Anne Sofie von Otter, operadiva

»Ursäkta så mycket att jag är sen«, säger Anne Sofie von Otter och stövlar in på restaurang Gondolen tio minuter efter avtalad tid, i svarta jeans och gympadojor, med cykelkorgen full av notblad.

Vilken lättnad. En operadiva kan också cykla i regnslasket och ta fel på lilla och stora visaren. Men till skillnad från en medioker tidstämjare är Anne Sofie von Otter ett proffs. Hon låter sig inte rubbas av vare sig vädret eller förseningen.

Efter ett fast och bestämt handslag följer hon med till det uppdukade bordet. Ryggen rak och blicken fokuserad. Det kan nog bli svårt, tänker jag, att komma igenom isen. Tänk om tystnaden tar överhand, och bandspelarens surrande till slut är det enda som hörs?

Senast jag såg henne var i början av december, på premiären av Mats Eks uppsättning av 1700-talsoperan »Orphée«. Hon gav liv åt en åldrad Orfeus. Stod där ensam på scenen – blekhudad, tunnhårig, nära döden eller kanske redan där. Ridån föll och det ekade i hörselgången, applåderna ville aldrig ta slut. Jag sov ovanligt gott den där natten, det gjorde inte Anne Sofie von Otter.

– Jag sover ofta väldigt dåligt efter en föreställning. Jag är så uppe i varv, säger hon medan hon nyfiket ögnar igenom menyn.

Sitt första uppträdande gjorde hon på operahuset i Basel 1983. Anne Sofie var 28 år. Då började också hennes väg till världskänd mezzosopran, och den var inte särskilt lång. Efter några framgångsrika år med mycket Mozart och Strauss, blev hon inbjuden till Royal Opera House, La Scala och Metropolitan. Sedan var hon en av de stora. Karriären har egentligen aldrig kantats av några motgångar.

Rösten gick sönder en gång, och hon blev snuvad på en efterlängtad roll i en fransk opera. Jo, då grät hon, låg sömnlös. Att hon slänger sig mellan fransk barock och tyska lieder, och den i konservativa kretsar så förkastliga populärmusiken, är hon stolt över. Men det var inte alla som jublade när hon 2001 gjorde albumet »For the Stars« med Elvis Costello, och fem år senare spelade in låtar av Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Resultatet blev »I Let the Music Speak« – en hyllning till Abba.

– Skivorna fick många beska kommentarer av recensenterna. De tyckte det var otroligt löjligt att jag skulle hålla på med sådant! Hela den diskussionen irriterar mig enormt.

Hon pekar bort mot ett hus på Norr Mälarstrand. Där bor hon med sin make Benny Fredriksson, chef för Stockholms stadsteater, och sina två tonårssöner Hjalmar och Fabian. Barnen har bott där i hela sitt liv. När hon föreslår att de ska flytta, om ens bara en stadsdel bort, blir det vilda protester.

– För dem är tanken på att byta lägenhet outhärdlig. Med en mamma som reser så mycket är det nog en väldig trygghet för dem att ha ett riktigt hem. De har ju följt med mig en del också och det kanske inte var så kul att flänga runt.

Själv är hon dotter till en diplomat, och blev tidigt van vid att flytta. När Anne Sofie var fyra år lämnade familjen Villagatan på Östermalm för en by utanför Bonn. Pappan jobbade mycket, kom hem på kvällen, placerade sig i fåtöljen och bolmade på sina Philip Morris utan filter. Mamman vantrivdes i Tyskland.

– Jag var väldigt mycket i symbios med min mamma så om hon var där var allt frid och fröjd, men hon var … ja, jag vet inte om det var kris i äktenskapet eller om hon var fysiskt sjuk.

När Anne Sofie var sju år gick flyttlasset till London, och när hon fyllt tolv började hon på internat i Sigtuna. Men hon trivdes inte, hon längtade hem. Räddningen kom först några år senare, i tonåren, då en ung och stilig musiklärare anlände till skolan. Han var alla tonårstjejernas dröm, också Anne Sofies, så hon anmälde sig till kören. Kort därefter var det bestämt: det var musiken hon skulle satsa på.

– Mina föräldrar stöttade mig i det beslutet, min mamma hade till och med sagt långt tidigare att hon tyckte att jag borde bli trubadur, som Joan Baez, åka runt och sjunga folkmusik med gitarr. Det tyckte hon verkade trevligt. Jag tyckte det verkade löjligt.

Innan Anne Sofie von Otter började på ansedda Guildhall School of Music and Drama i London gick hon på Musikhögskolan i Stockholm. Men att stå ensam på scen var inget hon drömde om, och opera ville hon definitivt inte hålla på med.

– Jag var helt ointresserad av opera. Jag kan inte säga att det någonsin blev ett intresse. Får jag en ledig kväll går jag inte på opera i första hand, hellre på teater.

– Men jag älskar mitt yrke och att stå på scen. Jag kan uppfyllas av en rent andlig glädje och berusning när jag får hålla på med musik, sedan spelar det ingen roll om det är Bach, Mahler eller Benny Andersson.

Anne Sofie von Otter behöver musiken för att fungera.

– Jag minns en sommar när barnen var små och jag var ledig i sex veckor. Då var mitt humör på den absoluta bottennivån. Min make brukar varna vår omgivning när jag varit ledig för länge: »Huka er gubbar och kärringar, nu laddar hon om!«, säger hon och beställer en sockrig liten tryffel.

Sedan dricker vi kaffe och pratar om städning, kärlek och Kjell-Olof Feldt. Farhågorna om tystnaden kom på skam. Och än så länge är det inget som surrar.