Vem får Svarte Petter?

Det är märkligt, säger en moderat, någonstans mellan frustration och filosoferande:

– Det är märkligt att Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan rösträttens införande och ändå lyckas mobilisera liberaler och centerpartister för sin sak. Det är som om mittenpartierna får ångest av att inte cirkla kring Socialdemokraterna.

Det är en beskrivning som få mittenpartister skulle hålla med om, men den känns igen: samma gamla misstro mellan mitten och moderater, som Fredrik Reinfeldt tillfälligt lyckades överbrygga. Den har nu börjat ta form i ord igen, på båda håll. Dagens Nyheters Peter Wolodarski skrev i söndags en kolumn som återuppväckte 70-talets mittenskepsis mot »högern«. Hans politiske redaktör Per Svensson slängde i tisdags in epitetet »fiskmåshögern« i rubriken till en ledare som pläderade för samarbete mellan Centern, Liberalerna och Socialdemokraterna.

Så den filosofiske moderaten gör en inte alldeles orimlig tolkning av den här veckan.

Valet hade ett överflöd av förlorare, men de flesta av dem – liberaler, miljöpartister, moderater – har en historia av att åka upp och ner, till och med ut. Socialdemokraterna har däremot aldrig varit med om något liknande. Raset under de 30 procenten må följa en europeisk trend, men det är ändå en fallucka. Trots det var saken som bortblåst, bara några timmar efter att valresultatet fastställts. Stefan Löfven satt kvar och berättade hur läget borde tolkas: antingen sätter man sig i Sverigedemokraternas knä, eller så sluts man i Socialdemokraternas famn. I allt väsentligt instämde liberaler och centerpartister, även om Centern, lite sturskt, försökte omformulera det andra ledet till att Socialdemokraterna borde bädda för alliansen.

Den idé som Stefan Löfven tidigare sammanfattat med »glöm det« och i tisdags, efter att han entledigats, kallade »odemokratisk«, »ologisk« och »absurd«.

– Det är svårt att förhandla med någon som har en annan världsbild, inte bara andra åsikter, suckar en centralt placerad moderat när Centerpartiets syn i regeringsfrågan kommer på tal:

– Man får sluta sig till att de antingen har en listig och dold plan, eller att de faktiskt tror på sina egna fantasier.

Ingen i moderatkretsen har förstått om Centern har en plan B, när fantasin spricker. Ulf Kristerssons upprepningar av att allt inte cirklar kring Socialdemokraterna längre, verkar i ljuset av detta mest vara en påminnelse till det egna laget. Kanske rent av till det egna jaget. För Moderaterna är inte immuna mot Socialdemokraternas traditionella gravitationskraft.

Nu, när talmansrundorna satt i gång, finns egentligen bara en moderat plan och den är Centerpartiets: alliansen ska försöka tala nära och ärligt med Socialdemokraterna i hopp om en uppgörelse. På frågan vad plan B är, blir även de moderata svaren svävande. Ändå är utgångspunkten att det inte kan vara annat än plan B – kanske snarare C eller D – som kan leda till en regering.

Antagligen, går resonemanget, måste både Ulf Kristersson och Stefan Löfven få talmannens uppdrag och misslyckas, innan något kan ändras.

Alliansens problem är att det inte finns någon alternativlösning att pressa Socialdemokraterna med. Den har redan uteslutits av Centern, Liberalerna och, lite mindre definitivt, Moderaterna själva. Ett annat problem är att Socialdemokraternas främsta prioritet är att spräcka alliansen. Det är en förutsättning för att partiet inte ska riskera att mista regeringsmakten mer permanent.

– Vi spelar hela tiden deras spel, suckar en alliansföreträdare som ändå försöker hitta något slags förändring till det bättre:

– Alliansen har faktiskt hållit ihop. Och för första gången säger de borgerliga partierna att en socialdemokratisk statsminister inte är naturtillståndet i varje läge, utom med en otroligt tydlig borgerlig majoritet i riksdagen.

Men många skulle hävda att alliansen håller samman till priset av att inte kunna regera. En hel del skulle dessutom hävda att riksdagen har just en enormt tydlig borgerlig majoritet: ganska exakt 60 procent av ledamöterna röstade bort Stefan Löfven i tisdags.

Problemet är förstås att 62 av majoritetens 207 ledamöter är sverigedemokrater.

– Man får inte glömma att Sverigedemokraterna är ett helt annat djur än de borgerliga partierna, säger en moderat.

[caption id="attachment_499960" align="alignnone" width="750"] Ovisst läge. Terminstart för riksdagen, men frågan som ligger i luften skulle kunna vara hämtad från vilken lågstadieskola som helst: Vem ska jag leka med? Foto: Simon Rehnström[/caption]

Man kan säga så här också: att spräcka alliansen kan vara detsamma som att garantera en fortsatt socialdemokratisk regeringsdominans under överskådlig tid.

Det är den tolkningen som sätter ett sorglöst leende på Stefan Löfvens anlete, efter att han entledigats som statsminister. Det är den analysen som får en central ränksmidare som gruppledaren Anders Ygeman att ta det som sker med ro.

– Viktigast nu är att hålla god stämning i partiet och låta det koka på andra sidan, säger en regeringskälla.

Håll sympatisörerna glada och njut av skådespelet när alliansen sliter sig i stycken över Sverigedemokraterna. Den enda risken är ett extraval:

– Det vill ingen ha. Det tjänar ingen på. Utom Sverigedemokraterna.

