Vad ska försvaret göra med pengarna?
ÖB lyckades inte bränna budgeten 2024, ändå rekordhöjs anslagen igen.
Bild: TT
När Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i SVT 2017 tillfrågades om skattemoral och sina tillgångar i skatteparadiset Malta, svarade han med en provocerande och sedemera berömd motfråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Åtta år senare är Leif Östling, numera ordförande i Kommissionen för skattenytta, på krigsstigen igen på samma tema: får skattebetalarna valuta för sina pengar? Just nu handlar det om den panikartade upprustningen av det militära försvaret som planeras över hela Europa under trycket av Trumpadministrationens besked att kontinenten får ta ansvar för sitt eget försvar när USA omprioriterar.
”Försvaret riskerar bli vårt nästa stora område för skatteslöseri”, skrev Östling i en debattartikel nyligen i Dagens industri. Eftersom militär upprustning är så angeläget ”är risken stor att ingen kommer att känna något behov av att bemöda sig att titta på kalkylerna”, hävdade han och menade att vi måste ”tänka efter före” den här gången: ”Det är bättre att omställningen tar lite längre tid än att vi låter Trump hetsa oss att göra snabbt men fel.”
Men i Europa är det för närvarande få som verkar ta fasta på det rådet. Under fraser som ”ReArmEurope” försöker europeiska ledare övertrumfa varandra med löften om att snabbproducera ett eget försvarsalternativ i brist på amerikanska säkerhetsgarantier. Vid ett extrainsatt EU-toppmötet i Bryssel förra veckan enades de 27 medlemsländerna om att inrätta en fond för lån till försvarsinvesteringar och införa en undantagsklausul som åsidosätter EU:s budgetregler för länder som ökar sina försvarsinvesteringar.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talade om att ”turborusta” och tänker frigöra 800 miljarder euro - cirka 9000 miljarder kronor - för militära ändamål. Vad utfallet av detta blir är en annan fråga. Det kan finnas mycket luft i siffrorna. EU-länderna måste gå från ord till handling, annars händer ingenting och då ser det mörkt ut för Europa.
Donald Trumps uttalande nyligen om att inte försvara Natoländer som inte gör rätt för sig upphäver i praktiken alliansens kollektiva säkerhetsåtagande: “Det handlar om sunt förnuft. Om de inte betalar, så tänker inte jag försvara dem”, sa han. Presidentens förtrogne Elon Musk går ett steg längre och menar i ett inlägg på X att det är dags för USA att lämna Nato. Statsminister Ulf Kristersson ger utan omsvep USA rätt i att Europa släpat efter militärt under lång tid: ”Europeiska Natoländer har inte investerat tillräckligt i sina försvar, utan låtit USA stå för en allt stor del av notan”, säger han till Expressen.
Anslagen har fördubblats
I Sverige har försvarsanslagen mer än fördubblats de senaste åren: från 60 miljarder 2020 till 143 miljarder 2025, en ökning med 138 procent på fem år. 2030 beräknas anslagsnivån till 186 miljarder, ytterligare 30 procent upp, enligt det senaste försvarsbeslutet i december. Fast nu är det redan överspelat. Statsministern vill skjuta till ännu mer pengar i enlighet med Europas nya rustningsstrategi: ”Sverige kommer utan tvekan tillhöra de länder som så snabbt som möjligt kommer att stärka vårt eget försvar.”
Trumpadministrationen kräver att Natoländerna höjer sina försvarsbudgetar till 5 procent av BNP. För Sverige skulle det innebära en dubblering till 350-400 miljarder kronor om året. I Europa hoppas man komma undan med 3-3,5 procent, vilket motdsvarar cirka 250-300 miljarder årligen för svensk del.
En avgörande fråga är hur stora anslagsökningar Försvarsmakten kan svälja med bibehållen effekt. Förre försvarsministern Peter Hultqvist (S) talade under sina åtta år i regeringen ständigt om att ”det tar tid att bygga militär förmåga”. När det nu visar sig att Försvarsmakten inte klarat av att göra av med hela anslaget för 2024 får det påståendet en renässans. Av den totala budgeten på 125,5 miljarder blev 3,3 miljarder över. Av dessa pengar har 2,1 miljarder betalats tillbaka till statskassan, resten står kvar på försvarets konto.
