Arne Mårtensson, nakenseglare och bankman

Vi ville inte avlida utan att genomföra den här seglingen, säger Arne Mårtensson.

Svallvågorna gick höga när han avsade sig prestigefulla styrelseuppdrag och den första juni 2006 gav sig ut på en jordenruntsegling tillsammans med hustrun Heléne.

Den 17 juli i år kom de hem. Dessa tre år har förändrat honom i grunden. Adjö karriär och prestige. Adjö äregirighet. Utöver seglatsens höjdpunkt Antarktis, kontinenten han med suktande ögon kallar den yttersta och sista vildmarken, har han upplevt något nytt: han har känt sig umbärlig.

– Många företagsledare tror att de är oumbärliga. Men efter tre års segling ser jag att världen klarar sig utan mig. Det är också en upplevelse.

Även smaklökarna har förändrats. Före resan var italiensk mat favoriten liksom traditionell husmanskost. När vi möts, ett par veckor efter hemkomsten, och han står inför valet mellan husmanskost och sushi väljer han det senare, det han aldrig serverats i Handelsbankens direktörsmatsal.

Han stoppar pinnarna i munnen med imponerande fart. Mmm-ljudet som Handelsbankens wonderkid utstöter – vd vid 38 år och toppresultat varje år vid rodret 1991–2001, styrelseordförande 2001 och fram till jordenruntseglingen – skickar en signal om att maten är till fylles.

Uppväxten var präktig värre. Alltid duktig, alltid streber. Aldrig några pojkstreck. Ordentligt vek han ihop smutstvätten hemma i Vänersborg innan han lade ner den i korgen. Bäst i klassen, aktiv i moderaterna, toppbetyg på Handelshögskolan i Stockholm, studentkårens ordförande. En lysande bankkarriär baserad på strävan efter riskeliminering.

I och med seglingen tycks både präktigheten och riskelimineringen ha naggats i kanten.

I deras nyutgivna bok »Vid nytt roder« (Nautiska förlaget) poserar han och hustrun Heléne på var sin nakenbild i miniatyr på en öde ö – hon framifrån, han bakifrån.

Blev du upprörd över det?

Han brister ut i ett smittsamt bullrande skratt.

– Vi får alltid frågan om vi har varit i paradiset och var det i så fall ligger. Därför visar vi två paradiskandidater i boken – en strand på Tonga och en på Fidji. Men hur illustrerar man paradiset? Ofta har man ju i historien illustrerat paradiset med nakna människor. Att bara fotografera två stränder tyckte vi blev för tråkigt.

En jordenruntsegling är inte särskilt riskfri. Speciellt inte om bankdirektören i fråga dristar sig till att kryssa mellan flytande isberg i Antarktis. En mindre grundstötning kan bli ödesdiger. Eller, ännu värre, om satellitmottagaren plötsligt lägger av.

Vilket inträffade morgonen den 4 janu­a­ri 2007 och därmed var det abrupt slut på leveransen av tillförlitliga väderrapporter.

Därför hamnade de mitt i stormens öga. Det blåste 25 meter per sekund. En våg bröt sig in i sittbrunnen och ner i salongen.

– Det fanns en oro att vi skulle dö. En period av oro, helt klart. Vi pratade inte så mycket just då, utan gjorde allt för att underlätta för varandra. Som alltid när Heléne är orolig frågade jag henne om hon ville ha en kopp kaffe. Det fungerade.

Men det var riskfyllt och du är ju en försiktig bankman!

– James Cook tog också stora risker men var försiktig i grunden. Jag försöker alltid att analysera risken och är alltid orolig för okalkylerade risker. Detsamma gäller i affärer.

På tal om riskanalyser brännmärker han de krisande svenska bankerna för sina på tok för optimistiska bedömningar av de baltiska länderna.

– Det är inte lika lätt att vända ett land som att vända ett företag som går dåligt. På lite längre sikt kan de baltiska länderna ha goda förutsättningar, men det blir ingen lätt segling.

Lika kritisk är han till bankernas bonusar. Bonus på kreditgivning uppmuntrar felaktigt beteende och leder till kreditförluster.

Men han försvarar bankernas restriktiva kreditgivning i krisens kölvatten.

– Bankernas roll är att skilja de dåliga investeringarna från de goda. Jag ser med betydande oro att banker runt om i världen förstatligas. Kreditgivning blir då kraftigt politiskt styrd; det har historien visat vara mycket farligt. Man ska ha starka, självständiga banker.

Därför ger han inte mycket för regeringars mirakelkurer.

– Att alla banker ska få en statlig garanti ger mig kalla rysningar. Till slut har vi inga självständiga banker. Man ska tillåta banker att gå omkull. Det är inte så farligt som man tror. Insättargaranti kan man ha ändå.

Fyra gånger under det senaste halvåret har hans äregirighet satts på prov, fyra gånger har han erbjudits toppjobb. Tre var styrelseuppdrag, ett var rådgivaruppdrag till en lön högre än den han hade som bank-vd. Och fyra gånger har han tackat nej – vid ett tillfälle efter att först ha tackat ja.

– Innan vi åkte kunde jag inte utesluta att jag skulle fortsätta att vilja visa mig duktig och åter ta styrelseuppdrag. Nu har jag lagt det bakom mig. Nu känner jag inte längre behovet att visa för mig själv och andra att jag är duktig. Nu tänker jag på hur Heléne och jag ska kunna ha det så trevligt som möjligt resten av våra liv. Jag känner mig inte mogen att förstöra det livet vi har. Inte än.