En betydande del av förklaringen till att katastrofresultatet i valet inte plågar Socialdemokraterna mer än det gör, finns just här. Alliansen lyckas inte utnyttja den socialdemokratiska svagheten, men Socialdemokraterna spelar virtuost på alliansens ömmaste strängar. Och även om statsministern formellt är entledigad och regeringen bara en administrationsministär, finns fler strängar att spela på.

Om väntan på en ny regering blir lång, kan Löfven göra finansutskottet till ytterligare en tacksam arena. En övergångsregering kan lyssna på utskottet och lägga in politiska åtgärder alla vill ha: sänkt skatt för pensionärer, mer till polis och försvar:

– Då skapar man lugn.

Tiden arbetar för Socialdemokraterna, är den interna övertygelsen.

Frågan är hur lång tidshorisonten är.

Tjugo alliansföreträdare, sannolikt moderater och kanske någon kristdemokrat, röstade för Sverigedemokraternas vice talmanskandidat Björn Söder i måndags. Allianslinjen att lägga ner rösterna, liksom att inte låta sverigedemokrater få möjlighet att leda utskott, var eftergifter till liberaler och centerpartister. I den moderata riksdagsgruppen var det ingen stämningshöjare. Flera ledamöter upplevde dessutom att de inte informerades om uppgörelsen, förrän den var ett faktum.

Den allmänna meningen i den moderata riksdagsgruppen, även bland flera av dem som var med och slöt överenskommelsen, är att den var fel. Sverigedemokraterna växte med knappt fem procentenheter i valet. Att ändå neka partiet platser i utskottspresidierna och dessutom dra tillbaka talmansplatsen kan bara gynna Sverigedemokraterna. I praktiken lät alliansen – i rädsla för att stämplas som SD-vänliga – Vänsterpartiet att sätta tonen. För Vänsterpartiet, precis som för Sverigedemokraterna, är polariseringen mobiliserande. Alliansen gjorde sig till ytterkanternas verktyg, går resonemanget, och det är främst Moderaterna som riskerar att få betala för det, med ytterligare väljarflykt till SD.

Inom SD görs samma analys och följaktligen är besvikelsen mer formell än skakad. Tillförsikten är däremot stor: alliansen har redan splittrats i allt utom namn. Alliansens förhandlingar med Socialdemokraterna är dödsdömda. Kvar återstår två alternativ:

En moderatledd regering, kanske med Kristdemokraterna, som söker stöd av Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna. SD:s ekonomiske talesman, Oscar Sjöstedt, är tydlig med att Sverigedemokraterna skulle vara snälla mot en sådan:

– Presenterar de en hyfsad budget kan vi ge en stödjande hand utan direkt samarbete och förhandling. Men då får de vara lite snygga och finkänsliga och förstå vad de behöver göra. Klarar de det, har vi en ganska stabil regering, baserad på ett konservativt block.

Det andra alternativet är att Socialdemokraterna lyckas få med sig Liberalerna och Centern, och samtidigt behåller Vänsterpartiets och Miljöpartiets stöd. Det skulle vara dåligt för landet, men bra för Sverigedemokraterna, är meningen. Även då blir ett nytt, konservativt block tydligt.

Det tredje alternativet, extraval, är inte heller ett problem:

– Det vore nog egentligen det bästa, säger Oscar Sjöstedt:

– Vi har känslan av att vi landade på vårt golv vad gäller valresultat. I ett extraval kunde vi säkert ta ett par procentenheter till.

Socialdemokraternas tillförsikt på kort och medellång sikt, matchas inom Sverigedemokraterna av något som närmast liknar trosvisshet på medellång till lång sikt:

– Sverige kommer inte att vara ett konstant undantagsfall. Vi kommer att gå samma väg som våra nordiska grannländer, där våra motsvarigheter är naturliga delar av regeringsunderlaget. Om det sker den här eller nästa mandatperiod vet jag inte, säger Oscar Sjöstedt.

Förvånansvärt lite överraskade i det här valet. Det talades om att Ulf Kristersson inte kunde undgå att bli statsminister, men en alliansregering som inte hade fler mandat än de rödgröna, var utesluten redan i förväg av Centerns och Liberalernas självbindningar.

Kanske blir det fortfarande Kristersson som blir statsminister, men knappast för en komplett alliansregering.

Mitten mot »högern«, socialdemokratin som dominant himlakropp; mycket känns gammalt, med tanke på att det sägs vara ett helt nytt läge. Det är som om återfallen i gamla mönster fyller en ångestdämpande funktion. Men på sikt slår alltid de hårda maktförutsättningarna igenom. Hur man än trixar med talmansposter och utskottspresidier kommer inte Sverigedemokraterna att försvinna.

Det är naturligt att de två mittenpartierna är de mest ångestridna. För socialdemokrater, moderater och kristdemokrater finns, på ett par mandatperioders sikt, nya möjligheter. Men mittenpartierna kan inte dra nytta av det nya maktblocket och erfarenheten visar att de alltid blir mosade av Socialdemokraterna, om de lutar sig ditåt.

Nästan inga av mittenpartiernas möjliga val är positiva. Det är därför de drömmer om de omöjliga.

Men det är ett skede som, likt den här veckan, snart är över. Så obarmhärtig är verkligheten. Och om två, fyra, kanske sex år vet vi vilket av de två gamla partierna – Socialdemokraterna eller Moderaterna – som fann den bästa vägen genom ny mark.