Vem vill bli miljonär?
Bild: Ica, montage: Tomas Backelin
Läs mer om Ica:
Ica-Mats får hård konkurrens av Ica
Icahandlarna äger från två håll
Dagligvarujätten Ica fyller 100 i år. Det är en välmående hundraåring. Eller övergödd. Icahandlarnas förbund, i toppen av den intrikata Icapyramiden (se sid 22), kan vara Sveriges rikaste ideella förening. Tillgångarna uppgår till runt 35 miljarder kronor, i kontanter samt aktier i börsnoterade Icagruppen.
Men framför allt har konceptet lönat flertalet av de cirka 1 500 Icahandlarna väl. Enligt Dagens industri har cirka femton handlare plockat ut mer än 100 miljoner kronor i utdelning var under de senaste tio åren. Överst på listan ligger Karl Ehn, ägare till Ica Maxi i Jönköping, som tagit ut 327 miljoner.
Att tre Ica Maxi-butiker toppar Di:s lista förvånar inte. Stormarknadskonceptet är enormt framgångsrikt. Det står i dag för 30 procent av Icas samlade svenska försäljning. Backar vi till 2005 var siffran 15 procent. Och de 81 Maxibutikerna har en sak gemensamt. De är mycket lönsamma. Somliga har rörelsemarginaler på 7–8 procent. Det kanske inte låter så mycket, men en Icahandlare sitter i den bekväma sitsen att verksamheten egentligen inte har så stort kapitalbehov. De får nämligen betalt av kunderna innan de ska betala sina leverantörer, sin personal och de flesta andra kostnader.
Med en omsättning på runt en halv miljard kronor genererar de lönsammaste butikerna ett rörelseresultat på uppemot 40 miljoner kronor per år. Så det ramlar ut en vinst kring 30 miljoner efter skatt som handlaren kan dela ut, vilket många också gör.
Fast handlarna får inte ta hand om hela utdelningen. Ica Sverige AB sitter normalt på en preferensaktie och handlaren på 999 stamaktier. Utdelningen på preferensaktien är 40 procent av vinsten efter skatt.
– Vinstdelningssystemet är ett viktigt incitament för Ica Sverige att driva på att vinsterna utvecklas väl i butiksledet, säger Anders Svensson, vd för Ica Sverige AB.
Av en utdelning på 30 miljoner kronor får butiksägaren då behålla 18 miljoner. En duktig handlare kan därmed tjäna lika mycket som Icagruppens vd Per Strömberg. År 2015 tjänade han 19 miljoner kronor, inklusive rörlig ersättning. Men efter skatt blir Strömberg ändå slagen av Ica-Stig. För medan vd:n betalar över 50 procent i skatt på lönen, betalar Ica-Stig bara 20 procent skatt på utdelningen. Det beror på skattereglerna för fåmansbolag.
Alla Maxibutiker når förstås inte den nivån. De hade ett sammanlagt rörelseresultat på drygt 1,3 miljarder kronor i fjol. Räknar vi med att handlarna avsätter en femtedel av vinsten för framtida butiksrenoveringar samt full bolagsskatt blir det kvar en halv miljard för de 81 Ica Maxi-ägarna att dela på. Det innebär runt 5 miljoner kronor netto per handlare efter utdelningsskatt.
Det står sig för övrigt ganska väl i jämförelse med vad vd:ar för börsens 88 storbolag, så kallade large cap, tjänar. Enligt Novare Pay var baslönen för dem drygt 8 miljoner kronor i snitt 2015 plus en rörlig del på 4 miljoner. Netto efter skatt blir skillnaden inte stor. Om man i stället jämför med vad börsens samtliga 350 vd:ar tjänar i snitt efter skatt, hamnar Ica-Maxi-Stig i det övre skiktet.
Även bland de mindre Icaformaten finns för övrigt många mycket lönsamma butiker. Ica Kvantum – som är det näst största butiksformatet – i Täby omsatte över en halv miljard kronor 2015. Det var därmed den tionde största butiken i hela Ica. Lönsammast av Kvantumbutikerna är den i Kungens kurva med ett rörelseresultat på 34 miljoner kronor.
Kvantumägarna måste, precis som Maxihandlarna, dela med sig av sina vins-ter till Ica Sverige AB. För de minsta formaten, Supermarket och Nära, finns ingen vinstdelning. Det gör att en del Supermarkethandlare också kan komma upp i imponerande siffror, netto. Ica Aptiten på Södermalm i Stockholm, en Supermarket, hade till exempel ett rörelseresultat på 20 miljoner kronor 2015.
