Valteori för dumbommar

Av alla lappar som James Carville skrev den hösten var det en som gick till historien. Carville var Bill Clintons kampanjgeneral, och budskapet på väggen i högkvarteret i Little Rock löd: »Ekonomin, dumbom«.

Ingen fick glömma vilken fråga som skulle avgöra presidentvalet 1992.

En påminnelse till valarbetarna kom att bli slogan för hela kampanjen. Sittande presidenten George HW Bush – populär och ansedd som närmast oslagbar – skulle naglas fast vid den allt svagare amerikanska ekonomin.

Clinton skrällvann. Med överväldigande marginal. Segern blev en lärdom för kampanjmakare världen över om att en gammal sanning, som statsvetarna hade tjatat om sedan 1970-talet, fortfarande gällde: väljarna straffar regeringar i dåliga tider och belönar dem i goda.

Det som 1992 framstod som en naturlag skulle arton år senare – 2010 – ställas på ända av svenska väljare. Trots att svensk ekonomi brottades både med följderna av en amerikansk finanskris och med en hotande europeisk skuldkris lyckades regeringen Reinfeldt bli omvald. Något stämde inte. Var valresultat undantaget som bekräftade regeln? Eller beviset för att den magiska relationen mellan konjunktur och valutgång inte längre existerade?

Det fanns politiska kommentatorer som höll fast vid den ekonomiska modellen, skruvade lite på den, och förklarade alliansens framgång med hjälp av den så kallade plånboksteorin. Utgångspunkten var att väljarna drevs av egenintresset, och slutsatsen att den borgerliga regeringen snärjt dem med skattesänkningar. Vilket vore fullt rimligt om det nu var så, som tesen antog, att väljarna går in i valbåset med enda syfte att gynna sin egen privatekonomi.

Men det finns en sak som motsäger plånboksteorin. Forskningen. Att väljarna skulle vara nyttomaximerande homo economicus har aldrig funnit empiriskt stöd. Tvärtom lägger svenska väljare större vikt vid den makroekonomiska utvecklingen än vid den egna plånboken. Som Sören Holmberg och Henrik Oscarsson, Sveriges ledande demokratiforskare, har konstaterat råder det i valundersökningarna närmast ett nollsamband mellan väljarnas bedömning av sin privatekonomi och valutgången. Det exemplifieras tydligt med maktskiftet 1991 – där den socialdemokratiska regeringen förlorade trots att andelen väljare som ansåg att den egna ekonomin hade förbättrats under mandatperioden var den högsta någonsin i ett svenskt riksdagsval (38 procent).

Tesen stämmer alltså inte på mikronivå. Men på makronivå måste väl ändå väljarnas upplevelser av om det är goda eller dåliga ekonomiska tider påverka regeringens möjlighet att bli omvald?

Jo, det finns ett sådant samband, men långt ifrån entydigt. Och det har kommit att spela mindre roll. Det kan inte förklara varför Ingvar Carlsson tappade röster i valet 1988 samtidigt som väljarna tyckte att ekonomin var på väg åt rätt håll, eller varför Göran Persson vann röster i valet 2002 trots att svenskarna var negativa till hur ekonomin hade utvecklats.

Det finns egentligen bara ett samband mellan ekonomi och väljarbeteende som är hundraprocentigt, enligt valundersökningarna. Sambandet har stämt nio val i rad sedan första mätningen 1982. Det parti som väljarna anser vara bäst på att sköta Sveriges ekonomi har också varit det parti som fått bilda regering efter valet, oavsett om det varit goda eller dåliga tider. En gren som socialdemokraterna har dominerat med tre undantag – 1991, 2006 och 2010. Åren då moderaterna har haft högst förtroende och de borgerliga tagit makten.

Med den vetskapen blir det plötsligt logiskt varför socialdemokraterna de senaste dagarna har angripit moderaterna i frågan om ekonomiskt ansvarstagande – den enda fråga moderaterna fortfarande har övertag i – när debatten om skola och välfärd redan spelade socialdemokraterna i händerna. Plötsligt blir det rimligt att socialdemokraterna ger sig in på motståndarnas planhalva trots att den rödgröna oppositionen har ett rekordstort övertag i opinionen.

Som valforskarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson skriver i »Nya svenska väljare«: »Om socialdemokraterna ska vinna tillbaka regeringsmakten 2014 krävs sannolikt att de lyckas övertyga ett flertal om att de har bäst politik när det gäller ekonomi.«

Hur gör man då det?

Det handlar minst lika mycket om bilden av ekonomin som den faktiska ekonomin, menar Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet. Om hur väljarna uppfattar partiernas ekonomiska politik, vilket ytterst är resultatet av politiska strider om dagordningar och verklighetsbeskrivningar.

2006 visade statistiken sjunkande arbetslöshetssiffror, ändå handlade valrörelsen om utanförskap – ett moderat nyord.

Fyra år senare var förhållandena omvända men utgången blev densamma. Med skicklig kommunikation blev regeringen Reinfeldt omvald trots ekonomisk kris. Moderaterna lyckades än en gång vända ekonomin till sin fördel: de formulerade problemet (en hotande omvärld) och definierade lösningen (fortsatt borgerligt styre).

– Regeringen kom väldigt väl ut i mediebevakningen. Den beskrevs som handlingskraftig och kompetent, dominerade debatten och fick varken mycket kritik eller granskning, säger Lars Nord.

Egentligen var det som hände förra valet exceptionellt.

Två av tre väljare – mer än under högkonjunkturens toppår på 1980-talet – ansåg att Sveriges ekonomi hade förbättrats det senaste året. Detta samtidigt som arbetslösheten var den högsta sedan krisåren på 1990-talet.

Gamla sanningar om ekonomiska orsakssamband känns numera mer gamla än sanna.

Statistikern Nate Silver, känd för att nästintill perfekt ha prickat in resultatet i de senaste två amerikanska presidentvalen, har liknat det hela vid poker. De ekonomiska faktorerna är korten som politikerna har att spela med. Problemet är att ingen vet hur de kommer att spelas ut, och reglerna kan ändras från den ena matchen till den andra.

Nate Silver har därför föreslagit att James Carvilles slogan »Ekonomin, dumbom« borde revideras till »Det är hälften ekonomin och hälften allt annat, dumbom«.