Annette Kullenberg, journalistlegend

»Du får ta mig som jag är, inte mycket att hänga i julgran precis«, mejlar Annette Kullenberg inför vårt möte. Hon föreslår Operabaren, »en soffa eller nåt«.

Hon sitter där, långt före utsatt tid. Vid fönstret, »så att ljuset blir bra«.

Annette Kullenberg är den vassa journalisten, krönikören och författaren som tar närkamper med monarkin, överklassen och Strindbergs texter. Marianne Höök, 50- och 60-talens legendariska journalist, skrev också spetsigt och vasst, så det är kanske logiskt att Annette Kullenberg nu skriver en biografi över henne.

För sex år sedan sa Annette Kullenberg upp sig efter 25 år på Aftonbladet. Ledningen hade skrivit om en av hennes krönikor, där Kullenberg påstod att prinsessan Madeleine hade alkoholproblem.

Nu fiskar hon upp två plastpåsar ur en av sina tre väskor.

– Jag var på Apoteket och där sa de: »Nu är dom här, Ferrariborstarna! Dom kommer att vara slut före sex.« Varsågoda! De är soft.

Berätta om Marianne Höök, försöker jag. En mild uppmaning, eftersom Annette Kullenberg inte tycker om frågor.

Hennes ögon smalnar. Hon kisar.

– Jag tänker inte säga ett enda dugg. Vet du någon enda författare som vill prata om sin kommande bok?

Jag säger att de är lite lika. Bitande och skarpa.

Hon berättar att Marianne Höök brukade sitta här på Operabaren och att de umgicks en hel del. De arbetade ju på samma tidningar, Vecko-Journalen och Svenska Dagbladet.

– Jag trodde jag kände henne, men det gjorde jag inte. Det gjorde ingen. Vi kände en promille av henne. Hon var en av de mest sammansatta människor jag har stött på, och nu vill jag ge hela bilden av henne.

Den preliminära titeln på biografin är: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«, och enligt förlaget har Annette Kullenberg inte bara intervjuat familj, vänner och kolleger utan också haft tillgång till Hööks privata korrespondens och anteckningsböcker.

Samtalet har halkat in på tv-program. Hur hamnade vi där? Jag vill ju tala med Annette Kullenberg om Arboga, att denna världsvana journalist har bosatt sig i en svensk dockstad.

Hon berättar att hon vann »På spåret« tillsammans med Jesper Aspegren, men klagade på det usla arvodet. En blombukett och 4 500 kr.

Och när du nyligen var med i »Debatt« blev det en massa buller!

– Ska jag behöva tala om det? Jag var den enda som kunde ämnet, fjäsket för monarkin, men det skrevs bara om mina kläder. Det satt en pajas bredvid mig som satte upp oförskämda skyltar, »ta ut tanten i grönt«.

Hon hade en grön mockadräkt på sig, sydd i Argentina och fick bara skit, tycker hon.

Stina Dabrowski sa sig vara missnöjd med gästen i den gröna mockadräkten. Men Annette Kullenberg har gift i sin penna. På sin damblogg i Rodeo Magazine skrev hon vad hon själv tycker om Stina Dabrowski. »Hon gör entré som en drottning klädd som en fågelskrämma. Det är starkt. Heja Stina!«

Det är på Rodeo Magazines damblogg och i tidningen Bang man kan läsa Annette Kullenberg numera. Hon skriver om kläder, stil, mode och en del annat. Hon berättar att hon har hittat en krog nära Stureplan, där hon bakom matsedeln kan njuta av snygga karlar. Och i Bang har hon skrivit om när kärleken slog ner i Arboga. I henne.

Under bordet letar hon fram en nyinköpt italiensk utgåva av tidningen Vogue.

Omslaget pryds av en kvinna i en äggskalsfärgad klänning i något sidenartat tyg med vackert fall. Möjligen lik den Lana Turner-klänning som Annette Kullenberg lät sy upp när hon kom med romanen »Lana Turner drack alltid kaffe i mitt kök«. Hon bar den på releasepartyt för sin bok. Den var gräddvit, gjord i crèpe de chîne och hade fem veck i kjolen.

– Jag tycker om konst, råkar kunna italienska och gillar solglasögon. Därför köper jag den här utgåvan av Vogue. Jag har bott i sådana länder där man aldrig går ut utan solglasögon.

Äntligen kommer vi in på Arboga.

Hon säger att det är den mest exotiska plats hon har bott på. Hon har levt i Buenos Aires, Barcelona, Las Palmas, men att komma till Arboga var som att landa på månen.

– De flesta svenskar har ingen aning om hur det är i Arboga, och för mig är det ett projekt att bo där. Det är ett sätt att ta reda på hur det är i Sverige. Jag tappar hakan varje dag. DÄR är det jantelag.

Hon tycks förskräckt och förtjust över livet på sin nya hemort, där partierna enats om en slogan. »Arboga – plats för inspiration«.

Hon berättar att det finns gös i Hjälmaren, som går på export till Frankrike och plockar sedan upp en Expressen från en av sina väskor.

Pekar på krönikan på sista sidan, rutan med Dagens fel. »Att Annette Kullenberg så sällan skriver på sin blogg« står det i den.

– Jag måste blogga mer!

Och i sommar ska hon ta båten från Arboga till Stockholm. Precis som glasmästarens dotter och löjtnanten i Amqvists »Det går an«. Men de åkte åt andra hållet.