Vad ska man med en lista till?
Felix Kjellberg, mer känd som Pewdiepie, har i runda slängar 47 miljoner prenumeranter på sin egen Youtubekanal. Det gör honom inte bara till Sveriges, utan till världens största youtuber.
Pewdiepie blev känd när han spelade tv-spel och filmade sina reaktioner. Numera har han breddat repertoaren till att omfatta allt man kan tänka sig i plojig sketchväg, som att jaga Pokémongubbar med armborst och skrämma livet ur en stackars mops. Han visar på bredd, ger ut musik och citatböcker. När han skulle sommarprata 2014 spelade man in en engelsk version av programmet och lade ut på nätet, på egen server med extra kapacitet. Man ville inte riskera att radions vanliga webbplats skulle krascha av all trafik.
Pewdiepie finns med på Time Magazines lista över världens 100 mest inflytelserika personer 2016. Han finns inte med i Fokus rankning över de 75 mäktigaste i Kultursverige.
När idéhistorikern Sverker Sörlin kommenterade fjolårets makthavarlista i Fokus, den första vi gjorde, ansåg han att vi krympte kulturbegreppet (DN 30/9-15). Att vår kultursyn var egendomlig. Sörlin verkade inte sakna just youtubers på listan, men det var lite annat som han tyckte att vi hade missat. Rankningen innehöll inga museer som för vårt kulturarv vidare, inga medborgarhus, inga lärosäten, ingen humaniora. Och var i helvete, jag gissar att han svor när han tänkte tanken, fanns utbildningsministern?
Av andra, och de var många, fick vi våra fiskar varma just för att vi inte hade med personer från spelkulturen, typ Pewdiepie och Markus »Notch« Persson, som gjort Minecraft.
Vi skulle givetvis kunna ta med allsköns verksamheter (kyrkan är heller inte med!). Men eftersom vi är ett magasin, och inte ett registratorskontor, gudskelov, gör vi ett urval vi anser vara rimligt. Dessvärre måste jag återigen göra alla gamers besvikna: spelindustrin är frånvarande den här gången också, med den lilla trösten att Pewdiepie nog ändå inte hade platsat. Vi anser inte att verkshöjden på det han gör, hur bra han än gör det, är tillräcklig. Trey Parker, en av hjärnorna bakom »South Park« har en annan uppfattning. I Times lista skriver han om Pewdiepies tv-spelskommentarer: »I choose to see it as the birth of a new art form.«
Kulturbegreppet är, och ska så vara, tänjbart. Men ändå, att lägga sig ner i gräset och blicka upp mot en blå himmel och tänka att »det här är kultur«, är att urvattna begreppet. Himlen, hur mäktig den än må vara i sin fulländade obegriplighet, är lika lite kultur som innebandy.
Och tills någon kommer med något bättre verkar Fokus lista i den konst-för-konstens-skull-anda som Théophile Gautier populariserade för sådär 150 år sedan. Konst, alltså den som är något att ha, tjänar inga moraliska syften och saknar nyttoaspekter.
Vad ska man då med en lista till? Varför gör vi den? Ett skäl lika gott som något är att reta gallfeber på kulturvärldens självutnämnda fotfolk. De som gärna pratar om makt i pejorativa ordalag men sedan hör av sig med arga kommentarer när de inte syns i rankningen. Fast vårt syfte är givetvis ädlare än så: att blottlägga makten för att kunna diskutera den.
Vi har valt att rangordna personer som verkar inom litteratur, musik, film, tv-drama, bild- och scenkonst. I år har vi dessutom räknat in design- och arkitekturområdet (vi lyssnar på dig, Sverker Sörlin!). De är alla världar som, enligt oss, ligger närmast det konkreta kulturskapandet. Mellan dem finns också tydliga länkar som gör dem möjliga att analysera som en helhet. För att hamna på listan krävs också att den kultur man producerar, eller som man basar över, håller en viss höjd.
I år har vi även valt att ytterligare premiera aktualitet. Den som suttit still i båten sedan rankningen i fjol, riskerar att åka ut. Ut åker också kulturchefer som varit kloka nog att delegera ansvaret för kulturens innehåll till någon med bättre möjlighet att styra det. Det är förklaringen till att Hanna Stjärne, SVT:s vd och förra årets etta, inte längre är med på listan. Vi passade också på att skicka ut SR-chefen Cilla Benkö och ge plats åt hennes kolleger som mer direkt påverkar vilken musik och kulturjournalistik som våra öron matas med.
Rankningen visar att den största makten alltjämt ligger hos tre aktörer: de licensfinansierade public service-företagen, de statliga myndigheterna som delar ut pengar, och de stora institutionerna som får dem. Även om något fler konstutövare tagit sig in på listan. Exempelvis den internationellt hyllade konstnären Klara Lidén, den egensinniga modeskaparen Ann-Sofie Back och Oscarsvinnaren Alicia Vikander.
Att de stora institutionerna sitter på stålar medan de små progressiva aktörerna får dela på småsmulor, är en bekymmersam lägesbeskrivning om ni frågar mig. Inte minst med tanke på den häpnadsväckande ängslighet som många aktörer visat på senare tid. »Ni vill inte längre något. Ni tror inte längre på något. Ni vill inte förmedla något«, skrev jag i en krönika för ett tag sedan, apropå bokmässans klantiga hantering av Nya tider och Operans än värre drag att ta ner en
affisch med en svart dansare i »Svansjön«.
Är det något rankningen visar, återigen, är det hur få personer med utländsk bakgrund som tillhör toppskiktet i svenskt kulturliv. Det är ett verkligt problem att justera. Inte konsten.
Mansdominansen, ja den behöver vi inte älta längre.
De fyra mäktigaste i Kultursverige är kvinnor.
