Veteranen laddar om

– Återigen visar Jan Björklund vilken politisk räv han är.

Kommentaren från Sveriges radios Tomas Ramberg var träffande. Med två år kvar till valet hade Liberalernas ledare just talat ut om regeringsfrågan. Utspelet var en utsträckt hand till statsminister Stefan Löfven. Och samtidigt ett nacklås. För lyssnade man noggrant på Björklund så var det inte Liberalerna ensamma som skulle regera med Socialdemokraterna, utan hela alliansen.

– Han försöker vända regeringsfrågan mot den som hittills varit vinnare på den, fortsatte Ramberg.

Det som såg ut att vara ett slugt drag i spelet om regeringsmakten var för Björklund lika mycket ett sätt att rädda sitt eget skinn. Liberalernas partistrid ser ut att ha lugnat ner sig, men på insidan kokar det. Men varken nyhetsflashar eller rop på avgång kommer att fälla Björklund. Avgörandet för hans framtid som partiledare ligger i något så till synes odramatiskt som tidpunkten för partiets landsmöte.

Dagarna efter utspelet om regeringsalternativen ägnade sig journalisterna åt att leka vem tar vem. I SVT:s partiledardebatt på söndagen var det Jan Björklunds giv som var utgångspunkt för de laddade diskussionerna i regeringsfrågan.

Det var viktigt för Björklund. Genom honom hade alliansen tagit initiativet i vad som kan bli valets viktigaste fråga. Bråket med Birgitta Ohlsson rörde upp ilska i partiet. Det kom krav på avgång, riktade mot båda två. Det gick till och med så långt att partiets okrönta drottning, EU-kommissionären Cecilia Malmström, tog till orda. Hon som aldrig brukar blanda sig i de interna konflikterna. Nu ställde hon sig bakom Birgitta Ohlsson.

Det var en partiledarstrid inför öppen ridå. Den kravliberale majoren mot feministen, förnyaren.

Bråket retade flera länsförbund som i protest ställde sig på Ohlssons sida. Gunnar Nordmark, ordförande i Kronoberg, var en av de som krävde att partiets landsmöte skulle tidigareläggas. För att det ska ske krävs att sju länsförbund ställer sig bakom.

Det vore en mardröm för Jan Björklund. Bara att ett extra landsmöte sätts in betyder att stora delar av partiet vill ha bort honom.

Risken att Björklund sparkas ut är betydligt mindre om landsmötet, som planerat, hålls nästa höst. Då är det bara tio månader kvar till valet. För att Liberalerna då skulle byta ut sin ledare krävs enligt Fokus källor en förtroendekris i paritet med Håkan Juholts.

– Det viktigaste för honom är att klara sig till valet. Han räknar med att alliansen vinner och att han då blir minister igen, säger en källa.

Just därför var det så viktigt för partiledaren att dra upp regeringsfrågan i dagsljuset. Hans två utspel som ledde till Birgittabråket tolkades av många som en flört med sverigedemokratiska väljare. Att sträcka ut handen till Stefan Löfven var ett steg tillbaka mot mitten och en markering mot den övriga alliansens SD-velande. Ett sätt att blidka kritikerna, eller Birgitta Ohlssons gäng om man så vill.

Kanske lyckades han med planen. De stridbara länsförbunden framstår när Fokus talar med dem som mildare nu än för några veckor sedan. Gunnar Nordmark i Kronoberg tror att det öppna bråket har fått partiledningen att tänka till. Kravet på en tidigareläggning av mötet ligger kvar.

– Men vi är inte tillräckligt många, så den frågan är nog utagerad om man säger så.

Frågan är om Nordmark har rätt. Vid det mäktiga Stockholmsförbundets möte i måndags, med över 100 ombud från Stockholms stad och län, briserade konflikten på nytt. Nu var det kvinnoförbundet som ville tidigarelägga landsmötet, men varje sådant initiativ ses som ett ifrågasättande av Jan och motionen stötte på högljudda protester. Till slut nöjde sig Stockholmskvinnorna med att föreningarna i ett liberalt parti i alla fall måste få diskutera frågan vidare. Men också den linjen röstades till slut ner efter timslånga och hetsiga debatter. Efteråt stannade missnöjda liberaler kvar och köade för att skriva på reservationer mot beslutet.

På mötet bestämdes också att en kravprofil behövs för den som ska leda Stockholms länsförbund. En öppning för dem som vill ha bort Jan Björklunds bundsförvant Anna Starbrink från posten. Hon som för några veckor sedan krävde Birgitta Ohlssons avgång.

Trots det interna stöket är det kanske i första hand väljaropinionen som kan fälla Jan Björklund. För där har han problem. Under sina snart tio år som partiledare har han varit ganska omtyckt. Han är en rutinerad politiker som kan ena partiet. Men sedan han blev partiledare har kurvan pekat stadigt nedåt för Liberalerna. I förra valet lyckades han bara skrapa ihop 5,4 procent av rösterna, partiets näst sämsta resultat hittills.

