Arvid Carlsson, nobelpristagare

För alla er som har undrat: ja, ett Nobelpris förändrar livet. För alltid. Det finns ett före och efter ett. Före den 9 oktober 2000 var han Arvid Carlsson, professor emeritus vid Göteborgs universitet, en forskare som uppnått viss status i medicinarkretsar för sina upptäckter om signalsubstanserna serotonin och dopamin och deras betydelse för sjukdomar som Parkinsons, schizofreni och Huntingtons sjukdom. Efter var han nobelpristagare med hela världen. En kunglighet utan blått blod, för alltid inskriven i de mänskliga geniernas historielängd.

– Det är svårt att beskriva. Dagen då Hans Jörnvall på Nobelkommittén ringde mig och meddelade att jag fått Nobelpriset vändes hela livet upp och ned. Medierna stormade in, telefonen ringde oavbrutet och huset invaderades av folk. Ingenting var sig mera likt.

Vi träffas i Gustavianska rummet i anrika herrklubben Royal Bachelors’ Club i centrala Göteborg, bakom Götaplatsen, inte långt ifrån »Medicinarberget« med den Farmakologiska institutionen där han tillbringat merparten av sitt yrkesliv. Trots att det gått nära 20 år sedan han pensionerades från universitetet är han där regelbundet för att, som han säger, »hålla kontakt med de senaste forskningsresultaten«.

Någon vecka återstår innan årets nobelfest ska äga rum. Tysken Harald zur Hausen och fransmännen Francoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier delar medicinpriset för sina upptäckter av de virus som ligger bakom bland annat livmoderhalscancer och aids.

– Jag vet vad de går igenom nu. Det är en hektisk tid, säger Arvid Carlsson.

Om sitt eget pris säger han att det var »över förväntan«, även om han samtidigt medger att det på något sätt hängde i luften. Åren dessförinnan hade kantats av prestigefyllda utmärkelser, bland annat det tunga Japanpriset som i pengar räknat var större än det som komma skulle.

– Men i uppmärksamhet kan ingenting mäta sig med Nobelpriset. När jag fick Japanpriset handlade rapporteringen mest om att några djurrättsaktivister hade räknat ut hur många tusen råttor jag hade slagit ihjäl under min yrkestid. De hörde aldrig av sig efter Nobelpriset, vilket nog säger en hel del. Nobelpriset bråkar man liksom inte med.

Att vara pristagare beskriver han som en livsstil. Han är en kunglighet när han kommer utomlands. Autografer och fotograferingar har han lärt sig göra på rutin. Och aldrig mera händer det att han fastnar hos assistenter eller sekreterare när han ringer upp betydelsefulla personer för att diskutera arbete.

– Det har varit värdefullt att förknippas med en sjukdom som Parkinsons. Vid nästan alla yrkeskontakter jag har visar det sig att någon har en anhörig som har eller har haft sjukdomen. En advokat i Washington började en gång ett samtal med att tacka mig för vad jag hade gjort för hans sjuka pappa, säger han, och tillägger med allvar i rösten:

– Det är det allra största med min yrkesgärning. Ofta händer det att folk kommer fram till mig på spårvagnen och tackar mig för det jag gjort. Det känns väldigt stort.

Uppmärksamheten har varit en guldgruva för hans fortsatta forskning. När han startade sitt bolag Carlsson Research 1998 fick han kämpa i två år innan bolaget hittade långsiktig finansiering. I dag går sådana problem betydligt lättare att hantera. Någon lön ur bolaget har han aldrig behövt lyfta.

Hans vardag går ut på att ta fram nästa generation av så kallade dopaminstabilisatorer, läkemedel som med minimala biverkningar kan användas till att behandla allt från hjärntrötthet till psykoser. Arbetet sköter han hemifrån – och han medger att han vid 85 års ålder håller nästan lika hög arbetstakt som förut. Fritidslivet är begränsat till korsord, krypto och sommarhuset vid Onsalahalvön söder om Göteborg.

– Det är så mitt liv ser ut, och min fru har vant sig vid det. Men utan min forskning – vad skulle jag göra då? Intellektuell stimulans är som mat, om inte hjärnan får det går det snabbt utför.

Den enda gång under vårt samtal som hans joviala uppsyn mulnar är när han ombeds att ge sin syn på forskningsläget i Sverige. Med sitt långa perspektiv – han började sin forskarbana som 21-åring 1944 – säger han sig vara skrämd av hur mycket Jantelagen och våra »avtrubbande trygghetssystem« fått oss att halka efter, särskilt i förhållande till USA. Hans egen drivkraft i unga år var till stor del präglad av en viss närhet till hungern och nöden under depressionsåren på 30-talet.

I det perspektivet fungerar Nobelpriset som en samhällsekonomiskt billig morot för att stimulera forskare och uppfinnare såväl i Sverige som i övriga världen.

– Ur samhällssynpunkt är det lönsamt. Att få Nobelpriset är en viktig drivkraft för många. När allt kommer omkring är vi inte särskilt annorlunda än de försöksdjur som vi undersöker.

Men nobelfesten då – är det något att sukta efter?

– Jag satt bredvid prinsessorna Madeleine och min bordsdam Lilian. Middagen var väldigt trevlig. Året därpå njöt jag av feststämningen och maten, men ceremonin var förstås mindre spännande för mig. Vi pristagare bjuds in varje år, men på senare år har andra saker kommit emellan. I år ska jag åka till ett vetenskapligt möte och solen i Arizona i stället.