Vem överlever spelet?

I förra veckan skrev jag om den borgerliga skepsisen till S-styrd statsförvaltning. Om hur Allianspolitikerna före valet 2006 jämförde Sverige med en enpartistat där tjänstemännen gick i politikernas ledband.

Galjonsfigur för misstron blev Arbetslivsinstitutets chef Mikael Sjöberg. Han var inte bara generaldirektör för en kritiserad myndighet – han var även kusin till Göran Persson och tidigare statssekreterare.

Sådant där skulle det bli ändring på med en ny regering, tänkte Allianspionjärerna.

Och nog ändrade de på rätt mycket, inte minst rekryteringarna av nya chefer. Praktexemplaret blev Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvist. Hon fick jobbet på kompetens efter annonsering, hette det, inte på politiska kontakter.

Angeles Bermudez-Svan-kvist hade länge Reinfeldts och Borgs öra. Men inte arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms eller myndighetens styrelses.

Och till slut petades hon.

Att som utböling tvingas bort var hon inte ensam om. Statsvetaren Marja Lemnes kommande forskning visar att det oftast har varit just generaldirektörer utan regeringserfarenhet som politikerna flyttat från sina tjänster.

– Ett större antal av dem som man har flyttat på, som inte har lämnat på grund av en livshotande sjukdom, har saknat tidigare erfarenheter av jobb i Regeringskansliet. Vare sig som politiker eller tjänstemän.

Hon fortsätter:

– Jag tycker att det är bra med breddad rekrytering. Men man ska inte luftansätta personer som inte har sett spelet, och som inte kan hur kanslihuset fungerar.

Hur gick det då för Mikael Sjöberg? Han fick nytt jobb av regeringen Reinfeldt som efterträdare till Angeles Bermudez-Svankvist. Men inte heller för honom blev jobbet en livslång förläning; Sjöberg får inte förlängt när hans förordnande går ut nästa år.

Ingen, inte ens »politruken«, går säker i Myndighetssverige.