Amelia Adamo »Jag är en liten führer«

Bonnier tidskrifters präktigaste kassako kom till Sverige som niomånaders baby när hennes mamma Elda Mucci lämnade Italien för att bli hembiträde hos en svensk familj.

Elda Mucci tidigare tjänst hade slutat med att hon blev gravid med sonen i huset och när hon nu kastats ut från mödrahemmet hade hon bara ett mål i sikte: att ge sin dotter en framtid. Under sex år tjänstgjorde hon hos olika svenska familjer med dottern hängande i kjolarna. De två delade sängen i jungfrukammaren, språket och allt annat från morgon till kväll.

– Mamma var nog förfärligt ensam, hon hade bara mig, säger Amelia Adamo.
Det nära livet fick ett abrupt slut när Elda träffade sin blivande man, landskamraten Oscar Adamo. Amelia skickades till klosterskola hos nunnorna – bara sex år gammal.

– Jag tror att det var fullständigt fasansfullt. Men jag har förträngt så jäkla mycket att så fort jag går på sådan där zonterapi så gråter jag sådana mängder att den där stackars terapeuten halkar bort. Hon pillar väl vid något jag inte riktigt vill röra vid – ännu.

Den ensamma lilla flickan hos nunnorna; här sitter hon, femtio år senare, på det befriande omoderna men sunkiga Konditori Kungstornet med spruckna plastsäten, snösörjiga marmorgolv och en lätt odör från toaletten intill.

Amelia Adamos förklaring till sin personlighet – och framgång – har flera lager. Självkänslan bottnar nog i de första årens symbios med modern. De kommande fyra åren hos nunnorna blev hon tuff och gatusmart. När hon fick komma hem från klosterskolan blev hon familjens fönster mot det svenska samhället.

– Jag fick göra bort mig tusen gånger. Utanförskapet – om än så litet – gjorde att jag fick bli vuxen tidigt. Dessutom blir man företagsam av att vara udda.
Samtidigt skulle hon ta sig in i den svenska sociala gemenskapen.

– På den tiden fanns inte ghettoproblematiken så det var bara att se till att svenskarna gillade en. Det är alltid lättare när man är flicka, då kan du alltid stå där och le, eller vara den som sitter längst bak i skolbussen som alla får klämma på. Sådan var jag.

Och utöver detta ett italienskt kulturarv där jantelag och ånger inte förekom. Hon är varken vemodig eller problematiserande utan tycker att det italienska påbråt har gjort henne »glad, omdömeslös och inte det minsta moralisk«.

– Hos nunnorna lärde jag mig snabbt att ljuga. Det går till så, att först gör du det du inte får, sedan biktar du dig och sedan gör du om det igen, säger hon.

Som Sveriges tidningsdrottning tror hon att det i grunden är en strävan att göra gott som har drivit henne. Från Vecko-Revyn där hon fick bort cigarettannonserna genom uttalanden som retade gallfeber på tobaksbolagen, till Amelia som skulle väcka lusten i trettioplussarna, till M Magazine där hon vill glamorisera åldrandet. För inte så länge sedan startade hon rosa bandet-rörelsen i Sverige.

– Jag märker att när man gör något varav hjärtat är fullt, då är det ofta lönsamt också.

Men även om hon har ambitioner att förbättra världen så är hennes kommersiella sinne tydligt och självklart. Som när hon konstaterar att Sverige är förfärligt ålderssegregerat och att hon faktiskt underblåser detta med sina tidningar.

– De är extremt målgruppsinriktade. Däri ligger den kommersiella succén, säger hon och förklarar att hennes mission med M är att förändra synen på 50-plussare

– Jag fick faktiskt en chock när jag började titta på den här gruppen för det låg ett urinläckage över dem och bara droppade.

Men skulle hon inte vilja kanalisera den här opinionsbildningen genom att bli politiker?

– Nej, jag skulle aldrig kunna ljuga så där mycket. Jag tycker synd om politikerna som alltid måste ta tillbaka saker och göra pudlar. De får varken vara fulla, slarviga eller mänskliga. Alltså, jag är allt det där!

Hon berättar att hon gjort den klassiska politiska resan från ungdomlig vänstersympati då allt är svart eller vitt till någon sorts höger i dag.

– I den här gråmelerade åldern tycker jag inte att det finns några enkla sanningar. Jag sympatiserar kanske med folkpartiet men det går inte att vara liberal – jag är egentligen en liten führer som tror på starka tydliga ledare.

Skulle hon ändå vara politiker finns en del saker hon skulle vilja göra. Först skulle hon på något sätt se till att byta bidrag mot någon sorts arbete.

– Arbete är livets mening. Sedan skulle jag spränga alla ghetton. Ut med alla – inte en irakier till i Ronna. Jag tror på assimilering – inte integration, säger hon och förklarar att hon vill ha tillbaka den sortens anpassning som hon och hennes generation av invandrare fick genomgå när de kom till Sverige; lära sig språk och anpassa sig till den svenska livsstilen.

Därmed är inte sagt att invandrare ska kväva sitt kulturella ursprung – Amelia Adamo älskar Italien och konstaterar krasst att hon utnyttjat sitt lilla utanförskap till max. Men hon skulle aldrig flytta dit.

– Sverige är mitt liv. Italien är min älskare!