Valvakuum

Anders Borg blev inte långlivad. En tjugo över elva hasade han in på den valvaka som länge varit ett iskallt konferensmöte utformat för en arbetsplats där ingen riktigt har lust att umgås med kollegerna.

Han var grå i ansiktet.

Av hans karakteristiska fnitter hördes ingenting. Han stod och tryckte nere i ett hörn och flyttade sig bara vid ett tillfälle, ett par kliv för att klappa om en ombudsman som försökt hålla god min så länge det nu var möjligt att göra det den här kvällen och till sist fått det befriande sms:et från partiledarens presschef: »FR på plats om 5 min«.

Därmed hoppades man kunna andas ut.

Fredrik Reinfeldt ställde sig på scenen mitt i rummet i den gamla gymnastiksalen på Norra Latin och förklarade att ingen hade gjort något fel. Eller, mer exakt, han sa att det var väljarna som gjort fel.

– Jag är väldigt stolt över att vi sagt att vi tror på Europa. Jag har varit stolt över det i en valrörelse där väldigt många andra typer av vindar har blåst.

Det lät som på Bo Lundgrens och Carl Bildts dagar. Då var det också alltid fel på väljarna. Men moderaterna hade rätt.

– Vi har gjort en investering i det som är rätt, sa Fredrik Reinfeldt.

Anders Borg applåderade.

Det här var nymoderaternas sämsta val. 2004 hade förstås inte varit kul, deras första EU-val. Då hade de suttit inne på ­Mikael Odenbergs rum i riksdagen och varit jävligt entusiastiska – mitt inne i omstöpningen, höga på varandras iver – fram till dess att vallokalsundersökningen kommit och visat 14 procent. De stumnade allihop. Siffrorna steg så småningom, landade på 18,2 procent, men Reinfeldt var snarstucken och ilsk hela kvällen.

I söndags stannade det på 13,6 procent.

Det i en valrörelse som byggde på att visa upp Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt. Män moderaterna trodde att människor älskade.

– Jag tycker, försökte partiledaren, att vi ska konstatera att vi har vänner i vår allians, centerpartiet och kristdemokraterna, som varit glada på sina valvakor. Det är bra att några får vara glada i vår allians.

Anders Borg tittade ner i golvet. I ytterligare några minuter orkade han lyssna, sedan smet han ut genom dörren och lämnade festen.

Det hann de aldrig se hos centerpartisterna.

På Annie Lööfs valvaka såg de däremot den där moderatstapeln på 13 fjuttiga procent. Alla stirrade på storbildsskärmarna i taket.

– Titta på den, utbrast en kvinna och pekade, herre gud!

Tv-kamerorna svepte över moderaternas valvaka, det såg dött och tomt ut. Centerpartisterna skrattade åt sina alliansvänner.

– Jag tycker att vi skickar dit Annie Lööf och tröstar dem, sa en man i mörk kostym.

När moderaternas partisekreterare Kent Persson dök upp i rutan och förklarade att det stora – numer lilla – regeringspartiet ändå hade gjort en bra valrörelse kokade hela lokalen.

– Bagdad Bob! skrek en man, och hånskratten ekade.

En vanlig replik i veckan har varit att EU-valet inte är något vanligt val, att det inte handlar om vem som skulle bli statsminister, och att man därför inte ska fästa så stor vikt vid resultatet.

Antagligen är det precis tvärtom.

I år handlar allt om vem som blir statsminister.

Det som hände i söndags var att moderaterna tappade väljare till centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet samtidigt som socialdemokraterna inte lyckades växa. Kannibalismen inträdde på scenen, både till höger och vänster. Fredrik Reinfeldt förlorade, men det gjorde också Stefan Löfven. Vänstervågen som präglat Sverige i snart ett år gick socialdemokraterna förbi. Och därmed blev regeringsfrågan viktigare. EU-valets tydligaste effekt på riksdagsvalrörelsen är att diskussionen om hur de två statsministerkandidaterna ska lyckas förklara hur de ska bilda regering i höst flyttade upp på agendan.

