Världens hetaste fråga

Efter en timme kan publiken inte längre hålla sig. När Al Gore säger »… men politisk vilja är en förnyelsebar energikälla« applåderas det samtidigt på bioduken och bland de nyfrälsta i biosalongen. Det är torsdagskväll på biografen i Stanford Menlo Park i norra Kalifornien. Filmen »En obekväm sanning«har visats i fem veckor, men det är fortfarande rykande åtgång på biljetterna. Filmen är på väg att dra in 200 miljoner kronor i USA – helt i klass med en publikfriande actionfilm.

Ändå är det allt annat än specialeffekter och tungkyssar som bjuds. Det är en politiker i övre medelåldern som håller ett timslångt föredrag med diagram, power point-bilder och temperaturkurvor. Men det är inte vilken föredragshållare som helst.

Al Gore var tidigare främst känd för sina misslyckanden. Mest av allt för hur snöpligt han förlorade presidentvalet i USA mot George W Bush år 2000. När Högsta domstolen fastställde slutresultatet skiljde endast 537 röster i Florida. Som han själv numera presenterar sig: »Jag heter Al Gore, och jag var tidigare USA:s nästa president.«

Gores långa miljöengagemang var länge hans andra stora misslyckande. Redan som student övertygades han av professor Roger Revelle, en av de första som på 50-talet mätte den stigande koldioxidhalten i atmosfären och förutsåg växthuseffekten. När Gore kom in i senaten höll han långa förhör om klimathotet, men få lyssnade. Han skrev en bok om miljön och valdes 1992 till vicepresident. Men det amerikanerna tydligast mindes var öknamnet som George Bush den äldre gav honom – »The Ozone Man«.

Men nu har Gore tagit revansch. Sedan valförlusten har han, enligt egen utsago, hållit sitt föredrag om växthuseffekten mer än ett tusen gånger. Bild för bild, kurva för kurva, har han trollbundit åskådarna. Gore, som ansågs ha förlorat valet på sin urbota tråkighet, visar upp en spexig, charmig, och till och med självironisk sida.

Det finns de som utmålar Gore som domedagsprofet. Libertarianska Competitive Enterprise Institute kör kampanjfilmer på tv för att motbevisa att människans koldioxidutsläpp leder till en klimatförändring. Men de kämpar i motvind. Al Gores film hade i fjol en föregångare i Hollywoodspektaklet »The Day After Tomorrow«, och senast lanserade till och med modemagasinet Vanity Fair ett »grönt nummer« med 30 sidor om allt från energisnåla prylar till ekotrendiga skor.

Nya och oväntade grupper har hamnat mitt i stormens öga. Republikanska kandidater till kongressen kampanjar plötsligt med miljötema. 86 frikyrkoledare i USA tog initiativet till »An Evangelical Call to Action« och krävde en federal lag för att begränsa koldioxidutsläppen. Tidskriften Newsweek döpte dem till »eko-evangelister«.

Vändpunkten för Gore och miljörörelsen är inte svår att datera. I veckan inträffade årsdagen av orkanen Katrina. På nytt visades bilderna av New Orleans med människor vadande omkring bland döda grannar, husdjur och bråte.

– Katrina var elchocken. Hotet om global uppvärmning var inte längre något teoretiskt. Vetenskapsmännens prognoser hade slagit in, säger Al Gore i en intervju i samband med filmpremiären på Cannesfestivalen tidigare i år.

Nu kommer Gore instormande i den svenska valrörelsen. På torsdag anländer Al Gore själv till Stockholm, och dagen därefter har filmen Sverigepremiär – en dryg vecka före valdagen – ett högst medvetet val från distributören UIP.

Redan nu har dessutom en svensk motsvarighet till Gores film, »The Planet«, premiär. Filmteam har besökt 25 länder för att kunna ge en helhetsbild av miljöförstöringen. Senare i höst ska filmen bli dokumentärserie på SVT och kompletteras med en stor webbsajt. Upphovsmän är Linus Torell, Johan Söderberg och Michael Stenberg.

