Vattenfall skövlar byar

»Ska det ändå rivas kan de lika gärna komma och göra det nu«, suckar Johannes Kapelle där han sitter vid köksbordet.

Det runda gemytliga ansiktet förändras och han börjar prata om en psykos i byn, och att det egentligen inte spelar någon roll om Vattenfalls planer på att riva byn för ett nytt brunkolsbrott blir av eller inte, Proschim har ändå redan dött. Vetskapen att en dag kanske grävskoporna rullar in, gör att ingen människa kommer att vilja flytta dit, inga företag kommer att investera i den pittoreska lilla byn några mil från den polska gränsen.

– Vi trodde att vi hade klarat oss. Under DDR-tiden var vi ständigt hotade, men sen andades vi ut, de västtyska politikerna sa att det inte skulle bli några nya tvångsflyttningar. Därför är det så ironiskt att det nu är svenskar som kommer hit och förverkligar DDR-planerna. Sverige har ju alltid varit en förebild, säger Johannes Kapelle när han visar runt på den lilla bondgården som tillhört familjen så länge någon kan minnas.

Förebilden har dock blivit lätt solkad de senaste månaderna, efter att Vattenfall anklagats för allt från att mörka fakta kring bränder vid två kärnkraftverk i somras, till att höja elpriset omotiverat mycket. Runt 100 000 elkunder har lämnat bolaget i protest, och det statliga svenska företaget har tvingats till en charmkampanj i medierna där man i helsidesannonser lovat att svara på allmänhetens alla frågor.

Några hundra meter bort, vid byns enda vägkorsning, står en hemmålad skylt som markerar gränsen till kungariket Sverige-Vattenfall. »Vi står för fördrivning och miljöförstörelse« är skrivet på det klargula plakatet. 334 invånare är hotade i Proschim, tillsammans med de fyra andra byarna i Lausitzregionen stannar siffran på runt 2 000.

Ett lokalt ordspråk säger att »Gud skapade Lausitz, men det var djävulen som placerade kolet därunder«.

– Brunkolen är nödvändig för att klara den tyska energiförsörjningen, och är dessutom ryggraden i den lokala ekonomin. Vi har 5 000 anställda, men har indirekt skapat runt 16 000 arbetsplatser. Det är här Laustiz framtid ligger, säger Vattenfalls lokala talesman Marco Bayer.

Han förstår inte kritiken att det är den svenska staten som i förlängningen ligger bakom tvångsförflyttningarna. Vattenfall gör allt för att ta sitt ansvar för de drabbade. Som för byn Horno som skapade rubriker världen över för några år sen, när invånare stannade kvar i sina hus fram tills grävskoporna började riva. Nu står Neu-Horno någon mil söderut, ett anonymt villaområde, långt från byns forna charm. Eller som för Haidemühe, som flyttade så sent som förra hösten. Invånarna fick själva välja var de ville bo.

Johannes Kapelle skrattar trött och säger att hans svåger byggde sig ett hus i Proschim efter att han tvingats bort från Haidemühe. Nu drabbas han igen. Men invånarna i de fem byarna är inställda på strid. Ett medborgarinitiativ har dragits i gång och målet är att fram till jul få in 20 000 namnunderskrifter som ska försäkra att lokalpolitikerna måste rösta om frågan. Ingen tror att det blir annat än ett avslag, därför förbereder sig byborna redan på att samla in ytterligare 60 000 underskrifter, tillräckligt för att tvinga fram en folkomröstning.

Marco Bayer är inte orolig. I Haidemühe började det också med ett nej från folket, men man lyckades vända opinionen tack vare en ständig dialog, förklarar han. Vattenfall ska halvera sitt koldioxidutsläpp till 2030, och de nya dagbrotten kommer att bli de mest miljövänliga i världen.

– Det finns 24 miljoner ton kol under Proschim, säger Johannes Kapelle. Det bryter de på mindre än ett år, men vår familjegård, den är borta för all framtid.