»Åren som mentalskötare har lärt mig«

Från Cecilia Malmströms kommissionärskontor på åttonde våningen i Berlaymontbyggnaden har man utsikt ända ner till de Brysselkvarter som kallas Bas de la ville, stadens lägre belägna kvarter.

Där nere hamnar ofta flyktingar och nyanlända invandrare. Det är dessa människor som står i centrum när Malmström förhandlar i extrem motvind om ett ­immigrations- och asylpaket som ska gälla för hela Europa.

Malmström bjuder på smörgåslunch på kontoret. Två cellofaninpackade smör­gåsar väntar vid ett dignande fat med åtminstone elva kanelbullar. Kaffet bjuds till mackan med skummande påtår från espressomaskinen.

Det är inte särskilt flärdfullt, men helt i linje med Malmström själv: ändamålsenligt, blankborstat och praktiskt. Hon verkar inte njuta av måltiden. Smörgåsen som hon tankfullt bryter bitar av medan hon talar, är bränsle. Det är viktigare att orden smakar bra än smörgåsen. Kaffet däremot, är hon beroende av.

Bokhyllan på kontoret är mager. Där står inte Albert Camus, hennes franske favorit, inte Klas Östergren, en svensk favorit, men väl John Locke, frihetsfilosofen.

Den senaste läsupplevelsen som hon rekommenderar är Orange­pristagaren Téa Obrehts roman, »The Tiger’s Wife«.

– Jag tar mig tid och läser mycket, särskilt på resor. Riktiga gammaldags pappersböcker, inte elektroniska. Man blir dum i huvudet om man fastnar i dokumenten.

Hon verkar så ärlig att man undrar var undertexten ligger. När hon talar är hon precis, inte svävande. Hon är arg på medlemsländernas bristande solidaritet. De borde ta hand om fler asylsökande. De borde inse att de behöver arbetskraftsinvandring snarare än se den som ett hot.

– Jag är optimistisk till min natur. Det måste man vara för att klara det här jobbet. Men jag är inte dumglad, tillägger hon fort.

– Då överlever man inte. När jag kommer hem efter en förhandling om trafficking till exempel, då tänker jag att vi ändå har kommit ett steg i en riktning som ger lite verktyg för att hjälpa de här flickorna.

Hennes portfölj har fått en huvudroll i Barrosokommissionen. Omständigheterna har sett till det. Nordafrika, flyktingströmmar som tränger på i de »porösa« delarna av EU:s yttre gränser. Det är på detta område som kommissionen ska visa framfötterna. Det är extremt tuffa förhandlingar i ett klimat som präglas av främlingsfientlig hemmaopinion, starkt yttre tryck i kombination med ekonomisk kris.

Hon kallar Muammar Khadaffi för »en av världens grymmaste diktatorer« i sin blogg och förbereder tillsammans med kommissionen ett massivt hjälpprogram för att stödja de demokratiska krafterna i Libyen. 80 miljoner euro har betalats ut som stöd för de drygt 30 000 utländska arbetare som måste lämna landet och för att hantera flykten från Libyen.

Hon säger sig framhärda i sin liberala och idealistiska syn på invandring och flyktingar, och hon fick kommissionsordföranden José Barrosos stöd för att driva sin linje. Hon tar det som en hedersbetygelse att den holländske främlingsfientlige populisten Geert Wilders förklarade att Malmström är det största hotet mot en nederländsk invandringspolitik i hans anda. Hon kritiserades för att gå amerikanernas ärenden i »Swift-avtalet«, som handlar om att lämna ut data om européers bankaffärer till USA, men hon säger sig vara stolt över avtalet, som hon menar försvårar finansiering av terrorister.

Hur blir man en bra förhandlare?

– Du måste låta alla tala till punkt och deras argument ska mötas med respekt. Det hjälper att jag har suttit vid alla bord i EU, (Europaminister i ministerrådet, som EU-parlamentariker och så i kommissionen.) Du kan inte läsa dig till känsligheterna i olika länder. Fyra år som mentalskötare på Lillhagens sjukhus (i Göteborg) avdelning 7c har också lärt mig en del. Jag låter mig inte förvånas och inte imponeras.

»Gökboet«?

– Nej, syster Rachel hör väl till filmhistoriens värsta karaktärer. Utgångspunkten är att alla ska ha en röst.

Hon menar att det finns en parallell mellan patienterna på Lillhagen och de röstlösa i flyktinglägren.

– Jag träffade en afghansk 14-årig pojke i flyktinglägret vid den mest porösa gränsen i EU, mellan Grekland och Turkiet. Han bad om några euro för att ringa hem till mamma. Han reste ensam liksom 70 andra ungar som fanns på lägret vid staden Evros.

Verklighetsförankring är bristvara för somliga EU-tjänstemän. Malmström hävdar att huvudproblemet med EU-kommissionen är att många väldigt duktiga människor aldrig har jobbat utanför institutionen.

Hon är dock EU-federalist och tycker att bästa lösningen ofta finns hos EU centralt. Om afrikanska tomatplockare i Italien exploateras, kan dessa räddas genom att EU reglerar säsongsarbeten med »schyssta villkor«.

Vad gör man i storstaden när man har en ledig helg med sin familj?

– Man träffar vänner, äter middagar, dricker vin. Men som göteborgare saknar jag i Bryssel doften av havet, som ger lugn och en känsla av frihet.

I november 2014 går hennes mandat ut. Det är långt dit. Men ibland lockar den akademiska världen, eller en kombination med politik, en tankesmedja kanske. Hon tycker det låter som en lyx att »kunna sitta och tänka en hel dag«.