– Vi har jobbat med filmen i åtta år och tar ett större grepp än Gore om alla globala förändringar där klimatet bara är en del. Det är saker som befolkningsökningen, förorenade hav, gifter och mycket mera. Budskapet är att man ska betrakta jorden som en helhet, där det ena påverkar det andra, säger regissören Michael Stenberg.

Medan debatten rullar vidare på bioduken pågår en annan, mer komplicerad och lågmäld debatt bland världens forskare.

Det råder ingen total enighet i forskar­världen, och det finns också respekterade namn bland skeptikerna. En av dem, Richard Lindzen, fick i maj det svenska Leopriset för oberoende tänkande med svenska klimatforskare i juryn.

Den stora frågan är inte om klimatet förändras – det är de flesta ense om. Oenigheten gäller i vilken mån det är människans fel, hur fort det går och hur svåra konsekvenserna blir.
Temperaturmätningar på jorden har vi bara ägnat oss åt i ett par hundra år, och att skaffa sig tillförlitliga data från tiden före 1850 är komplicerat. Jordytans medeltemperatur har ökat med drygt en halv grad sedan slutet på 1800-talet. Samtidigt har halten av koldioxid i atmosfären ökat från 380 miljondelar jämfört med 280 på 1700-talet. När halten av koldioxid och andra växthusgaser ökat har jordytans temperatur historiskt stigit – enligt bland annat mätningar i islagren i Arktis. FN:s värsta scenarier talar om att medeltemperaturen kan öka med 6 grader till 2100.

Ändå är det säkert många i norra Europa som undrar vad debatten handlar om. Om det blir varmare, så mycket bättre. Eller som brittiska komikerkaraktären Ali G uttrycker saken: »Global warming – together we can make it happen.«

Problemet är att omställningen går för fort:

– Människan riskerar nu att skapa en klimatförändring som är så stor och snabb att ekosystemet inte hinner med att anpassa sig och därför slås ut. Vi gynnar vissa arter och motarbetar andra på ett sätt som vi knappast ens försöker överblicka, säger Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet och en av Sveriges ledande klimatforskare, nyss återkommen från en gästprofessur i USA.

På några få platser kan processen ses med blotta ögat. En sådan är Ilulissatfjorden på Grönland.
När solen sjunker över de isberg som Sermeq Kujalleq-glaciären pumpar ut i Ilulissatfjorden ligger de rödmålade fiskebåtarna på första parkett. Turisterna ombord ger ifrån sig andäktiga utrop inför de majestätiska isbergens dramatiska skönhet och dånande ljud.

Denna glaciär är världens snabbaste och mest aktiva. Eftersom den dessutom ligger på behändigt promenadavstånd från Ilulissat har forskare studerat den i 250 år. Varje dag rör sig glaciären tiotals meter framåt, och kalvar av sig tusentals isblock som trycks ut i fjorden innan de flyter vidare söderut och sakta smälter.

Sådant är dess naturliga förlopp. Men bara några månader efter att Ilulissatfjorden togs upp på Unescos världsarvslista i juli 2004 kom en rapport som visade att glaciärens längd krympt med tio kilometer på bara några år, efter att ha varit stabil i minst 60 år.

– Grönland är som en barometer. De förändringar vi ser här nu kommer senare till resten av världen, säger den amerikanske klimatforskaren Robert Corell.
Han ser ut över Ilulissat-fjorden med isbergen i horisonten.
– Här alldeles utanför Ilulissats hamn är det isfritt nu. Det var det inte för tio år sedan. Och de små sjöar av smältvatten som bildats uppe på inlandsisen existerade inte heller.

Satellitmätningar bekräftar att de grönländska isarna tinar i accelererande takt. Nya rön presenterades senast av forskare vid University of Texas i augustinumret av tidskriften Science. Andra forskare har dock noterat att högre upp på glaciärerna blir istäcket snarast tjockare. Förklaringen är att nederbörden ökar i ett varmare klimat, och på hög höjd orsakar det ymniga snöfall. Men samtidigt ökar avsmältningen vid kusterna, och smältvattnet kan i sin tur fungera som »glidmedel« mellan isen och underlaget och öka glaciärens hastighet. De ökande mängderna snö och is i inlandet riskerar dessutom att förändra glaciärens lutning och skynda på färden ut i det varmare havet. Det skulle kunna leda till en total kollaps.

