Aris Fioretos: »Tyskarna kan skilja på Sverige och Schweiz

»Be att få ett bås, eine Nische, när du bokar. Och säg mitt namn om de krånglar. Jag är jämt där«, säger Aris Fioretos på telefon.

Vi träffas på Café Einstein i västra Berlin. En stenvilla från 20-talet med en inredning som minner om forna glansdagar med speglar och högt i tak. Ett av Berlins mest anrika etablissemang, men för många mer känt för den kafékedja av amerikansk modell som man gett namn till.

Aris Fioretos sitter i vårt bås när jag kommer. Svenska ambassaden, där han sedan två och ett halvt år är kulturråd, ligger på gångavstånd.

– Jag kom till Berlin för första gången 1978. Att åka hit över en helg var det hippaste man kunde göra som gymnasieelev i Lund. Allt jag ville var att köpa böcker, känna mig dekadent och träffa David Bowie. Det gjorde jag inte. Men av ren flax hamnade jag på Einstein redan första kvällen. Vid en flygel satt Brian Eno och spelade. Då blev jag förstås besviken. Men i efterhand har jag förstått att det var ganska stort.

Aris Fioretos berättar om hur han blev kär. I staden. Och att han tvingades att revidera sin syn på Wien som den tyskspråkiga världens kulturhuvudstad. En uppfattning som han bokstavligen talat fått i sig med modersmjölken.

Mamma kommer från Österrike. Pappa från Grekland. Aris är född i Sverige, men flyttade, efter att ha studerat i Paris, till USA där han läste litteraturvetenskap på Yale och undervisade på Johns Hopkins. I Berlin har han bott i åtta år. Han kände sig instängd i den akademiska världen och bestämde sig för att det inte gick att vara litteraturvetare och författare samtidigt.

– Jag har alltid skrivit, men jag tog en dum omväg. Ger du dig in i universitetsvärlden och är bara lite mer flitig än genomsnittet, kan du alltid få stipendier. Jag tyckte att det var ett smart sätt att försörja mig, men åren gick.

Han skrattar. Tar en liten bit av citron­kakan och fortsätter att berätta. Det mörka håret ligger slickat bakåt och han är välklädd i grå kostym.

Första boken kom 1991. Första romanen, »Stockholm Noir«, 2000. Två år senare kom nästa roman, en bok han nu själv översatt till engelska. Dessutom håller han på att översätta Vladimir Nabokovs »Lolita« till svenska. Hur hinner han?

– Man tvingas bli väldigt organiserad. Jag masar mig upp vid fem och börjar arbeta. Skriver i fyra-fem timmar och går sen till ambassaden. Jag tror att det är bra för mina kollegor att jag får skriva av mig innan jag kommer till jobbet. På så sätt blir jag en hyfsat dräglig social varelse. Sen så har jag utvecklat en talang som jag hade redan i gymnasiet – nämligen att skolka. Men med skillnaden att jag med 50 timmars arbetsveckor kan göra det med gott samvete.

Det blir ändå en lång vecka som kulturråd. Många helger och kvällar. Det är ju inte direkt något 9–5-jobb. Jag frågar om han tog jobbet för att bli mer känd för den svenska allmänheten och på så sätt sälja fler böcker? Aris Fioretos stannar upp. Tittar på mig som om jag vore tokig och börjar sedan gapskratta.

– Jag tror att du överskattar den svenska allmänheten.

Att vara kulturråd i Tyskland är en tacksam uppgift. Tyskarna älskar Sverige och har ofta sitt norra grannland som förebild.

– Det spelar ingen roll vilka problem man berättar om. De lyssnar, säger att de förstår, men så kommer ett aber och tre punkter om vilket fantastiskt samhälle vi har. Jag ska »främja svensk kultur« och det är klart att det är lättare här än i exempelvis Washington där min kollega inte bara måste förklara skillnaden mellan Sverige och Schweiz, utan även mellan Sverige och Swaziland.

Berlin har sedan murens fall blivit något av konstens huvudstad i Europa. Det är billigt att leva, och lätt att hitta såväl lägenhet som ateljé. Alla som är intresserade av konst kommer hit åtminstone någon gång per år, säger Aris Fioretos. Själv har han sett hur staden förändrats. Han pratar om spänningar. Om en stad som hela tiden ifrågasätter sin egen identitet, som sett så många komprometterande ideologier. Från soldatstaten Preussen till nazismen och DDR-socialismen. Om hur Västberlin var en dykarklocka som inte skulle överlevt en dag på egen hand, och som helt saknade medelklass eftersom alla som kunde sökte sig härifrån. Kvar blev invandrare, änkor och studenter som sökte sig till staden för att slippa värnplikten. Och i öst fanns partiapparaten, proletärerna och bohemerna i Prenzlauer Berg.

– När man tog bort muren blåste det från alla kanter. Det är klart att det ännu finns dörrar som står och slår. Men det gör Berlin till en oväntad stad. Man överraskas ständigt.

Jag frågar om det är hemma, och svaret kommer snabbt.

– Jag har nog aldrig valt något hemland. Det finns ingenting som jag reservationslöst betraktar som hem. Därmed inte sagt att jag inte känner mig »hemma«. Som i Stockholm eller Berlin. Det är ju här jag har min familj och mina vänner. Folk brukar säga att ens nationalitet avslöjas vid en fotbollslandskamp. Jag är dum nog att hålla på det land som spelar bäst fotboll.

Hemtam är Aris Fioretos i alla fall bland de tunga trämöblerna och det vackra folket på Café Einstein. Han sitter kvar i vår Nische när jag går.