Våldet utanför strålkastarljuset

En 18-årig man höggs med kniv i bostadsområdet Hässleholmen i Borås i förra veckan. Han stapplade ut på en gata intill, sjönk ihop, hittades blödande och kördes till akuten. Men det  var för sent, på natten dog han. På sjukhuset låg redan två andra svårt skadade unga män som knivskurits i samma bråk. Utanför Södra Älvsborgs sjukhus samlades ett trettiotal människor, många av dem anhöriga till de knivskurna. Stämningen var upprörd. Polisen blockerade infarten till akuten, och en helikopter surrade i natten.

Morgonen efter omnämndes knivdådet i ett kort telegram i SR:s Ekosändning, och i lika korta artiklar i kvällstidningarna. Därefter har det varit tyst i riksmedierna. Att polisen i Borås hänvisar till utredningssekretess bidrar, men lokalpolisområdeschefen i Borås, Tomas Jansson, säger till Fokus att tystnaden i medierna nog lika mycket har att göra med det faktum att händelsen inträffade utanför storstadsområdena.

– Hässleholmen kvalar inte riktigt in i den allra översta skalan av problemområden, men problematiken här i Borås är densamma, säger Tomas Jansson.

När Rikspolisstyrelsen häromåret gjorde en lista på 55 utsatta områden (se Fokus 25:2016, 27 juni) hamnade Hässleholmen i den näst mest alarmerande kategorin, på 21: a plats. Men både i rapporteringen och internt inom polisen riktades störst uppmärksamhet mot »de särskilt riskutsatta områdena«, av vilka de flesta är förorter i storstäderna.

Det senaste året har Hässleholmen upprepade gånger drabbats av skottlossningar, knivskärningar och upplopp. För tio månader sedan kunde man i en ledarartikel i Borås Tidning läsa att bägaren runnit över i Hässleholmen, att en gräns var passerad, att något måste göras.

Det var efter en händelse som för poliserna Eva och Jennifers del började med ett larm. Deras kolleger Robert och Anders befann sig i stadsdelen och behövde hjälp. De hade stoppat en kille på moped som de misstänkte var narkotikapåverkad, men han hade ramlat med moppen och blödde i ansiktet, och de behövde ta honom till sjukhuset och Eva och Jennifer behövde kolla moppen. Eva, polis sedan sex år, och Jennifer, nyutexaminerad, åkte dit.  Robert och Anders satt i polisbilen. Killen de stoppat satt i baksätet.

– Är det okej att vi åker, frågade Robert och Anders.

Inga problem. Det var ju lugnt på platsen. I närheten satt familjer och hade picknick.  Jennifer kollade chassinummer på mopeden och ringde ledningscentralen som lovade att återkomma. När hon lagt på såg hon två killar komma rusande från busshållplatsen. Andfådda och utan att bry sig om de två poliserna sprang de rakt till moppen och började rycka i den.

– Är det din moppe? frågade Eva.

– Vi ska ta den härifrån till vår vän.

– Stopp ett tag. Vi ska först kolla upp den, sa Jennifer.

Killarna ryckte åt sig moppen, tog nycklarna och började kasta dem mellan sig.

Jennifer fick tag i den ena killen, Ahmed, som gjorde motstånd. Jennifer höll fast honom. Eva såg att han var starkare än hon, men Jennifer tyckte att hon kunde hantera honom.

– Lugna ner dig, sa Eva till Ahmed.

Ahmed hade ett blått gips på armen, nästan ända ner till fingrarna. Medan Jennifer höll honom hörde hon en hög smäll, som av ett knallskott och vände sig om och såg ett stort antal personer komma rusande för att hjälpa killarna mot poliserna. Jennifer släppte Ahmed och ställde sig jämsides med Eva. En halvcirkel av människor bildades runt dem. Allt fler strömmade till. Jennifer ringde efter förstärkning, vände sig om såg att en kille klättrade upp på polisbilen och började hoppa på den och sparka mot vindrutan. Ahmed kom emot henne, tog sats och kicksparkade henne i bröstet. Jennifer flög bakåt.

– Ni ska inte kontrollera mopeden, ropade någon i folkhopen.

Eva tog fram sin pepparsprej och sprejade på Ahmed. Poliserna var omringade av 30–40 personer nu. De var bara på någon meters avstånd

– Backa, ropade Eva.

En kille spände blicken i henne och sa:

– Du sprayar inte på mig.

Hon fick en smäll i ansiktet av någon på hennes högra sida, en hård smäll, hon ramlade snett åt Jennifers sida, och landade på rygg. Måste upp, annars är det illa, tänkte hon. En judokullerbytta fick henne på fötter igen, och hon såg en kille, Mohammad, i långärmad luvtröja komma emot henne. Han hade luvan över huvudet. Hon siktade mot honom med sprejen men han skyddade sig. Hans högra hand åkte upp i luften och hon såg hans kniv, lika stor som hans underarm. Han kommer att döda mig, tänkte hon och skrek:

– Kniv.

Mohammad högg mot Evas huvud och hals. Eva vred instinktivt bort ansiktet men kände hur kniven trängde in högt uppe. Mohammad fullföljde hugget hela vägen. Eva tittade på honom och fick upp sitt eget vapen, och Mohammad backade och försvann snabbt, och hela folksamlingen backade tio meter. När Robert och Anders kom tillbaka var folksamlingen skingrad men många stod kvar och spottade på polisbilen.

På lasarettet konstaterade läkarna att ren tur och reaktionssnabbhet när hon vred på huvudet när kniven högg hade räddat Evas liv.

Bägaren hade runnit över, men att en stor del av Borås var enig om det, förändrade inte läget i Hässleholmen. Några veckor efter knivattacken på Eva hamnade polisen i en liknande situation, i ett stort slagsmål med boende. En 30-årig man försökte slita en polisbatong ur nävarna på en polis, och skrek flera gånger

– Ni bestämmer inte på Hässleholmen.

I Borås har antalet anmälda våldsbrott ökat kraftigt de senaste tio åren, enligt Borås Tidning. Knivattacken mot polisen förra året, och mordet i veckan som gick pekar på problemen med att inte ingripa i tid mot växande kriminalitet i socialt utsatta områden. I Hässleholmen har polisen en lång kamp framför sig för att återta området.

– Det är egentligen inte så mycket kriminella nätverk, som kriminella händelser, olika konstellationer. Polisen har jobbat aktivt en tid, visat sig ofta, plockat in mycket knark. Det har irriterat de kriminella. Vi har försökt få folk att våga vittna, stöttat folk som vill vittna, men att förändra Hässleholmen tar tid, säger Tomas Jansson.

I höstas dömdes Ahmed till en månad och Mohammad till fyra års fängelse.

En vecka efter det senaste knivdådet fanns fortfarande inga gripna misstänkta gärningsmän.

Efter de första förhören med de överlevande sa polisen att de knivskurna inte verkade vara särskilt intresserade av att samarbeta med polisen.