I Försvarsmaktens årsredovisning skriver ÖB Michael Claesson lite urskuldande att ”en mycket högt ansatt ambitionshöjning” resulterade i ”ett mindre underskridande i nyttjande av de totala anslagen.”
En flaskhals i återupprustningen är enligt ÖB att försvarsindustrin har ”långa ledtider” för sina vapenleveranser i ett läge när det militära försvaret ”ska mångdubblas i rekordfart” på ett sätt som ”inte skett i modern tid”. Även om försvaret har gott om pengar finns det alltså helt enkelt inga vapen att köpa.
En annan flaskhals är ett tungrott och snårigt upphandlingssystem som Försvarets materielverk, i samverkan med Försvarsmakten, använder för att lägga beställningar till industrin. På den punkten efterlyser Leif Östling ”ett ordentligt kompetenstillskott” för att snabba på processerna i kombination med större träffsäkerhet.
En indikation på aktivitetsnivån i det svenska försvaret är antalet flygtimmar i flygvapnet - och särskilt då för Jas Gripen. Fokus kan berätta att antalet timmar som svenskt stridsflyg var i luften under förra året stannade på 11 256, enligt uppgifter i årsredovisningen. Fyra år tillbaka, 2020, då säkerhetsläget var ett annat, var motsvarande siffra faktiskt marginellt högre 11 308.
Nivån är alltså densamma trots den kraftiga ökningen av försvarsanslagen och att Sverige gick med i Nato i mars förra året (fram till 2020 redovisades även hur marinens fartyg och ubåtar utnyttjades men 2021 försvann uppgiften utan förklaring för att inte återkomma därefter).
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2026 talas det på var och varannan sida om att det pågår åtgärder som ska vara genomförda inom en tidshorisont på mellan fem och tio år.
Armén ska ställa fyra ”i allt väsentligt operativa” brigader på benen ”senast 2030”. Två nya ubåtar till marinen levereras under perioden 2031-35. ”Fortsatt leverans och utveckling” av den nya E-versionen av Jas Gripen pågår under samma tidsspann. Fast antalet stridsflygdivisioner står kvar på sex på grund av att äldre plan tas ur drift när nya tillkommer. Det går med andra ord redan trögt med upprustningen, trots den större budgeten. Och ytterligare höjda anslag behöver alltså varken göra till eller från.
Lång och mödosam process
En tredje flaskhals är tillgången på personal. Värnplikten är tillbaka i Sverige men tillväxten går ändå långsamt. Förra året påbörjade 7343 värnpliktiga sin grundutbildning, men endast 5765 fullföljde, ett bortfall på drygt 20 procent. Var femte inkallad försvann alltså längs vägen och kan inte krigsplaceras och försvara Sverige om kriget kommer.
På sikt vill försvaret kalla in fler värnpliktiga från varje årskull, men inga större förändringar planeras och utökningen ligger dessutom, som så mycket annat, fem till tio år framåt i tiden. Antalet fast anställda officerare kryper sakta uppåt: från 9277 år 2020 till 9952 förra året. Samtidigt växer behovet snabbt när försvaret ska bemanna Natostyrkor och staber runt om i Europa.
För att öka den militära kapaciteten på ett avgörande sätt krävs det långt fler soldater, fler officerare samt mer och modernare vapen än idag. Plus att alla faktorer samverkar i väl genomtänkta processer.
I sin iver att snabbt åstadkomma resultat kan regering och opposition enas om att skruva upp anslagen till nya rekordnivåer år efter år. Men det räcker inte med att kasta ständigt fler miljarder till försvaret om man inte vet vad de ska göra med alla pengar – och det vet man för närvarande inte. Leif Östling har sin uppfattning klar:
”Regeringen måste presentera en tydlig och detaljerad plan för hur skattepengarna ska användas. FMV måste rusta sig för en uppgift de aldrig varit i närheten av. Svensk försvarsmaterielindustri måste skala upp rejält med en fördubbling av personal och en fyrdubbling av produktion.”
Nu väntar en lång och mödosam process på försvarsområdet. Sverige kan börja rusta för allt vad tygen håller, försvaret kommer ändå behöva ta ett litet steg i taget. Det stora lyftet ligger åratal bort. Men hur många?
