Vänsterpartiet drar kortaste strået

Om två veckor samlas ett parti i kris till kongress. Det har då gått lite mer än ett år sedan Anders Wiklund tog tåget hem till Borlänge mitt under budgetförhandlingarna med regeringen. Han var vänsterpartiets förhandlare. Han bara tröttnade och stack.

– Vi hade suttit i bunkern i tre veckor och var nästan klara. Men partistyrelsens verkställande utskott vägrade säga ja till socialdemokraternas definitiva slutbud. Det var en krigsförklaring som hotade hela samarbetet. Det går inte att bete sig så. Jag blev förbannad. Och när partiet ändå inte fullföljde beslutet blev jag sorgsen över att vi är så jävla dåliga på att förhandla, säger han i dag.

Vänsterpartiet har på pappret en stark roll i svensk politik i dag. Riksdagsrepresentationen bygger på väljarstödet från Gudrun Schymans dagar. Och som ett av regeringens samarbetspartier har man direkt inflytande över landets grundläggande ekonomiska politik.

Ändå har partiet haft svårt att få igenom sin politik, visar Fokus granskning av de sju budgetuppgörelser partiet deltagit i sedan förra valet. Vänsterpartiet har flera gånger krävt höjda löner för kvinnor, kortare arbetstid och höjd skatt för höginkomsttagare. Inget av det har blivit verklighet. Inför varje förhandling har partiet sagt att skattesänkningar är oacceptabla. Ändå har flera skatter sänkts eller helt tagits bort, som arvs- och gåvoskatten.

I praktiken har partiet inte drivit igenom någon av sina profilfrågor av egen kraft. När man nått framgångar har det oftast i stället berott på att socialdemokraterna och miljöpartiet ställt liknande krav redan från början. Detta samtidigt som miljöpartiet på egen hand tvingat fram friår, besparingar i försvaret, pengar till biologisk mångfald och grön skatteväxling.

En förklaring, med stöd i statsvetenskaplig forskning, är att miljöpartiet ligger mer i mitten på den politiska skalan och skapar sig en vågmästarroll som socialdemokraterna har svårt att hantera. En annan förklaring, som Anders Wiklund lutar åt, är vänsterpartiets inre konflikter.

Flera ledamöter i partistyrelsen tycker att förhandlingsgruppen har vikit sig för lätt för socialdemokraterna. Samtidigt som förhandlarna menar att partistyrelsen inte tänker realistiskt när de sätter förhandlingskraven.

– Det här bäddar för svekdebatter. Det går att inte driva sex timmars arbetsdag och det går inte att kräva allt på en gång. Det är ett omöjligt uppdrag. I konflikten mellan partistyrelsen och riksdagsgruppen har vi inte kunnat prioritera vad vi tycker är viktigast. Nu kommer vi in med ett helt smörgåsbord av krav. Och då blir det i praktiken de andra partierna som väljer åt oss, säger Anders Wiklund.

När han hoppade av på hösten 2004 hade han varit budgetförhandlare i två år. I dag säger han att förhandlarna »spelat rollen som nyttiga idioter« som partistyrelsen kunnat kalla högeravvikare när partiet gång på gång tvingats lägga sig för socialdemokraterna:

– Jag kan inte peka på något som vi har fått igenom som är våra profilfrågor. Vi fick lite mer pengar till kommunerna. Men det är nog det enda.