Sammantaget finns det ingen organisation i Sverige, med möjligt undantag för Svenska Spel, som genererar så många miljonärer som Icarörelsen. Och här måste man förstås ställa sig frågan vad det är som gör konceptet så framgångsrikt.
För den handlarledda modellen, där varje handlare äger sin egen butik och har ett visst mått av självbestämmande är inget ovanligt inom svensk handel. Men Ica är den utan tvekan mest framgångsrika av de så kallade frivilligkedjorna.
Duka inom glas och porslin, Expert inom radio och tv, Färgsam, Hemtex, Järnia och modekedjan JC är några exempel på frivilligkedjor som antingen har gått under eller ändrat affärsmodell när butikerna har ombildats till helägda kedjor. Och inom dagligvaror hade Ica tidigare konkurrens av frivilligkedjor som Favör och Vivo.
Ofta har riskkapitalbolag försökt omvandla dessa kedjor med sitt standardrecept att »konsolidera« marknaden och få kontroll över en större del av värdekedjan. Det är något av en paradox att även Ica har varit inne och schabblat på området. Duka ägdes och drevs av Ica, men »dukade« under. Hemtex har fallit ihop som ett korthus, Ica har knappast lyckats med sin turnaround efter att ha köpt ut bolaget från börsen.
Faktiskt verkar Icafolket inte riktigt själva veta vilken som är den hemliga ingrediensen. Är det frivilligformen? Det skulle kunna förklara varför Icas satsning i Norge blev extremt misslyckad och kostsam. Där var det nämligen Ica centralt som ägde butikerna, inte enskilda handlare. Fast å andra sidan har etableringen i Baltikum varit framgångsrik. Och den sker också genom helägda butiker. Från Icas ledning säger man att det handlar om skillnader i »struktur« vad gäller Norge och »kultur« vad gäller Baltikum.
Men den avgörande framgångsfaktorn för Ica i Sverige handlar nog inte om handlarmodellen, utan om marknadsdominans. Icas marknadsandel bland traditionella livsmedelsbutiker är nu närmare 51 procent (Ica själva säger strax under 40 procent, för man vill räkna in bensinmackar, gårdsbutiker och annat). Marknadsandelen har därmed ökat med uppskattningsvis 15 procentenheter sedan 1980-talet. Då hade Ica drygt en tredjedel av marknaden.
Konkurrensverket har varit på Ica om marknadsdominansen i minst 20 år, men inte hittat bevis på att kedjan missbrukar sin dominerande ställning. Kanske biter Icas argument att Icahandlarna konkurrerar med varandra. Det är förvisso sant. I en stad som Falun har exempelvis Ica Maxis etablering varit en viktig anledning till att två mer centralt lokaliserade Icabutiker har fått tas över centralt av Ica då lönsamheten har klappat ihop. Ica Maxi i Falun omsätter i dag lika mycket som de övriga sju centrala livsmedelsbutikerna – tre Ica, två Willys, en Hemköp och en Coop – gör tillsammans.
Men även om handlarna konkurrerar lokalt så ligger det en enorm styrka i Icas samlade storlek, framför allt vad gäller inköp, logistik och marknadsföring. Alltså det som sköts centralt av Ica Sverige AB. Och i grossistledet är konkurrensen inte lika hård som i detaljistledet.
Ica Sverige AB:s lönsamhet står i särklass gentemot konkurrenterna. Marknadstvåan och hackkycklingen Coop Sverige gör en marginell vinst.
Marknadstrean Axfood tjänade visserligen 1,9 miljarder kronor. Och marginalerna är snarlika Icas, kring 4,5 procent. Men siffrorna är inte jämförbara. I Axfood ingår nämligen detaljistledet, kedjorna Willys och Hemköp. Där är marginalerna högre än i grossistledet. Det innebär att Axfoods grossistverksamhet ligger en bit under Icas, även om den också är lönsam.
Andra aktörer som Bergendahls, med bland annat Citygross, samt tyska Lidl och danskägda Netto hade alla marginaler i häradet 1–2 procent. Men denna sifferexercis visar inte de egentliga styrkeförhållandena.
Förra året gjorde Ica Sverige ett rörelseresultat på 3,5 miljarder kronor. Tillsammans med de enskilda handlarnas bolag kan vinsten i Sverige uppskattas till 6 miljarder kronor. Utifrån detta kan man, med några rimliga antaganden, dra slutsatsen att Ica, med en marknadsandel på 51 procent, tar över 75 procent av vinsten på den samlade svenska dagligvarumarknaden. Dominans var ordet.
