Värmeslaget

– Jag är mycket glad att stå här och presentera den första breda blocköverskridande överenskommelsen om energipolitiken, sa Ibrahim Baylan när han förra fredagen presenterade energiöverenskommelsen.

Det var han säkert. I allmänhetens ögon är en energiuppgörelse inte så upphetsande. Men den är viktig. För svensk industri och svenska hushåll. För jobben, elbolagen och ett hållbart samhälle. Men just den här gången också för regeringen.

Efter två år är regeringens förtroende lågt. Den behöver en framgång. Och efter miljöpartiets stökiga vår sågs en uppgörelse som avgörande för att ge partiet förtroendet åter.

I två månader hade alliansen och regeringen försökt få till en överenskommelse. Åtta dagar före presskonferensen hade de energipolitiska talespersonerna som var kvar i samtalen, kristdemokraternas Penilla Gunther, moderaternas Lars Hjälmered, centerns Rickard Nordin och miljöpartiets Lise Nordin, träffats hos energiminister Ibrahim Baylan. Då var de nära. Sedan dess hade telefonerna gått varma. Nya förslag, nya formuleringar och nya detaljer hade stötts och blötts.

Nu var de överens om samtliga formuleringar. Men de lät ändå olika:

– Med den här uppgörelsen säkrar vi kärnkraften, sa Lars Hjälmered.

– Våra fem partier har enats om att Sverige ska ha 100 procent förnybar elproduktion, sa miljöpartiets Lise Nordin.

Det var inte självklart att det skulle bli en överenskommelse före sommaren. Ibrahim Baylan hade våren 2015 tillsatt en energikommission. Samtliga politiska partier var representerade, plus elindustrin, näringslivet och miljöorganisationer. Kommissionen skulle ta fram en plan för svensk energipolitik. Den skulle gälla från 2025 till 2050 och vara färdigformulerad den 1 januari 2017.

Perspektivet var så långsiktigt att planen var mer att likna vid en framtidsvision. Men i väntan på framtiden hände saker. Förra sommaren började eljätten Eon tala om att två kärnkraftsreaktorer vid Oskarshamn skulle stängas före 2020. De omfattande investeringar som krävdes för att höja säkerheten, minst en miljard per reaktor, gick inte att räkna hem med dagens låga elpriser. Fyra månader senare meddelade Vattenfall att även två reaktorer vid Ringhals skulle stängas i förtid.

Hos de kärnkraftsvänliga liberalerna väckte nedläggningsbeskeden  bestörtning.

När Vattenfall tre månader senare, i början på januari 2016, meddelade att samtliga reaktorer skulle stängas i förtid, om inte effektskatten på kärnkraft togs bort, infann sig en panikartad känsla.

Liberalerna krävde ett krismöte för kärnkraften. Men intresset från regeringens sida var ljumt. Socialdemokraterna och miljöpartiet ville inte ha möten om separata kraftslag.

Därför togs inte initiativ till nya möten. I stället inväntade man Energikommissionens ordinarie möte den 4 februari. Där beslutade medlemmarna att samtliga kraftslags ekonomiska förutsättningar skulle undersökas. Det var det första steget mot det som skulle bli överenskommelsen.

Rapporten, som presenterades den 24 mars, blev ett rejält uppvaknande.

Inte bara kärnkraften gick på knäna. Vindkraft, vattenkraft, biobränsle, alla hade de svårt att få ekonomin att gå ihop. Det gick inte att täcka kostnaderna, än mindre räkna hem investeringarna, när elpriserna var så låga som de var.

Det var svårt att inte förstå allvaret.

Tre dagar senare skrev Ibrahim Baylan och Lise Nordin på DN Debatt. »Sverige ska ha ett 100 procent förnybart elsystem om 20 år.« Det behövdes en plan för en ordnad övergång från kärnkraft till förnybar energi. De ville ha med sig oppositionen och för att lyckas med det sa de sig vilja utgå från alliansens energiöverenskommelse från 2009.

Att få med oppositionen var viktigt, i synnerhet för socialdemokraterna. I regeringsförklaringen gick de med på målet om 100 procents förnybar elproduktion, men starka krafter inom arbetarrörelsen är ivriga försvarare av kärnkraften. Moderaterna och kristdemokraterna gav socialdemokraterna en motvikt till samarbetspartnern miljöpartiet.

När liberalerna läste debattartikeln kunde de inte tro sina ögon. Ur deras perspektiv var krisen för kärnkraften på allvar. Då hade regeringen mage att tala om att kärnkraften helt skulle fasas ut inom 20 år.

– Vi tolkade det som en krigsförklaring, säger liberalernas Maria Weimar.

Att liberalerna stod långt ifrån regeringen hindrade inte att de var med när Ibrahim Baylan bjöd in till möte. De enda som inte närvarade var vänsterpartiet, som valde att stå utanför, och sverigedemokraterna som inte fick.

Det skulle inte bli enkelt att sy ihop en deal. Det rensades i kalendrar och letades efter luckor i de fyllda agendorna. Överenskommelsen skulle vara klar i maj. Det var redan början på april. Ändå blev det ingen fart på förhandlingarna. Allteftersom veckorna gick växte frustrationen.

– Man brukar ganska snabbt kamma till konkreta frågor. Här satt vi bara och pratade flum i flera veckor, säger en av deltagarna.

