Vildingarnas land

William Petzäll, fram till denna vecka representant för sverigedemokraterna, är den senaste i raden av politiska vildar i Sveriges riksdag.

Vildar är vanligare i länder som Kanada och USA, där valkretsarna utnämner en person som representant, men i det starka partisystemets Sverige har det hittills varit sällsynt att en person lämnar sitt parti men ändå väljer att sitta kvar i riksdagen. Ändå är det ingen ny företeelse – ett av de tidigaste exemplen är liberalen Carl Lindhagen som vid sekelskiftet 1900 satt partilös i riksdagen.

Men vad kännetecknar en politisk vilde? Enligt Lena Wängnerud, statsvetare och en av författarna till boken »Exit riksdagen«, brinner en avhoppare ofta för en särskild fråga som de inte tycker att deras parti tar upp i tillräckligt stor utsträckning. Genom att behålla sin riksdagsplats vill vilden kunna fortsätta driva sin fråga utan partipiska och grupptryck.

Ofta är det en inte särskilt profilerad person det handlar om, även om det finns vissa undantag. När Gudrun Schyman lämnade vänsterpartiet 2004 för att driva sin hjärtefråga feminismen var det just för att hon ansåg sig ha väljarnas stöd i frågan, även utan partiet i ryggen. »Jag tyckte att jag hade mandat«, har hon senare kommenterat sitt avhoppet.

Även om det muttrades en hel del när Schyman inte ställde sin riksdagsplats till förfogande är faktiskt

vänsterpartiet det parti som är mest tolerant mot politiska vildar. Det menar Katarina Barrling Hermansson, statsvetare vid Uppsala universitet, som forskat på olika partikulturer.

I vänsterpartiet är det högt i tak och man ska gärna vara individualistisk och kritisera, både andra och det egna partiet. Därmed kan det vara mer accepterat att gå sin egen väg, vilket också syns i statistiken. Av de 15 riksdagsledamöter som blivit vildar sedan 1977 kommer sex från vänsterpartiet. Annat är det i socialdemokraterna, där partilojalitet värderas högt. Inte en enda socialdemokratisk riksdagsledamot har lämnat sitt parti för att bli vilde.

Med William Petzäll som självständig spelare skiljer det bara två mandat mellan regeringen och den samlade oppositionen och med fler avhopp skulle balansen i riksdagen kunna förändras drastiskt.

Något större problem för demokratin är dock vildarna inte, i alla fall inte om avhoppen fortsätter att ske i nuvarande takt. Enligt Katarina Barrling Hermansson handlar det snarare om att väljarna kan känna sig lurade.

– Vi har ju en demokrati som bygger på politiska partier och väljarna har röstat in Petzäll för att han ska företräda sverigedemokraternas åsikter. Det blir en form av falsk marknadsföring, man får inte det man röstat in, säger hon.

Annika Åhnberg. (Vilde 1992–1994) Lämnade vänsterpartiet i protest mot dess inställning till EU och var politisk vilde i två år. Blev 1996 jordbruksminister i Göran Perssons regering.

Kerstin Hesselgren. (Vilde 1924–1934 och 1937) Liberal politiker som vid liberala samlingspartiets splittring på 1920-talet inte valde sida utan satt i riksdagen som en så kallad frisinnad vilde.

Nils Wohlin. (Vilde 1928 och 1934) Finansminister och handelsminister på 1920-talet som mellan medlemskap i -bondeförbundet och högern i två -omgångar var politisk vilde.

Göran Thingwall. (Vilde 2010–) Utbildad läkare som lämnade moderaterna bland annat på grund av partiets sjukvårdspolitik. Gick med i Sveriges pensionärers intresseparti, men behöll sin riksdagsplats.

Gudrun Schyman. (Vilde 2004–2006) Avgick 2003 som vänsterpartiets ledare efter anklagelser om skattefusk, och lämnade senare partiet. Var riksdagsvilde fram till 2006, då hon blev talesperson för nya feministiskt initiativ.

Anne Rhenman Eklund. (Vilde 1993–1994) Kom in i riksdagen med ny demokrati, men valde efter två år att bli vilde. Fick efter avhoppet flera anonyma hot.