkreta löften. Valmanifest, brukar statsvetarna säga, är inte bara det bästa sättet att få reda på vad partierna vill göra utan ger också en ganska sann bild av vad partierna sedan gör när de får makten.

Frågan är bara om vägen fram till valmanifesten inte redan gjort väljarna alltför förvirrade för att orka lyssna.

Den här valrörelsen präglas av osäkerhet. För det första är mer än en miljon väljare osäkra i de stora opinionsinstitutens mätningar. För det andra är politikerna själva osäkra. Hetsade av medier och sin egen rädsla att förlora beter sig många politiker dummare än de faktiskt är.

Tydligast hittills är kanske socialdemokraterna i Stockholms förslag om att med politiska medel skapa vad man anser vara en mer samhällsnyttig service på tunnelbanestationerna. Egentligen var idén inte så konstig – ett klassiskt vänstersvar på livspusslet. Men uttrycket »en butler i tunnelbanan« stärkte knappast seriositeten i förslaget.

Efteråt bekräftade socialdemokraten [[Ilija Batljan]] att man varit nervös över att inte höras och synas tillräckligt. I en intervju i Aftonbladet berättade han att det var han själv personligen som sett till att ordet »butler« kom in i debattartikeln:

– Jag tyckte det var genialiskt. Att krydda en bred satsning på tjänster på kollektivtrafiken med ett så provocerande ord har gett en viktig fråga enorm uppmärksamhet.

Så tänker alltså en av socialdemokraternas mest hyllade landstingspolitiker när han ska berätta något viktigt i den här valrörelsen.

Av samma skäl har de borgerliga delat upp sitt valmanifest i små bitar för att maximalt utnyttja mediernas ständigt malande nyhetskvarnar: tre miljarder till ett jobbpaket, två och en halv till pensionärerna, fyra till ungdomsarbetslösheten.

Nu är det förstås så att valrörelser brukar präglas av mer kaos än kosmos. Men blockpolitiken slår liksom knut på sig själv den här gången och får valrörelsen att mest likna en budgetförhandling.

Alliansens utspel om ny miljöbilspremie i veckan var talande. Centerpartisten [[Annie Johansson]] utropade:
»Centerpartiet har fått med sig alliansen på en supermiljöbilspremie à 40 000 kr! Vi vill jaga utsläppen, inte bilismen.«

Det viktiga var inte att ställa det blå blocket mot det röda utan att poängtera att centerpartiet, som kämpar för sin existens i riksdagen, hade vunnit en seger mot de jättelika moderaterna.

Precis som när [[Göran Persson]] regerade med två stödpartier har vi en situation där småpartier på båda sidor om blockgränsen ropar sina förhandlingsbud så högt de kan i medierna och hoppas på bästa utfall hos sina större koalitionspartners.

Väljarna har ofta att välja mellan äpplen och päron.

Regeringens besked om det ekonomiska läget förstärkte ytterligare bilden av att åtminstone den borgerliga alliansen vill göra det här valet till en budgetförhandling. Finansminister [[Anders Borg|Anders Borgs] budskap var att det bara gick att göra en säker prognos om reformutrymmet för nästa år, 2011.

Därmed var det inte frågan om 30–40 miljarders utrymme, utan 10 miljarder. Den lilla effekten var att moderaterna framstod som sparsamma, den stora att valet förminskades till att handla om ett enda budgetår.

Båda sidor har skäl att inte vilja tala om hela nästa mandatperiod.

De rödgrönas större ekonomiska uppgörelser sträcker sig bara över två år, och vänsterpartiets Lars Ohly lyckades också få nya augustirubriker på budskapet från i våras om att han efter halva mandatperioden planerar att kräva höjda inkomstskatter.

De borgerliga å sin sida vill inte framstå som alltför besjälade skattesänkare och talar därför inte gärna konkret om att det 2014 och 2015 kan finnas gott om högkonjunkturpengar och vad man då ska använda de till.

Det enda tips väljarna kan luta sig mot är att partierna tenderar att genomföra mer än vad de föreslår i valmanifesten. Till exempel har regeringen sänkt inkomstskatten med mer än dubbelt så mycket som man lovade i förra valrörelsen.

Hittills framstår valet 2010 som skenbart enkelt. På ytan finns det två alternativ, men därunder är flodvågen av utspel lika rörig som Littorin-affären; det blir ett jävla liv en stund, men när krutröken lagt sig kan få eller ingen redogöra för vad som egentligen hände.

I våras uppskattade Statistiska centralbyrån att viljan att delta i valet 2010 var en procent starkare än i valet 2006. Håller den trenden i sig efter valmanifesten?

Journalisten Annika Lantz fångade mycket av valspurtens inledning när hon i veckan skrev på twitter:
»Dottern frågade hur mycket ’stjärnstopp’ är, och jag sa att det är lika mycket som de olika partierna vill ge till pensionärerna«.