 Med vatten knappt till knäna stod femtio miljöpartister i en fontän och skanderade:

– Ut med rasisterna! In med feministerna!

Klockan var halv ett på natten, de var Sveriges näst största parti i EU-valet och nu skulle de fira tillsammans med feministiskt initiativ. Fast från feministerna hade det bara kommit sju tjejer som knappt var gamla nog att rösta.

– Anders, Anders!

Gustav Fridolin hade tagit av sig skorna och kavlat upp sina kostymbyxor. Han ropade efter partisekreteraren som en kvart tidigare klivit upp på en scen och uppmanat hela valvakan att gå till Mariatorget för att bada fontän med det rosa partiet.

Skulle de hoppa i redan? Det var kallt och några namnkunniga feminister hade inte hunnit komma. Knappt några fotografer heller. Men i fontänen stod miljöpartisterna och kallade på sitt språkrör. Det var bara att plaska i.

I en kvart skanderade miljöpartisterna feministiskt initiativs slogan. Sedan skymtade rosa ballonger på andra sidan parken vid Hornsgatan.

Folk flockades runt Soraya Post i utkanten av sällskapet. Ville kramas. Gratulera. En mer slipad pressperson fick hämta henne och leda in henne i mitten av klungan, där fotograferna och ljuset fanns.

Hon började tala till församlingen.

– Nu är det vi som pratar politik, nu är det vår tid. Vi börjar i Bryssel och fortsätter i riksdagen.

Två rader bak i klungan ropade Gustav Fridolin.

– Gröna gruppen! Gröna gruppen!

Runt om stämde miljöpartister in i ropet. De höll på med någon slags uppvaktning, iklädda blöta underkläder mitt i valnatten. Klart ni ska vara med i den gröna gruppen i parlamentet, inte vänstergruppen. Gänget med de rosa ballongerna mumlade.

Soraya Post bara skrattade.

Ur folkmassan klev Gustav Fridolin och gav henne en kram. Han såg gladare ut än när han firade att miljöpartiet var större än moderaterna.

Miljöpartisterna älskar feministerna. För att de tycker likadant i många frågor, men också av strategiska skäl. Feministiskt initiativ tar nu platsen som det radikala partiet med stora visioner och brist på konkretion.

– Plötsligt är det de som får svara på frågor om deras ekonomiska politik är hållbar, sa Helene Öberg, sammankallande i partistyrelsens arbetsutskott på valvakan.

Miljöpartiet har alltid saknat en tankesmedja eller en radikal sidoorganisation som kunnat flytta debatten. Den roll som Timbro haft för moderaterna och LO för socialdemokraterna, någon som lägger diskussionen på ett mer radikalt plan så att partiet kan välja en mellanväg och verka förnuftigt. Så pratar miljöpartister nu. Feministiskt initiativ ska få dem att framstå som vettigare.

Det passar in i de grönas strategi att visa sig regeringsdugliga och närma sig socialdemokraterna.

Men feministiskt initiativs framgångar passar även in i statsministerns strategi. Det gick ganska många förbi, men i söndags pekade Fredrik Reinfeldt ut en helt ny huvudmotståndare. Moderaternas motståndare i riksdagsvalet är inte längre socialdemokraterna, utan »vänstern till vänster om socialdemokraterna«. Med det halmstrået hoppades Fredrik Reinfeldt kunna skrämma mittenväljare: Den som röstar på Stefan Löfven får den galna vänstern på köpet.
Kanske kan moderatledaren sälja den bilden till medierna och till väljarna.

Feministiskt initiativ har vänt upp och ner på ett valår präglat av tristess och visionslöshet. Resten av vänstern till vänster om socialdemokraterna behöver därmed bli mer högljudda, mer radikala. I vänsterpartiet kommer missnöjet med att allt annat fått stå tillbaka för det enda kortet, vinst-i-välfärden, att växa. Miljöpartiet har redan börjat peka ut olikheter mellan sig och socialdemokraterna, som för att påminna väljarna om att det också finns ideologi och visioner hos det duktigt dugliga småsyskonet.

