Var blev ni av, ljuva drömmar?

Ett diagram över mandatfördelningen i det nederländska parlamentet ser ut som något Paul Smith formgivit: ett plotter av smala tårtbitar i regnbågens alla färger. Att bli största parti i den församlingen är inte oviktigt, men det är något annat än vad svenskar är vana vid. Här dröjer sig minnet kvar från tiden då »största parti« innebar en socialdemokrati kring 45 – ibland 50 – procent.

Men det är snart 25 år sedan Socialdemokraterna fick mer än 40 procent av rösterna i ett riksdagsval. Partiet har varit farligt nära att missa 30 procent i de två senaste valen. I Demoskops senaste mätning fick partiet 27,8 procent. Det är med alla historiska mått mätt en katastrof.

Ändå talar ingen om Socialdemokraterna. Det är tvekampen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna som står för all dramatik. Skiftet i rollen som största oppositionsparti.

Två påståenden återkommer när man talar om partier som Sverigedemokraterna och Geert Wilders Frihetspartiet. Det ena är att de bara vinner på att andra partier försöker överta deras frågor. Det andra är att det bästa sättet att desarmera populistpartier, är att släppa in dem i regeringar. Det är svårförenliga sanningar, som inte är alldeles undantagslösa. Och det finns något nostalgiskt över själva perspektivet.

Det är inte så lätt att domptera väljarkåren i en värld där inte ett eller ett par partier dominerar. I en sådan värld har ingen riktigt den makten. Att »desarmera« en femtedel av väljarna är något annat än att strunta i några enstaka procent.

Möjligen borde vi prata mindre om partier och mer om sakfrågor. Det kanske väljarna vinner på, oavsett parti.