***
Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?
När Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i SVT 2017 tillfrågades om skattemoral och sina tillgångar i skatteparadiset Malta, svarade han med en provocerande och sedemera berömd motfråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Åtta år senare är Leif Östling, numera ordförande i Kommissionen för skattenytta, på krigsstigen igen på samma tema: får skattebetalarna valuta för sina pengar? Just nu handlar det om den panikartade upprustningen av det militära försvaret som planeras över hela Europa under trycket av Trumpadministrationens besked att kontinenten får ta ansvar för sitt eget försvar när USA omprioriterar.
”Försvaret riskerar bli vårt nästa stora område för skatteslöseri”, skrev Östling i en debattartikel nyligen i Dagens industri. Eftersom militär upprustning är så angeläget ”är risken stor att ingen kommer att känna något behov av att bemöda sig att titta på kalkylerna”, hävdade han och menade att vi måste ”tänka efter före” den här gången: ”Det är bättre att omställningen tar lite längre tid än att vi låter Trump hetsa oss att göra snabbt men fel.”
Men i Europa är det för närvarande få som verkar ta fasta på det rådet. Under fraser som ”ReArmEurope” försöker europeiska ledare övertrumfa varandra med löften om att snabbproducera ett eget försvarsalternativ i brist på amerikanska säkerhetsgarantier. Vid ett extrainsatt EU-toppmötet i Bryssel förra veckan enades de 27 medlemsländerna om att inrätta en fond för lån till försvarsinvesteringar och införa en undantagsklausul som åsidosätter EU:s budgetregler för länder som ökar sina försvarsinvesteringar.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talade om att ”turborusta” och tänker frigöra 800 miljarder euro – cirka 9000 miljarder kronor – för militära ändamål. Vad utfallet av detta blir är en annan fråga. Det kan finnas mycket luft i siffrorna. EU-länderna måste gå från ord till handling, annars händer ingenting och då ser det mörkt ut för Europa.
Donald Trumps uttalande nyligen om att inte försvara Natoländer som inte gör rätt för sig upphäver i praktiken alliansens kollektiva säkerhetsåtagande: “Det handlar om sunt förnuft. Om de inte betalar, så tänker inte jag försvara dem”, sa han. Presidentens förtrogne Elon Musk går ett steg längre och menar i ett inlägg på X att det är dags för USA att lämna Nato. Statsminister Ulf Kristersson ger utan omsvep USA rätt i att Europa släpat efter militärt under lång tid: ”Europeiska Natoländer har inte investerat tillräckligt i sina försvar, utan låtit USA stå för en allt stor del av notan”, säger han till Expressen.
Anslagen har fördubblats
I Sverige har försvarsanslagen mer än fördubblats de senaste åren: från 60 miljarder 2020 till 143 miljarder 2025, en ökning med 138 procent på fem år. 2030 beräknas anslagsnivån till 186 miljarder, ytterligare 30 procent upp, enligt det senaste försvarsbeslutet i december. Fast nu är det redan överspelat. Statsministern vill skjuta till ännu mer pengar i enlighet med Europas nya rustningsstrategi: ”Sverige kommer utan tvekan tillhöra de länder som så snabbt som möjligt kommer att stärka vårt eget försvar.”
Trumpadministrationen kräver att Natoländerna höjer sina försvarsbudgetar till 5 procent av BNP. För Sverige skulle det innebära en dubblering till 350-400 miljarder kronor om året. I Europa hoppas man komma undan med 3-3,5 procent, vilket motdsvarar cirka 250-300 miljarder årligen för svensk del.
En avgörande fråga är hur stora anslagsökningar Försvarsmakten kan svälja med bibehållen effekt. Förre försvarsministern Peter Hultqvist (S) talade under sina åtta år i regeringen ständigt om att ”det tar tid att bygga militär förmåga”. När det nu visar sig att Försvarsmakten inte klarat av att göra av med hela anslaget för 2024 får det påståendet en renässans. Av den totala budgeten på 125,5 miljarder blev 3,3 miljarder över. Av dessa pengar har 2,1 miljarder betalats tillbaka till statskassan, resten står kvar på försvarets konto.
