Anne Ramberg: »Orwells förväntningar har överträffats«

Som generalsekreterare i Advokatsamfundet har Anne Ramberg gjort sig känd som vakthunden som ständigt värnar rättsstaten och bekämpar vad hon ser som ingrepp i rättssäkerheten och den personliga integriteten.

När jag ringer och frågar om hon vill äta lunch, väljer hon Villa Källhagen, idylliskt inbäddad i lummig grönska just utanför Stockholms innerstad. Servicen är oklanderlig och potatispurén gudomlig.

Efter den 11 september har hon inte saknat arbete. I kölvattnet av attentaten i USA har det kommit ny terroristlagstiftning och förslag som preventiv avlyssning och buggning. Anne Ramberg vill höja ett varningens finger. Viktiga värden riskerar att kompromissas bort.

– Rättsstatens fernissa är tunn. Ställs vi inför tillräckligt obehagliga hot är vi beredda att ge upp väldigt mycket.

Hon tar upp det uppskjutna lagförslaget att polisen ska ges möjlighet att preventivt avlyssna personer som kan komma att begå brott i framtiden.

– Att man ägnar sig åt tvångsmedel där det inte ens föreligger en misstanke om brott lämnar ett stort utrymme för godtycke.

Standardargumentet att så länge man har rent mjöl i påsen behöver man inte oroa sig för ökad övervakning är Anne Ramberg rejält skeptisk till.

Var slutar det?

– 1984 – Orwells förväntningar måste ha överträffats.

Och här kommer Anne Ramberg i gång ordentligt. Det märks tydligt att detta är frågor hon brinner starkt för. Medborgarna måste syna politikernas utspel om att det krävs mer övervakning för att avvärja terrorhot, säger hon.

Just politiker är ett ämne som Anne Ramberg återkommer till gång på gång. Hon efterlyser att partierna ska säga vad de egentligen har för visioner i grundläggande rättspolitiska frågor. Nu är det fingret upp i opinionsvinden och välja åsikt efter hur vindarna blåser. Ett exempel är fildelningsdebatten.

– Mitt bestående intryck av den debatten är att politikerna är så oerhört följsamma med opinionen. På något sätt så bytte ju nästan alla åsikt där inom loppet av en vecka när ropen blev höga.

Hon pratar korrekt, med den sortens ordval och formuleringar som utmärker kanslisvenskan – juristernas och byråkraternas språk. Men även om kritiken är inlindad i formuleringar som »jag skulle vilja påstå« och »kan man ha synpunkter på«, är det inget snack om att den är hård.

– Man ser en ökad tendens till att politikerna lägger sig i. De går ju glatt ut och kommenterar domar och lägger sig i enskilda ärenden. Det är inte bara olämpligt, det är liksom helt vansinnigt.

Riksdagen stiftar lagar och domstolarna tillämpar dem sedan självständigt. Så fungerar en rättsstat, menar Anne Ramberg. Är politikerna missnöjda med hur lagarna tillämpas får de stifta nya lagar.

– Då får man ändra i lagen under de former som grundlagen reglerar. Men man får inte sätta sig över lagen. Inte ens om man är politiker.

På kant med politiker har Anne Ramberg nog kommit mer än en gång. Hon var ute ordenligt i hetluften i diskussionerna inför den nya sexualbrottslagen som trädde i kraft förra våren. Anne Ramberg var en av få som sade att det inte går att ge avkall på grundläggande beviskrav. Man får inte låta känslorna flyga i väg. Hon tycker också att våldtäktsbegreppet blivit för brett.

– Nu säger man att anmälningarna av våldtäkt har ökat. Det är klart de har. Allting omfattas ju av våldtäktsbegreppet i dag. Det omfattar nästintill alla otillbörliga beteenden som tidigare inte var att betrakta som våldtäkt.

Sexualbrott är minerad mark, något som Anne Ramberg fått erfara när diskussionerna gick som högst.

– Det var många som sa »Jag har en dotter som är 14 år«. Ja, jag hade en son som då var 18 år . Tänk om man pekade ut honom.

Att som brottsoffer bli korsförhörd och ifrågasatt i en domstol är förfärligt, säger hon.

– Men det är lika förfärligt att riskera att sitta åtta år i fängelse och inte ha gjort sig skyldig till det brottet.

Allt handlar dock inte om de stora frågorna om rättsstaten och demokratin. När jag frågar vad hon ser som viktigast i sitt arbete nämner hon förutom just rättssäkerhetsfrågorna även advokaternas löner, närmare bestämt humanjuristernas.

– Humanjuristerna är fruktansvärt underbetalda. Risken är att det i framtiden blir brist på advokater som företräder enskilda.

Jag och illustratören Jane Bark ser nog inte alltför övertygade ut, för Anne Ramberg tillägger snabbt.

– I strid med vad ni tror.

Hur går det att driva den frågan?

– Inte bra. Där har vi inte haft någon framgång överhuvudtaget.

Efter lunchen bjuder Anne Ramberg med oss till den fashionabla gamla privatvillan i Diplomatstaden där Advokatsamfundet huserar.

Ute på gräsmattan får vi hälsa på hennes labrador, som alltid följer med henne till arbetet och vi går husesyn i de imposanta lokalerna. Anne Ramberg visar oss sitt arbetsrum, det före detta biblioteket i huset. Och ja, böckerna i bokhyllorna används faktiskt i arbetet, försäkrar hon.

I eftermiddag ska hon förbereda en konferens i Stockholm och ett seminarium i Chicago, och så ska hon lösa problemet med varför hennes mobiltelefon stänger av sig.

– Jag tycker att jag har världens roligaste arbete.