»Allvar är en bristvara i vår tid«

Glasögonen immar och han har lite rimfrost i mustaschen, kylan viner i gränderna utanför.

– Vi kan ta bord 13 där i hörnet, säger Niklas Rådström när han kliver in på Den Gyldene Freden i Gamla stan.

Vi får inte bord 13, det är bokat. Niklas Rådström berättar att det en gång i tiden fanns en bred spricka mellan väggen och golvet just där och för att få välgång stoppade gästerna en krona i glipan. När krogen renoverades bör man ha hittat en faslig massa pengar inne i väggen.

Så du är här ofta?

– Nej, det var förr, säger Niklas Rådström och ser hemtam ut.

Förr. På Den Gyldene Freden betyder »förr« Carl Michael Bellman, Anders Zorn, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk.

Men Niklas Rådström är 59 år och en alldeles nutida författare. Samtidigt som han är en självklar del av de litterära traditionerna, som son till en annan stor författare: Pär Rådström. Han är född in i en kulturell historia, som han förvaltat genom sitt eget värv. Därför passar han så bra på Den Gyldene Freden och därför får han mig att tänka på Bellman och alla de andra.

Av samma skäl verkar det naturligt att just han har vågat ge sig i kast med det omöjliga: att dramatisera Bibeln. Hela Bibeln.

– Jag skulle aldrig själv komma på en sådan vansinnig idé! Det skulle nog ingen, om det inte var ett misstag. Och på Göteborgs stadsteater hade man egentligen tänkt sätta upp »Orestien«, men så gjorde Folkteatern det. Och på jakt efter ett annat stort och mytologiskt projekt, kom man att tänka på Bibeln.

Niklas Rådström var ute och letade julgran för drygt två år sedan, när dramaturgen ringde. Han hade bara en snabb fråga.

– Och jag sa ja. Man handskas ju hela tiden med gamla texter och försöker hitta något meningsskapande i dem på teatern. Så det borde väl inte vara så märkligt egentligen.

Skillnaden är att Bibeln är större än alla grekiska dramer och även större än Dantes »Den gudomliga komedin« som Niklas Rådström gjorde teater av för några år sedan – och då såg som en närmast ­oöverstiglig uppgift.

Faktiskt verkar det inte finnas någon annan som på allvar försökt sig på samma projekt. Inte hela Bibeln.

– Den stora berättelsen handlar om Guds relation till människorna och människornas relation till Gud, så det är på sätt och vis en relationshistoria, säger Niklas Rådström.

På 4,5 timmar ska publiken vara med om skapelsen, Noaks ark och Nya Testamentet. De ska lära känna Kain och Abel, Abraham och Moses, Jesus och profeterna.

Bland japanska och amerikanska turister med »Lonely Planet« uppslagen framför sig, intill slipsklädda gentlemän, kommer vi rakt in på de stora existentiella frågorna. Det är dem som Bibeln behandlar.

– Oavsett vad vi tror på eller inte tror på, så existerar vi – och vi har inte skapat oss själva. Vi kan göra oss till de personer vi vill vara, men det faktum att vi finns och att jorden ser ut som den gör, rår vi inte över.

Niklas Rådström menar att det är därför texten blir intressant och fortfarande angelägen.

Men de mer dogmatiska berättelserna, som när Gud fick Abraham att nästan offra sin son, bara för att testa honom. Hur gör man dem relevanta?

– Den historien går inte att förkasta, jag tycker att den handlar mycket om hur vi förhåller oss till kommande generationer. Ta miljöfrågan, växthusproblematiken. Är det inte så att vi offrar våra barn för vår egen bekvämlighet? Och har vi inte en tendens att underkasta oss en idé om marknaden som vore den en självrådig gud?

– Och kanske var det till sist inte Gud som testade Abraham, utan Abraham som testade hur långt Gud var beredd att gå i sitt lydnadskrav.

När Niklas Rådström inte skriver dramatik skriver han annat. Mest romaner, titlar som »Medan tiden tänker på annat« och »Spårvagn på Vintergatan«. Han har också skrivit opera, texter till körverk, manuset till filmen »Maria Larssons eviga ögonblick« och arbetar just nu med kortfilm tillsammans med Jens Assur.

– Förutom skrivandet så har jag inte haft speciellt många jobb i livet. På senare år har jag funderat mycket över om det att sitta på sin kammare och hitta på saker är ett eget och unikt kunskapsområde. Och jag har kommit fram till att det absolut är det, även om det inte låter sig systematiseras så lätt.

Oxsvansconsommén landar. Tallrikarna är för stora för bordet, säger Niklas Rådström och möblerar om. Han är en av 17 leda­möter i Gastronomiska Akademien och kan uttala sig med pondus i frågan, även om han inte gör det.

När han sommarpratade i radion för ett par år sedan, talade han mycket om att njuta av det man har omkring sig.

– Jag tycker att man ska vara glad över att leva. Och jag tror att skapandet är ett naturtillstånd som vi mår bra av. Det behöver inte vara storslaget och konstnärligt, det kan handla om att laga middag, baka bröd eller bygga en veranda.

Också det ett sätt att vardagsnjuta.

– Men man kan inte njuta av livet om man inte har utrymme för allvar. Och allvar är en bristvara i vår tid, säger han.