Fredrik Reinfeldts varning hade relevans.

Själv har moderatledaren haft lojala småpartier i sin koalition. Det kan inte Stefan Löfven räkna med. Vänstervågen gör hans småpartier mer opålitliga. Valresultatet påverkar det psykologiska drama som en valrörelse är.

Ta bara diskussionen om feministiskt initiativ ens kommer in i riksdagen. Gudrun Schyman behöver fortfarande 50 000 fler väljare än i söndags för att klara riksdagsvalets fyraprocentsspärr. Och till och med i de rödgröna leden oroas man för ett sådant läge.

– Jag är livrädd för att de får 3,5 procent så vi missar regeringsmakten. Och jag är lika rädd att de får över 4 procent och vi måste hantera dem i riksdagen, som en partistyrelseledamot i miljöpartiet sa i söndags.

Stefan Löfven är ingen rutinerad regerings­bildare och hade han haffat ett av partiets mest erfarna statsråd på sin valvaka hade han knappast fått uppmuntrande svar:

– Ja, jag tror att feministiskt initiativ kommer in. Det stökar till det i riksdagen och det blir svårare för oss att bilda majoriteter, sa Leif Pagrotsky.

EU-valet är på det sättet paradoxalt nog en möjlighet för Fredrik Reinfeldt.

Fast i veckan hände också mer.

Tisdagens opinionsmätning från Statistiska centralbyrån var en katastrof för de borgerliga. Socialdemokraterna fick 35,3 procent, moderaterna 22,7. Stefan Löfven vill helst inte bilda regering med vänsterpartiet, men i den mätning som brukar styra samtalet under valår hade socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet tillsammans egen majoritet: 51,3 procent. Alliansen låg på 36,8. Och plötsligt var det de rödgröna debattörerna som talade om regeringsalternativ – Reinfeldts regeringsalternativ.

Det där grälet kommer pågå ett tag nu. Moderaterna kommer prata om EU-valsresultatet och vänstersplittringen, social­demokraterna om SCB-mätningen och den borgerliga genomklappningen. Och även om slutsatsen blir att båda statsminister­kandidaterna har fått det svårare så har Stefan Löfven en fördel. Den röda, gröna, rosa opinionsvinden kan ändå gynna honom. Han har bara pekat ut en samarbetspartner, det miljöparti som i söndags blev Sveriges andra största parti. Det miljöparti som gör sitt bästa för att försöka krama ihjäl feministiskt initiativ åt socialdemokraterna. För att säkra sin regeringsplats.

På valnatten, när Gustav Fridolin gick Sankt Paulsgatan ner mot Mariatorget, stötte han ihop med Karl-Petter Thorwaldsson. LO-ordföranden hade sin fru i ena handen och en sosseros i andra. De omfamnades, han och Fridolin.

– Det hade ju varit roligt med några procent till, sa Thorwaldsson.

Sedan gratulerade han språkröret till framgångarna innan de fortsatte åt var sitt håll i natten.

Jublet visste bara en gräns. 4 procent. Centerpartisterna, de som hade varit så uträknade, var inte över spärren till Europaparlamentet – de var långt över.

Det sägs att framgång ­föder framgång. Väljarna gillar att rösta på vinnare, och partistrategerna pratar gärna om att det blåser medvind. Så kunde centerpartiet och kristdemokraterna utropa sig som segrare i söndags trots att ­allianspartierna fick ynka 36,1 procent sammanlagt och trots att tanken på att bilda regering i höst verkade mer avlägsen än någonsin. Plötsligt lät de kaxiga:

– Vi har länge varit en släpvagn, nu är det vi som är dragloket i alliansen, som en ledande centerpartist uttryckte det på valnatten.