Många liberaler har inte släppt tanken på den tid då partiet kammade hem över 13 procent i ett val. Nu oroar de sig för att åka ur riksdagen. Jan Björklund har svarat med att proklamera en nystart för partiet. Han har begravt namnet Folkpartiet och bytt ut den gamla loggan till något mer utmanande. Men han har fortsatt att tröska sina favoritfrågor: försvaret och skolan. En taktik som inte landat väl hos opinionskänsliga liberaler.

– Där finns en risk i mötet med väljarna med tanke på tiden som skolminister inte beskrivs som så lyckad, säger den liberale skribenten och statsvetaren Svend Dahl.

Även om han för tillfället tycks ha lugnat ner många kritiker internt är han nära det som sägs vara smärtgränsen i opinionen: 4 procent, alltså riksdagsspärren. Hamnar partiet där eller under sitter inte ens Jan Björklund säkert. Även om landsmötet infaller tio månader före valet.

– Just nu är det Jan som är vår partiledare. Men det handlar ju om hur det utvecklar sig opinionsmässigt, konstaterar Gunnar Nordmark.

»Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna«. Nyhetsflashen i förra veckan fick många partister att kippa efter andan, andra pustade för en kort stund ut. Liberalernas pressjour ringdes ner. Till en början kunde pressekreterarna inte med säkerhet dementera uppgiften. Total förvirring rådde.

Bara några minuter senare stod det klart att ett fel på riksdagens hemsida låg bakom desinformationen.

Det var få inom partiet som verkligen hade trott på nyheten.

Men flashen synliggjorde det stora tomrummet i partitoppen. Frågan ekade: Vem tar vid?

Liberaler i partiets toppskikt har nämligen svårt att ge konkreta tips på en efterträdare till Björklund. För några år sedan var det enklare. Då lyftes partiets tre ministrar i regeringen fram: Erik Ullenhag, Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson.

En efter en har de försvunnit i spekulationerna. Ullenhag sitter i Jordanien. Han ville bli partiledare, men tröttnade på partiledarskuggan och blev ambassadör. Arnholm blev partisekreterare, hamnade i skymundan och nämns inte längre bland kandidaterna.

Kvar är Birgitta Ohlsson. Hon är visserligen en populär politiker utåt. Birgitta-ambassadörerna ser karisman och lyskraften som partiet behöver. I valet 2014 fick hon dessutom nästan dubbelt så många personkryss som Jan Björklund.

Men internt är hon en svårsmält kandidat. Kritikerna ser en dålig lagspelare som främst är intresserad av sin egen framgång.

Samtidigt anser många att Ohlsson har stärkts internt av bråket med Björklund. Det var hon som samlade flest tunga liberaler bakom sig. Och bara att det ställdes avgångskrav mot henne – trots att hon inte ens är partiledare – visade på tyngden inom partiet.

Bråket mellan toppliberalerna gjorde det snarare tydligt hur Jan Björklunds position försvagats.

– Hade någon frågat mig för en och en halv månad sedan hade jag sagt att jag var helt säker på att han leder partiet i valet. Men jag är förvånad över att det känns så skakigt, säger en centralt placerad källa.

Jan Björklund själv lyfter fram Gulan Avci, ordförande för liberala kvinnor. Hon har på senare tid följt med partiledaren på resor i landet och stått bakom kritiserade förslag på integrationsområdet. Men hon sägs sakna erfarenhet och det breda stöd i partiet som krävs. Detsamma gäller för partiets ekonomisk-politiske talesperson, Mats Persson, som även han står Björklund nära.

Kritiker till Jan Björklund anser att det är precis så han vill ha det: ju färre utmanare desto mindre är risken att bytas ut vid en partiledaromröstning. Enligt Sven Dahl är bristen på utmanare ett viktigt skäl till att partiledaren håller sig kvar.

– Jag har väldigt svårt att se partiet enas kring någon kandidat, och så länge som det är fallet så sitter Björklund ganska säkert, säger han.

Björklunds fiender finns bland dem som drömskt ser tillbaka till dagarna då partiet företräddes av personer som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg. De har tröttnat på kravliberalismen och tycker att Björklund saknar visioner. De vet att utspelet i regeringsfrågan spelade honom i händerna och hoppas nu att ilskan från Ohlsson-affären ska leva kvar till november. Då håller Liberalerna partiråd på Lidingö i Stockholm. Där skulle frågan om ett tidigareläggande av landsmötet kunna få nytt liv. Dessutom ska en integrationsrapport presenteras på mötet. En trätofråga som skär rakt igenom partiet och riskerar att riva upp Birgittasåren igen.

När Folkpartiet gjorde upp med den så  kallade »snällismen« på 1990-talet blev Jan Björklund ansiktet utåt för kravliberalerna. Nu tycks de hårda nyporna vändas mot honom själv.

När släpper de taget?