Anders och Måns: »Sjögurkor är mycket roligare än kändisar«

Det är i mitten av maj, i karnevalstider. Under de kommande dagarna ska Lund fyllas av spextält, öltält, karaoketält, cirkustält och en ansenlig samling människor. Lokala och tillresta studenter, ortsbor och lantisar. Alla ska de blandas i den stora fest som är Lundakarnevalen och som vart fjärde år går av stapeln likt en studentikos och ölindränkt olympiad.

Människor kommer att bevittna det kilometerlånga karnevalståget och bland annat få se en kille och en tjej utklädda till sophämtare respektive samisk kulla, bärandes ett plakat med texten »vi är båda renhållningsarbetare«. Det är någon sorts humor som förmedlas och det var i den här miljön Anders Johansson och Måns Nilsson träffades när de i mitten av nittiotalet spelade »konstiga teaterföreställningar« i källaren på Värmlands Nation, för en publik på i runda slängar femton personer. För åtta år sedan, under karnevalen 1998, var Anders spöke i en barnteaterföreställning och Måns programledare i karnevals-tv. Sedan dess har de bland annat proklamerat att de ska ge svar på allt i radions »Så funkar det« och rest Sverige runt i en förlängd Volvo i tv-programmet »Anders och Måns«, jagandes obskyra, nördiga och roliga företeelser som radio­amatörsmöten och nakenhundsutställningar.

Nu sitter de vid Mårtenstorget i Lund och slår fast att de egentligen inte är särskilt mycket av vare sig studenter eller spexare.

– Efter premiären på vår tv-serie så stod det i någon tidning: »Lundaspexarna har knockat tv-publiken.« Då får man hela Lund med sig och resten av Sverige emot sig på något sätt. Så bara för att vi har varit här så blir vi de stora lundaspexarna och det var vi aldrig, säger Anders.

I utkanten av studentlivet förde de en tillvaro där dagarna och nätterna till största delen tillbringades på student­radion. De var aldrig inblandade i de stora spexen och tog inte särskilt många poäng på universitetet. Samtidigt har en sorts skruvad akademisk ton klingat i det mesta de hittills gjort. De lägger ned lika mycket tid på att läsa in sig på till exempel spanska inbördeskriget, som på att skriva skämt. Inför den förra säsongen av »Anders och Måns« skulle Måns göra ett inslag om runstenar eftersom det, enligt honom själv, är »det torraste som finns«.

– Sen en dag så sitter han bredvid mig och utbrister: »Ankan, fy fan, vad fett det är med runstenar«, berättar Anders. Så den akademiska touchen i vår humor kommer ifrån att den här mannen sitter och läser i flera dagar om runstenar och sånt.

Enligt Anders är det bara att öppna vilken naturkunskapsbok som helst för att hitta outsinliga källor av skoj. Saker som att till exempel sjögurkor när de blir anfallna försvarar sig genom att hosta upp sina tarmar på angriparen.

Deras bakgrund är inte unik för komiker. Hasse och Tage, Monty Python och Anders och Johan i »Hipp Hipp« är bara några andra exempel på skämtare som kommit från den akademiska världen. Varför är det så?

– Om man är mattläggare så kan man vara hur rolig som helst, säger Måns, men det finns inte så mycket platser att öva upp sin talang på. Men är man student så finns det hundra olika sammanhang att vara rolig i.

Nyfikenheten på konstiga fakta och säregna sammanhang och personer har gett dem en speciell plats i den svenska nöjesvärlden. De har placerat nördig­heten i främsta rummet. De har pratat med människor som bygger mullvadsfällor och hus för grisar. Alltid har de gjort det med ett uppriktigt intresse, vilket på ett ganska omaka vis förbinder dem med ett annat tv-par som också gjort blandningen av nyfikenhet, ärlighet och humor till sitt ­signum: Filip och Fredrik.

– Skillnaden mellan oss och dem är att vi inte är så förtjusta i kändisar, säger Måns. Jag har svårt att uppbåda något riktigt engagemang för Lill-Babs. Då tycker jag att det är mycket mer intressant med sjögurkor.

– Sen är de modiga, medan vi är två jävla fegisar, säger Anders. Vi är gravt konflikt­rädda och det är väl också en av anledningarna till att vi tycker att det är roligare med sjögurkor. För de kan inte ringa upp och skälla på oss.

I deras nya tv-serie »Fråga Anders och Måns«, har de snott sitt eget koncept från »Så funkar det«. Tittare har under våren mejlat in frågor, sammanlagt sex tusen hittills, och en del av dem kommer sedan att besvaras i programmen.

– Det blir lite som »Fråga Lund«, säger Måns, fast sämre. Sämre svar.

Fascinationen över udda kunskap och grejer har funnits hos dem länge. Anders har alltid velat vara killen som kan slänga fram en massa intressant kuriosa på festen. Måns har hela sitt liv hängt med sin styvfar på loppisar och försökt hitta prylar eller gått under broar för att kolla på »små konstiga skruvar«.

– Jag har alltid uppskattat märkliga människor och försökt skaffa mig konstiga kamrater och varit intresserad av natur och så, säger han.

– Så det var därför du skrev ett arbete om »återvinning av vägbyggnadsmaterial i Skåne«, säger Anders.

–Mitt specialarbete i trean på gymnasiet, förklarar Måns. Det tyckte jag var bra att lägga ned fyra månader på för att få färdigt. Av mitt liv. Av mitt korta, dyrbara liv.