Anna Thoursie: »Schymans talibantal är det bästa jag hört«

I denna stund händer det, överallt i Sverige, att kvinnor sprättar upp kuvert och finner siffrorna under rubriken »Att utbetala« bilda en summa tre tusen kronor lägre än mannens vid skrivbordet bredvid. Det är bland annat det hon är förbannad på.

Hon kallas »LO-bruden« på Svenska Dagbladets ledarsida. Hon säger sig vara »hjärtligt trött« på Göran Persson. Hon är ny chef på arbetarrörelsens tankesmedja Agora, men vill inte berätta vilket parti hon röstar på. Hon anser alternativkostnad vara svenskans vackraste ord.

– Jag går ofta och grubblar på det ordet. När vi väljer en sak är alternativkostnaden det vi därmed måste avstå ifrån. Väldigt ofta vill vi oförenliga saker. Är det värt att bli fet för att man vill äta tre semlor om dagen? Är det värt att lagstifta om lika delning av föräldraledigheten för att kvinnor inte ska få lägre lön än män? säger Anna Thoursie.

Det var svaret på den senare frågan som fick henne in i hetluften. En av förra årets mest kontroversiella statliga utredningar skrevs av Karl-Petter Thorwaldsson, den tidigare SSU-basen. Anna Thoursie, då LO-ekonom, var sekreterare.

Uppgiften var att få män att ta ut en större del av föräldraledigheten än vad de gör i dag. Ett delikat politiskt spörsmål strax före en valrörelse. Å ena sedan pressen från ett nytt feministiskt initiativ, å andra sidan en stark folkopinion mot ytterligare kvoteringar. Thorwaldsson landade till slut på kompromissen att tredela föräldraförsäkringen: fem månader till pappan, fem till mamman och fem att disponera fritt mellan föräldrarna.

Men två saker hände som spetsade till läget. Först sänkte Göran Persson utredningen innan den ens presenterats. Sedan skrev Anna Thoursie på DN Debatt att partiet av rädsla att förlora röster inte ens vågade erkänna att det fanns en konflikt mellan valfrihet och jämställdhet. Och att hon ville gå längre än Thorwaldsson och reservera fler månader för varje förälder.
Arbetarrörelsen stod splittrad i feminismens hjärtefråga. Det bidde inget, som Tage Danielsson skulle sagt.

– Det flesta föräldrarna vill faktiskt ha en sned fördelning. Men de flesta föräldrar ville också ha mer jämställda löner. Då måste sossarna ta ställning och inte bara fega ur och agera Sifo-parti. Kristdemokraterna och några vänsterpartister är de enda som är rakryggade i den här frågan. De erkänner att det finns en målkonflikt och säger vad de står för, säger Anna Thoursie.

Hon är fyrtiofem år, bosatt i Stockholms innerstad, doktor i nationalekonomi. Hon går gärna på teater och fnyser åt kvällstidningarna.

– Medelklass föder medelklass, säger hon kort med hänvisning till uppväxten i akademikerhemmet i Gustavsberg, utanför Stockholm.

Den förra chefen på arbetarrörelsens tankesmedja Agora, Ursula Berge, har främst kritiserat pampväldet och det ökande avståndet mellan toppen och gräsrötterna. Anna Thoursie prioriterar andra debatter. Sedan är hon också något så ovanligt som en maktfaktor i arbetarrörelsen utan bakgrund i SSU, fackklubb eller arbetarkommun.

– Jag kommer från universitetsvärlden. Jag vill ha en tankesmedja som gör egna undersökningar, mer vetenskaplighet, att på det viset påverka.

Det är en parallellrörelse till moderaternas utveckling. Den politik som inte går att hitta argument för i någon doktorsavhandling har Fredrik Reinfeldt kastat i papperskorgen.
Men när Anna Thoursie nu ska ge Agora vetenskaplig tyngd får tankesmedjan också en kontroversiell röst. Hon svär över miljöpartiets påfund med friår. Hon anser att moderaterna väljer sina forskningsunderlag tendentiöst, men säger sig också förstå att många uppfattar borgerlighetens svar på arbetslösheten som tydligare än socialdemokraternas.

– Jag fnös ordentligt åt de där plusjobben. Göran Persson snackade om gardiner, det lät ju korkat. Men sedan har jag funderat mer. Moderaternas linje sänker arbetslösheten, men de gör ett ideologiskt val som jag aldrig kan gå med på. De vill ha lägre löner och jag tycker inte det är värdigt att leva på 12 000 kronor i månaden. Samtidigt vet vi att vi har en massa arbetsuppgifter som inte utförs i dag, att det finns en grupp som vi kanske aldrig får in på en vanlig arbetsmarknad. Då kan jag fundera över om långtgående subventioneringar från staten ändå inte är den minst dåliga lösningen. Men det ska inte handla om gardinupphängningar. Det ska vara riktiga jobb.

Det är en attityd som går från hjärnbalken till det utsträckta långfingret upptryckt i någons ansikte. Det var samma sak i den infekterade debatten om föräldraförsäkringen. Hon drev inte det mjuka argumentet om att män borde ta mer ansvar för barnen, utan att kvinnor diskrimineras strukturellt och att det jävlar i lådan får vara slut på de orättvisa lönerna.
Hon suckar och säger något om mediernas tråkiga logik när hon får frågan vad hon tycker om Feministiskt Initiativ. Sedan lyser hon upp och säger:

– Gudrun Schymans talibantal är det bästa tal jag har hört. Det var klockrent. Jag höll med i allt. Den strukturella diskrimineringen av kvinnor är drivkraft till mycket av det jag gör. Det talet stämmer fortfarande.