– Det mest oroväckande är att utvecklingen gått mycket snabbare än vi förväntade oss för bara fem år sen, säger klimatforskaren Michael Tjernström. Det innebär att det finns en »gravad hund« någonstans, som vi måste lära oss mer om snabbt eftersom dessa isar är kritiska för höjningen av havsnivån.

Om den grönländska inlandsisen smälter helt och hållet – vilket med nuvarande takt skulle ta tusentals år – skulle jordens havsnivåer stiga sex–sju meter. Men konsekvenserna är enorma även vid lägre nivåer: exempelvis lever minst 100 miljoner människor på nivåer som ligger mindre än en meter över havsytan. Låglänta öar och kusttrakter i andra delar av världen riskerar att översvämmas. Östater som Tuvalu, med en snitthöjd på bara ett par meter, riskerar att helt försvinna, liksom stora delar av Bangladesh och exempelvis New York. Även svenska Kristianstad, som redan ligger flera meter under havsnivån, hotas av översvämningar.

En debatt pågår samtidigt om våldsamma väderfenomen som orkanen Katrina förstärks av växthuseffekten. Det enda vi vet säkert är att kostnaderna för naturkatastrofer ökat.

De globala återförsäkringsbolagen har byggt upp en databas över naturkatastrofer, Sigma. Rudolf Heinz som arbetar med databasen på bolaget Swiss Re i Zürich berättar hur förlusterna på grund av naturkatastrofer skenat iväg. I fjol uppgick de till 230 miljarder dollar, 1 600 miljarder kronor, åtta gånger mer än år 2000.

För att inse vidden av en klimatförändring i vår tid måste man också tänka på att världens befolkning har ökat. År 1900 levde bara en och en halv miljard människor på jorden, i dag är vi över 6 miljarder. Många bor i megastäder nära kusterna. Men vi har inte planerat för ett förändrat klimat.

– Samhället är mer sårbart när vi bygger städer med attraktiva bostäder nära vatten, konstaterar Rolf Lidskog vid Centrum för stadsmiljöforskning vid Örebro universitet.

– Fattiga länder har dessutom svårare att anpassa sig än rika, så lotteriet är riggat, säger Michael Tjernström.

Några som redan tycker sig ha dragit en nitlott är de fyra miljoner människor som lever i Arktis. Grönlänningar som lever av säljakt och fiske vittnar om hur vädret och isläget blivit omöjligt att förutse.

Fiskaren och mångsysslaren Ole Thorleifsen berättar om ett förändrat landskap.

– När jag började som fiskare kunde vi köra hundsläde över Ilulissat-fjordens isar under vinterhalvåret. Nu tvingas vi gå ut med båtarna nästan året om, och använder hundarna mest på inlandsisen.

Hur kan då klimatförändringen åtminstone bromsas så att vi hinner anpassa oss?

År 1988 – samtidigt som Al Gore gjorde sitt första försök att bli USA:s president – ledde svenske klimatforskaren Bert Bolin bildandet av FN:s klimatpanel IPCC. Målet var att samla kunskap om klimatet så att politikerna kunde få ett underlag att agera utifrån. Bolin ledde IPCC i nästan tio år. Till slut, på det globala klimatmötet i Kyoto 1997, enades Gore och hans president Bill Clinton med de andra industriländerna om det protokoll som skulle vända utsläppstrenden.

Kyotoprotokollet bygger på en mycket enkel idé. Världens ledare sätter ett tak för hur mycket kraftverk och industrier får släppa ut av växthusgaser som koldioxid och metan. Företag som släpper ut mer än den kvot som de tilldelats kan på en marknad köpa utsläppsrätter av dem som minskat mer än de måste. Utsläppen får ett pris, anpassat till målen, och de kan genom handeln bantas där de kostar minst. De totala utsläppen ska minskas med 5 procent varje år 2008–2012, i jämförelse med 1990 års nivåer.