Samma nyvunna självkänsla fanns hos kristdemokraterna, som för första gången på 15 år gick framåt i ett val.
Kanske har de rätt om att detta var en vändpunkt. Men småpartiernas medgång i EU-valet kan också vara förrädisk för Fredrik Reinfeldt i riksdagsvalet i höst.

Tesen om att framgång föder framgång missar nämligen en aspekt som blivit allt viktigare i svenska val: svenskarna röstar numera med hjärnan och inte bara med hjärtat. Det handlar om taktikröster. För att väljarna ska rösta på andra än sina favoritpartier i syfte att påverka vem som får bilda regering krävs en krismedvetenhet.

Kristdemokraterna har sedan länge varit beroende av moderata stödröster. Hade det inte varit för »kyrkbroder-fyra-procent« hade partiet åkt ur riksdagen 1994. Detsamma gällde 2010: kristdemokraterna hade missat spärren om det inte vore för att en tredjedel av dess väljare, enligt valforskarna i Göteborg, egentligen var moderater som taktikröstade.

I söndags verkade risken för att något borgerligt parti ska ramla ut inte lika akut, men det är en sak man bör man komma ihåg: sex procent i ett EU-val är inte sex procent i ett riksdagsval.

Faktum är att varken centerpartiet eller kristdemokraterna fick så många röster i söndags som det krävdes i förra riksdagsvalet för att klara fyra procent. Och i vallokalsundersökningen ställdes också frågan: Vilket parti skulle man rösta på om det var riksdagsval i dag? 4,4 procent svarade centerpartiet. 3,6 svarade kristdemokraterna.

När det sedan blev tisdag bekräftades det normalläget. I SCB-mätningen hamnade kristdemokraterna under spärren och centerpartisterna strax över. Väljarna var kanske villiga att rädda de två krispartierna kvar i Bryssel, men tycks mindre villiga att göra samma uppoffring i ett riksdagsval. Fredrik Reinfeldts regeringsunderlag är inte stabilt.

Tittar man närmare på väljarströmmarna försämras läget ytterligare. Det är de rödgröna som drar över blockgränsen, medan de borgerliga partierna slåss om varandras väljare. Den allians som tagit sig ända från Högfors till konstitutionsutskottsförhören om Nuon-affären är inte längre en framgångsfaktor. I EU-valet ägnade sig de borgerliga partierna mest åt att bråka om samma väljare med samma grisfråga.

Fred i vår tid präglar inte länge borgerligheten.

Det dröjde över en timme efter att vallokalsundersökningen publicerades innan SVT brydde sig om att sända live från centerpartiets valvaka. Några minuter med partisekreteraren Mikael Arthursson, iklädd röd festkavaj, som förklarade att partiet gjort en fantastisk valrörelse. Sedan över till förstanamnet på valsedeln, Kent Johansson, i rosarutig skjorta, som sa, ja vad gick inte riktigt att höra. Bakom honom trängdes nämligen ett trettiotal personer som viftade med skyltar – »Federley till EU« – och skrek så högt de kunde. Toppkandidaten försökte få ut sitt budskap, men det var lönlöst.

I samma ögonblick som kamerastrålkastaren släcktes rusade Johansson fram till Arthursson. Han var förbannad:

– Den där skiten får vi ta efteråt, sa han och pekade med tummen över axeln.

Partisekreteraren rynkade pannan och såg besvärad ut.

– Någon borde ha stoppat dem. Den skiten får vi ta sen, fortsatte Johansson innan han rusade därifrån.

Att stämningen mellan Kent Johansson och Fredrik Federley, trea på listan och ivrig personvalskampanjare, var dålig märktes redan när de båda anlände till valvakan. När kamerorna blixtrade runt partiledaren Annie Lööf och kompisen Federley försökte Johansson pressa sig in i bilden från vänsterflanken. När de höll sina tacktal till valarbetarna fick Federley betydligt mer applåder än Johansson. Nu hade toppkandidaten tröttnat.