I Försvarsmaktens årsredovisning skriver ÖB Michael Claesson lite urskuldande att ”en mycket högt ansatt ambitionshöjning” resulterade i ”ett mindre underskridande i nyttjande av de totala anslagen.”
En flaskhals i återupprustningen är enligt ÖB att försvarsindustrin har ”långa ledtider” för sina vapenleveranser i ett läge när det militära försvaret ”ska mångdubblas i rekordfart” på ett sätt som ”inte skett i modern tid”. Även om försvaret har gott om pengar finns det alltså helt enkelt inga vapen att köpa.
En annan flaskhals är ett tungrott och snårigt upphandlingssystem som Försvarets materielverk, i samverkan med Försvarsmakten, använder för att lägga beställningar till industrin. På den punkten efterlyser Leif Östling ”ett ordentligt kompetenstillskott” för att snabba på processerna i kombination med större träffsäkerhet.
En indikation på aktivitetsnivån i det svenska försvaret är antalet flygtimmar i flygvapnet – och särskilt då för Jas Gripen. Fokus kan berätta att antalet timmar som svenskt stridsflyg var i luften under förra året stannade på 11 256, enligt uppgifter i årsredovisningen. Fyra år tillbaka, 2020, då säkerhetsläget var ett annat, var motsvarande siffra faktiskt marginellt högre 11 308.
Nivån är alltså densamma trots den kraftiga ökningen av försvarsanslagen och att Sverige gick med i Nato i mars förra året (fram till 2020 redovisades även hur marinens fartyg och ubåtar utnyttjades men 2021 försvann uppgiften utan förklaring för att inte återkomma därefter).
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2026 talas det på var och varannan sida om att det pågår åtgärder som ska vara genomförda inom en tidshorisont på mellan fem och tio år.
Armén ska ställa fyra ”i allt väsentligt operativa” brigader på benen ”senast 2030”. Två nya ubåtar till marinen levereras under perioden 2031-35. ”Fortsatt leverans och utveckling” av den nya E-versionen av Jas Gripen pågår under samma tidsspann. Fast antalet stridsflygdivisioner står kvar på sex på grund av att äldre plan tas ur drift när nya tillkommer. Det går med andra ord redan trögt med upprustningen, trots den större budgeten. Och ytterligare höjda anslag behöver alltså varken göra till eller från.
Lång och mödosam process
En tredje flaskhals är tillgången på personal. Värnplikten är tillbaka i Sverige men tillväxten går ändå långsamt. Förra året påbörjade 7343 värnpliktiga sin grundutbildning, men endast 5765 fullföljde, ett bortfall på drygt 20 procent. Var femte inkallad försvann alltså längs vägen och kan inte krigsplaceras och försvara Sverige om kriget kommer.
På sikt vill försvaret kalla in fler värnpliktiga från varje årskull, men inga större förändringar planeras och utökningen ligger dessutom, som så mycket annat, fem till tio år framåt i tiden. Antalet fast anställda officerare kryper sakta uppåt: från 9277 år 2020 till 9952 förra året. Samtidigt växer behovet snabbt när försvaret ska bemanna Natostyrkor och staber runt om i Europa.
För att öka den militära kapaciteten på ett avgörande sätt krävs det långt fler soldater, fler officerare samt mer och modernare vapen än idag. Plus att alla faktorer samverkar i väl genomtänkta processer.
I sin iver att snabbt åstadkomma resultat kan regering och opposition enas om att skruva upp anslagen till nya rekordnivåer år efter år. Men det räcker inte med att kasta ständigt fler miljarder till försvaret om man inte vet vad de ska göra med alla pengar – och det vet man för närvarande inte. Leif Östling har sin uppfattning klar:
”Regeringen måste presentera en tydlig och detaljerad plan för hur skattepengarna ska användas. FMV måste rusta sig för en uppgift de aldrig varit i närheten av. Svensk försvarsmaterielindustri måste skala upp rejält med en fördubbling av personal och en fyrdubbling av produktion.”
Nu väntar en lång och mödosam process på försvarsområdet. Sverige kan börja rusta för allt vad tygen håller, försvaret kommer ändå behöva ta ett litet steg i taget. Det stora lyftet ligger åratal bort. Men hur många?
***
Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?