Samtidigt började det sprida sig att parterna satt i samtal. Inom industrin växte förväntningarna. Men stegen som togs var mycket, mycket små.

– Vi tyckte det var naturligt att regeringen kom med ett förslag, säger källor inom alliansen.

– Vi talade om vad vi ville i vår debattartikel och i möten. Vi väntade på att alliansen skulle presentera vad de ville, säger Lise Nordin.

Samtidigt ökade trycket utifrån. Dagens Industri skrev att Vattenfalls vd Magnus Hall ringt Anna Kinberg Batra och uttryckt behovet av att en överenskommelse kom till stånd. Från alliansens sida insåg de att de behövde jobba fortare.

– Vi började skissa på ett tydligare motbud, säger en källa.

Men för att få ihop det motbudet var de övriga inom alliansen tvungna att skaka av sig liberalerna. Deras bild var att liberalerna inte kunde tänka sig att subventionera en enda TWh el.

– Det var ju konstigt att de gick in i förhandlingarna om de inte kunde tänka sig att ge miljöpartiet något, säger en källa.

Budet innehöll en utökning av elcertifikatssystemet med 15 TWh och ett slutår för kärnkraften, 2040. Det är ett system för att subventionera förnybar el. För liberalerna var det oacceptabelt. De ville säkerställa kärnkraftens långsiktiga överlevnad. Att ge så stora subventioner till förnybar el när Sverige redan hade överkapacitet, skulle sätta ytterligare tryck på elpriserna.

Liberalerna ansåg att de hade trumf på hand. Att stänga ner all kärnkraft var inte möjligt. Eftersom Vattenfall meddelat att de övervägde en stängning av samtliga reaktorer, hade regeringen inget annat val än att ta bort effektskatten, löd liberalernas resonemang. De bestämde sig för att inte ställa upp på alliansvännernas förslag.

De andra allianspartierna var förvånade.

– Är det verkligen comme-il-faut år 2016, det låter som att liberalerna är helt emot förnybart. Var är de då? I forntiden? säger en av de inblandade.

Efter den 23 maj bjöds liberalerna inte längre in för att delta i samtalen.

Miljöpartiets talesman Lise Nordin beskrivs som en korrekt och noggrann person. Inte helt olik schablonbilden av en skolfröken. Hon kan sitt ämne.

Hur hon och regeringen helst ville ha en överenskommelse kunde man utläsa i regeringsförklaringen från 2014: 30 TWh ny el från förnybara källor, subventionerat via elcertifikatssystemet. Stärkt stöd till havsbaserad vindkraft och solkraft. All el förnybar på sikt. Kärnkraften bort.

Att ge kärnkraften skattelättnader, som Vattenfall och flera allianspartier ville, stod inte på miljöpartiets dagordning. Skulle Lise Nordin gå med på det ville hon ha någonting rejält tillbaka.

När hon fick se det förslag alliansen lagt fram, utan liberalerna, var hon nöjd. Ett slutår för kärnkraften hade hon en gång för många år sedan tagit initiativ till. Nu hade hon fått med tre allianspartier på det. Förhandlingarna in i skarpt läge. Men då drog plötsligt alliansen tillbaka sitt bud. De hade fått kalla fötter. Slutåret 2040 kunde inte ingå i överenskommelsen.

Parterna träffades, ringde och sms:ade. Formuleringar finslipades.

– Man frågar sig hur många gånger man kan ändra en mening med ungefär samma ord, säger Penilla Gunther.

Målet år 2040 är 100 procent elproduktion. Punkt. Därefter följde en mening om att det var ett mål, inte ett stoppdatum. Inget hindrar uttryckligen byggandet av nya reaktorer. Knuten var löst.

Förra fredagen, den 10 juni, lyckades parterna knyta ihop säcken. Effektskatten på kärnkraften ska avvecklas inom två år, fastighetsskatten på vattenkraft ska sänkas och elcertifikatssystemet ska utökas med 18 TWh, motsvarande kraften hos mer än tre kärnkraftsreaktorer. Samtidigt höjs elskatten gentemot konsumenter, för att kompensera för uteblivna skatteintäkter. Därtill ska kärnkraftsbolagens avsättningar till kärnavfallsfonden ses över, vilket sannolikt leder till en höjning.

Det finns inga självklara vinnare och förlorare. Alla partier har givit och tagit. Att få till 18 TWh ny el ses som en seger för miljöpartiet. De som värnar kärnkraften har lyckats få till en avveckling av effektskatten på bara två år.

Kärnkraften påförs vissa ytterligare kostnader för slutförvaring av kärnavfall. Pengar som går till kärnavfallsfonden. Enligt miljöpartiet väger det upp för den borttagna effektskatten. Men Magnus Hall på Vattenfall menar att det är kostnader som Vattenfall skulle haft i alla fall.

Enligt miljöpartiet var det ingen större uppoffring att inte ha något slutdatum för kärnkraften. De tror inte att det finns någon som vill lägga pengar på den ändå. Det ligger något i det, inte minst när marknaden nu, genom subventioner, tillförs än mer el som inte behövs.

Ett givande och tagande.

Lise Nordin talade om att man enats om 100 procents förnybar elproduktion 2040. Financial Times satte rubriken »Ett lyft för kärnkraften, när Sverige går med på att bygga nya reaktorer«.

– En klassisk svensk kompromiss, sa Ibrahim Baylan.