Kyotoprotokollets problem är att USA, som står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp, inte är med. Landets kongress vägrade godkänna avtalet, president Bush sade nej och sedan hoppade även andra stora koldioxidbovar av.

EU har å sin sida redan sjösatt ett handelssystem för utsläppsrätter. Den första handelsperioden, som kan ses som en sorts testperiod, löper mellan 2005 och 2007. Sara Ståhl på European Climate Exchange i London är en av de mäklare som dagligen handlar med koldioxid.

– Volymerna har ökat ordentligt. Under 2005 var handeln begränsad och de volymer som totalt omsattes motsvarade bara 14 procent av den totala tilldelningen av koldioxid i EU. Men under 2006 har det hänt mycket. Fram till i mitten av maj har det handlats lika mycket som under hela 2005.

– Just nu ligger priset runt 16 euro per ton koldioxid efter att ha varit nere på runt 8 som lägst.

Ändå är inte heller Kyoto räddningen.

– Även om länderna uppfyller sina åtaganden så blir effekten marginell. Men man kan se Kyoto som första steget mot mer långtgående åtgärder.

Det säger Henning Rodhe, professor vid Stockholms universitet och vid sidan av Bolin klimatforskningens nestor i Sverige. Han tror att den globala uppvärmningen ändå kommer att fortsätta.

– Javisst, våra möjligheter att helt stoppa uppvärmningen under överskådlig tid är i det närmaste obefintliga.

Samtidigt finns det en enorm potential i USA.

– Omsättningen på olika investeringar är snabb, energiförbrukningen våldsamt onödigt stor och med enkla medel kunde massor åstadkommas snabbt. Bara man kunde hitta de rätta argumenten så folk började bry sig, säger Michael Tjernström.

Flera amerikanska delstater och städer har trotsat Bush-regeringen och valt att ansluta sig på egen hand. I slutet av juli skakade brittiske premiärministern Tony Blair glatt hand med Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger. De kom överens om att skapa en transatlantisk marknad för utsläppsrätter av koldioxid.

I brist på globala avtal har samtidigt Al Gore och andra opinionsbildare gått direkt på de stora amerikanska industrierna. Företag som Motorola, DuPont och Ford har frivilligt valt att skriva under kontrakt som binder dem att minska sina koldioxidutsläpp med 6 procent senast 2010. Runtom i USA används sol- och vindenergi alltmer – Bushs hemstat Texas håller exempelvis på att gå om Kalifornien som USA:s mesta vindkraftsproducent.

Även i Sverige finns företag som går före. Carina Lundberg driver försäkringsbolaget Folksams miljöindex, som varje år mäter börsföretagens koldioxidpåverkan och korar dem som gjort mest för att minska utsläppen. Som goda exempel tar hon upp SSAB och Trelleborg AB, som har stora utsläpp men samtidigt gjort mycket för att minska sin energiförbrukning och därmed minska koldioxidutsläppen. Återvinning och miljövänligare godstransporter, är andra koldioxidsänkare.
Vissa kritiker har redan jämfört Al Gores film med ett annat framtidsscenario, som chockade världen för drygt 40 år sedan. Då förutspådde biologen Rachel Carson stilla skogar utan vacker fågelsång. Den ohämmade användningen av kemikalier skulle resultera i en »Tyst vår« som hennes bok kallades. Den väckte miljörörelsen och farliga bekämpningsmedel blev förbjudna.
På Grönland oroar sig invånarna för att den traditionella fångstkulturen helt ska försvinna. Omkring 10 000 människor, en femtedel av Grönlands befolkning, bor ännu i små, självhushållande kustbyar.

– Alla vet nog inte hur vi här uppe drabbas om isen smälter, funderar Ole Thorleifsen.

Fiskargubbarna på hamnbryggan i Ilulissat nickar instämmande när han förhoppningsfullt fortsätter.

– Om tio, femton år önskar jag att vi har det gamla, riktiga vädret tillbaka igen. Vi hoppas att USA och andra länder trappar ner på sina utsläpp, om det nu är det som de konstiga klimatförändringarna beror på.

Med bidrag från Erik Hultkvist, Stina Karlsson, Martin Ådahl och Francois Guillaume-Lorrain (Cannes).