Vågar politikerna väcka monstret från förr?

I slutet på 1950-talet gjorde Socialdemokraterna en skrämmande upptäckt: det kvittade hur mycket de förbättrade samhället – det mesta man lovat i efterkrigsprogrammet hade genomförts – väljarna ville ändå bara ha mer. Och mer.

»De stigande förväntningarnas missnöje«, kallade Tage Erlander fenomenet.

I dag ser riksdagen inte längre ut som då. Sossar och andra har fått vänja sig vid ett nytt parti som snabbt har vuxit till en av parlamentets starkaste. I analyserna bakom Sverigedemokraternas framgångar talas det om främlingsfientlighet och ett groende missnöje med etablissemanget. Men kanske är det även som på Tages tid; ju bättre svenskarna får det, desto mer vill de ha. Och i takt med att skattehöjningar blivit tabu och reformtakten avtagit, letar sig väljarna till nya källor för att släcka sin förbättringstörst.

Under den amerikanska valrörelsen gjorde Washington Posts kolumnist Robert J. Samuelson en liknande jämförelse, och refererade till Alexis de Tocquevilles analys av franska revolutionen, där ett groende välstånd följdes av brustna förväntningar och sedan ... ja.

Nu kanske varken Sverige eller USA riskerar blodig revolution, men mekanismerna går känns igen. Frågan är vad de frustrerade politikerna ska göra för att behålla väljarna.

En lösning kan vara att göra som Erlander och co. och fortsätta förbättra. Då krävs både politiskt mod och pengar. Det sistnämnda skulle kunna lösas om partierna gemensamt sätter sig ner och pratar skatter. Många ekonomer skriker efter allt från höjd fastighetsskatt till slopat ränteavdrag och enhetlig moms. Men då behövs det mer av det förstnämnda, och frågan är om någon vågar, eller vill, väcka monstret som bara vill ha mer.