Annbritt Grünewald

Jag minns Annbritt Grünewald väldigt tydligt från tv när jag var liten. Hon var ett av de där få ­undantagen bland politiker och myndighets­företrädare som talade på ett sätt som till och med ett barn begrep.

Sen dess har jag följt henne på avstånd. Hon sade upp sig som fängelsechef för ­Österåkersanstalten när hon tyckte att nedskärningar gjorde meningsfull verksamhet omöjlig, men hon har fortsatt ­synas i samhällsdebatten.

Annbritt Grünewald sade ja direkt när jag ringde och bad om en intervju – utan att fråga vad samtalet ska handla om eller var det ska publiceras. Men nu, när vi träffas över kåldolmar på restaurang Nalen i Stockholm, vill hon veta. Jag säger att jag vill tala med henne om hur människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet ska klara av att vara engagerade ett helt liv – hur man undviker att tappa sugen. Det känns som att hon är rätt person att tala med om detta.

– Man måste se saker långsiktigt, annars vissnar man. Jag tror man måste gå minst ett kvarts sekel tillbaka i tiden för att kunna se hur utvecklingen går. Gör man det ser man att det mesta faktiskt blivit bättre, säger hon.

Jane Bark, som ska göra illustrationen till intervjun, har nu anslutit. Hon är liksom Annbritt en gammal kvinnokämpe och har också hon ett långt perspektiv på det mesta. De har träffat varandra tidigare, och är rätt lika med hennafärgat hår, raka ryggar, stora skratt och kläder från Gunilla Pontén. De båda kvinnorna håller inte alls med när jag frågar om inte samhällsengagemang är en utdöende företeelse eller om att det finns risk för bakslag i jämställdhetsfrågan. De ser närmast roade, kanske lite överseende ut.

– När våra barn föddes kunde mamman vara hemma i tre månader, säger Jane.

– Jag är tio år yngre, och med våra barn var det sex månader som gällde, säger Annbritt.

– Så du ser att det går åt rätt håll, säger Jane.

Det är så de ser det. Kvinnorna får större möjligheter, barnen får det bättre. Det är svårt att se varje liten förbättring, men med lite perspektiv går det. Jaha, tänker jag, det är klart att det är lättare att orka fortsätta vara engagerad då.

Men det finns fler svar till hur man orkar i längden. Många människor beskriver hur engagemang tär på krafterna, hur tungt det kan vara att ge av sig själv och ständigt möta motgångar. Så fungerar det inte för AnnBritt Grünewald. Hon verkar knappt förstå frågan.

– Man får väldigt mycket energi i mötet med människor i kris, det är inte något som gör en trött. Sedan har jag förstått att många människor dessutom förväntar sig tacksamhet för det de uträttar. Men det är helt fel drivkraft. Det man gör ska man göra för sin egen skull.

– Ja precis, säger Jane, som ger AnnBritt eldunderstöd i det mesta hon säger. När jag hjälper till med barnbarnen så gör jag det egentligen för att det är roligt, att påstå något annat vore att ljuga.

De två kvinnorna bildar en stark enad front. Utvecklingen går framåt. Arbete och karriär går att kombinera utan problem. Kvinnor kan. Det känns som att sitta med två tuffa men vänliga vishetslärare, kvinnliga gurus kanske. Jag har inte mycket att sätta emot. Jag börjar förstå hur engagemang kan överleva. Men hur väcker man det till liv – var kommer det ifrån?

– För mig var det kränkningar i ung­domen, säger AnnBritt. Krocken med klassamhället när jag kom till Uppsala från ett fattigt hem i Jämtland, och blev illa behandlad av omgivningen för att min pappa var skogsarbetare. Det är min drivkraft.

De hårda åren under studietiden satte i gång något. Sedan dess har AnnBritt ­Grünewald alltid varit engagerad, och alltid blivit chef. Det föll sig naturligt.

– Jag hade aldrig sett en man bestämma något innan jag var 16 år och kom till Uppsala. Då var det för sent – jag hade i ryggmärgen att makt är något kvinnligt och att karlar inte kan fatta beslut. Det tror jag egentligen fortfarande.

Jane skrockar och nickar instämmande.

Annbritt Grünewald enas med Jane om att bristen på engagemang i dag kanske kan bero på att många människor inte själva upplevt orättvisor på det sätt som deras generation, och därför har svårt att kämpa för andra. Däremot kan man inte dra slutsatsen att samhället är för ­bekvämt. Det går inte att vända utvecklingen bakåt – de framsteg som kommer är här för att stanna.

När vi är på väg från intervjun säger jag att jag ibland tvivlar på min egen generations förmåga att hålla uppe engagemang och förändringsvilja. Vad tror hon om det?

Annbritt Grünewald klappar mig mjukt på kinden.

– Det blir bra, säger hon. Du ska inte oroa dig så mycket.