Han och hans närmsta medarbetare drog sig undan uppe på en takterrass. Telefonerna gick varma.

– För i helvete, hördes det på långt håll.

– De har passerat alla jävla gränser!

Detta alltså i ett parti som skålade i champagne. Om det är sådan splittring hos vinnarna, hur är det då inom det stora förlorarpartiet? Moderaterna har, enligt SCB-undersökningen, förlorat över sju procentenheter sedan valet 2010. Det är svårt att se att det som då var ett kaxigt 30-procentsparti skulle vilja dela med sig av några röster till småpartierna. Fredrik Reinfeldt lär inte vilja göra ett katastrofval till, och detta kan mycket väl pressa ett av de andra allianspartierna under fyraprocentsspärren.

Titta bara på Tyskland, där CDU:s Angela Merkel i förra årets val markerade mot konservativa väljare som av tradition brukade stödrösta på liberala koalitionspartnern FDP. Nu fick det vara slut. Resultatet? FDP hamnade precis under spärren och fick lämna förbundsdagen för första gången på sedan 1949.

På moderaternas valvaka hördes sådana tankar. De som inte ägnade sig åt den gamla­ moderata traditionen att försöka få upp promillehalten så nära valresultatet som möjligt slets i diskussioner om hur den negativa trenden kunde brytas.

– Upplös alliansen, föreslog till exempel en tung röst i partiet.

– Det är inte enkelt att vara nymoderat i den här politiska miljön, sa en annan.

Kanske var det blockpolitikens död de talade om.

Det finns nämligen en sak till som tyder på att Fredrik Reinfeldts regeringsunderlag eroderar bort. Sverigedemokraternas framgångar.

Resultatet 9,7 procent i söndagens val jämfört med vårens opinionsmätningar och SVT:s vallokalsundersökning visar att Jimmie Åkesson ännu underskattas.

Det finns fortfarande en skämsfaktor. Och partiet verkar inte alls ha svårt att mobilisera. Det är nog klokast för stats­ministerkandidaterna att utgå ifrån att SCB-siffran på 8,1 procent är lägre än vad resultatet kommer bli i september.
Når Jimmie Åkesson vågmästarställning blir det svårt för alla att bilda regering, men svårast blir det för den som har låst fast sig i ett block. Alltså Fredrik Reinfeldt.

När han pekade ut miljöpartiet och vänsterpartiet som extremvänster placerade han ju också socialdemokraterna i mitten. Exakt där de vill vara. Socialdemokraternas partiledare hade också ett svar, och det visade att han åtminstone hade förstått opinionsvinden:

– I går röstades nazister in i Europaparlamentet och extremhögern växer även i Sverige. Då väljer Reinfeldt att varna för partier som engagerar sig för miljö och jämställdhet. Låt mig vara tydlig, miljö och jämställdhet är inga ytterlighets­frågor – det är avgörande framtidsfrågor. Att Reinfeldt inte förstår det är en orsak till moderaternas kollaps.

 I bardisken på det gravöl som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg snabbt lämnat svors det och muttrades. Vem skulle få bära skulden? Vad var framtiden för det här partiet? Moderater är ett folkslag som behöver ledas genom sina nederlag. Om ingen vallar fåren kan de bli vargar, det finns alltid ett rum där det sitter några kommunalråd och drar slutsatser om vad som nu bör göras. Fredrik Reinfeldt vet. Han blev tillsatt på ett sådant möte, en annan valvakekväll, i en helt annan tid. När gubbarna hade fått nog.

Fakta | Säkra flöden

Så har väljarnas sympatier ändrats från november 2013 till maj 2014. Siffrorna visar i procent hur stora partiernas förluster eller vinster är netto, alltså den siffran man får när man räknat ihop väljarströmmar från ett parti till ett annat. Frågan som ställdes till de knappt 5 000 som svarade var vilket parti man skulle rösta på om det var val i dag.

Svag, svagare, svagast

När riksdagsvalrörelsen drog igång i veckan fick båda statsministerkandidaterna bekymmer.

Att vinna ett val blir svårare för Fredrik Reinfeldt, att bilda regering blir ännu svårare.

+ Även om alliansen inte ens existerar i EU-parlamentet gav valnatten tröst i form av minskad debatt om centerpartiet och kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen.

+  Den rödgröna röran blir rörigare och drömmen om att hitta ett sätt att bryta vänsterns dominans i samhällsdebatten fick om inte nytt liv så konstgjord andning.

-   Bilden av förlorare befästes – Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ser inte längre ut att gå i takt med samtiden, som rör sig vänsterut och bort från diskussioner om jobb och ekonomi.

-  Vad än Fredrik Reinfeldt säger om regeringsfrågan så är Stefan Löfven den enda som har en riktig EU-valsvinnare – miljöpartiet – med i sitt regeringsunderlag.

- Ett sverigedemokraterna på de här nivåerna indikerar ännu större framgång i riksdagsvalet, vilket i regeringsfrågan är mest negativt för den som byggt sitt regeringsförtroende på blockpolitiken – Fredrik Reinfeldt.

- Som det ser ut nu är enda sättet för Fredrik Reinfeldt att komma runt sverigedemokraterna att på något mer aktivt sätt samarbeta med dem, vilket skulle skapa en svekdebatt av tsunami­magnitud.

- Besvikelsen över det egna resultatet riskerar dessutom att minska moderatväljares vilja att stödrösta i september, vilket kan leda till obehagliga alliansöverraskningar när vallokalerna stänger nästa gång.

- Fredrik Reinfeldt har bommat igen dörren helt för närmare samarbete med båda de partier som går stärkta ut ur EU-valet – miljöpartiet och sverigedemokraterna – och vägvalet att säga nej till miljöpartiet straffar sig.

- De små allianspartierna hamnade snabbt i hybrisläge på valnatten och skrattade ut moderaterna när de såg dem på tv-bilderna – borgerliga-splittringsspöket går igen och sämjan i alliansen framstår som alltmer historisk.

Att inte förlora valet är kanske möjligt för Stefan Löfven, att bilda regering blir däremot svårare.

+ Moderaterna framstår i botten­striden som en större förlorare än socialdemokraterna.

+ Går sverige­demokraterna så här bra i ett Europaparlamentsval kan de gå ännu bättre i ett riksdagsval, vilket troligen gynnar den statsministerkandidat som talat mest om block­överskridande samarbete.

+ Det kunde varit värre. Stefan Löfven överlevde i alla fall sitt första val.

- Att vara socialdemokratisk statsministerkandidat och inte kunna kapitalisera ett endaste dugg på en tydlig vänstervind i ­samhället är inte direkt något styrketecken.

-  Feministiskt initiativs valresultat leder rakt in i en diskussion före valet med vänsterkannibalism och svårstyrda stödröstningsprocesser.

- Två partier – även om ett är miljöpartiet – räcker knappast för att faktiskt få bilda en regering, och folkpartiets eventuella vilja att samarbete med Stefan Löfven ökar knappast av att feministiskt initiativ och vänsterpartiet går framåt.

- Ett framgångsrikt miljöparti – stressat av ­feministiskt initiativ – har skäl att visa större avstånd mot socialdemokraterna, vilket minskar Stefan Löfvens möjligheter att framstå som garanten för ordning och reda.

- Fredrik Reinfeldt har fått ett bra läge för att skrämmas med rödgrön röra och en vänster till vänster om socialdemokraterna.

- Miljöpartiets succé kanske kan hjälpa Stefan Löfven till statsministerposten, men inflytandet de gröna skulle få i en sådan regering kommer orsaka många sömnlösa nätter.

- Skulle feministiskt initiativ komma in i riksdagen får Stefan Löfven hantera en lös sammanslutning aktivister med begränsad respekt för partipiska och överenskommelser.