Åsa Larsson

»Jag hade en tjej i en butik på Söder som jag gick och tittade på ibland, men nu har jag tittat klart. Jag känner Rebecka Martinsson så väl nu, så jag behöver inte den tjejen mer«, säger Åsa Larsson när jag frågar om hon hade någon förebild till sin huvudperson.

Sveriges mest hyllade deckardrottning tog ett halvår på sig att tänka fram Rebecka, men när hjältinnan väl tog form på pappret, så var hon i princip redan en färdig person. Det blev liksom självklart hur hon skulle reagera på olika händelser.

Som läsare av Åsa Larssons deckare känns det inte helt orimligt. Efter tre hyllade deckare som blivit utgivna i inte mind­re än tio länder, så är vi några till som också tycker att vi lärt känna hennes huvudperson ganska väl.

Rebecka Martinsson är juristen som ger upp sin karriär i storstaden för att återvända till barndomens Kiruna, och som dras in i den ena våldsamma mordgåtan efter den andra. Åsa Larsson själv är å andra sidan juristen som skrev en hyllad deckardebut, och som sadlade om och började skriva på heltid. En gammal dröm som gick i uppfyllelse.

– Jag har alltid velat skriva och som barn var det ett sätt att få min pappas uppmärksamhet. Han var en ganska frånvarande förälder, men var alltid intresserad av mina kreativa projekt. Fast jag blev ändå överraskad nyligen när jag träffade en gammal klasskamrat som hade kvar en »mina vänner-bok«. Där hade jag redan som elvaåring skrivit att min högsta dröm var att bli en berömd författare när jag blir stor, skrattar Åsa Larsson, men säger att författarlivet ändå inte är som hon hade trott. Det är både bättre och sämre.

- Jag får fortfarande slåss för min skrivtid. Det är promotionresor, författarträffar och intervjuer, både här hemma och i utlandet, och jag hör mig själv ständigt säga ja. Någonstans tror jag nog att allt ska gå åt helvete annars, säger Åsa Larsson.

Nu har det dock äntligen blivit dags att börja skriva igen. Den fjärde boken finns färdig i huvudet, och den kommer ut nästa år. Sex stycken ska det bli, det bestämde hon redan när hon skrev den första. Eller rättare sagt: blev den utgiven skulle det bli sex, annars tänkte hon ändå skriva tre böcker om Rebecka.

Vi sitter på slottskaféet i Mariefred. Mälaren glittrar förföriskt och de små trähusen borta i staden ser ut som tagna direkt ur en Elsa Beskow-bok. Ändå säger Åsa Larsson att det blir svårare och svårare med åren att inte bo i Kiruna.

– Det är så exotiskt, Kiruna liknar inget annat. Tänk dig en stad 20 mil norr om polcirkeln. Jag kommer absolut att bo där igen, men det blir svårare när man skilt sig. Vi har två barn ihop, och han finns ju här. Allt är lite roddigt just nu, men min dröm är att skaffa en egen stuga däruppe.

En dröm som knappast kommer att bli några problem att förverkliga. Åsa Larsson är en av Sveriges absolut bäst säljande författare, hon har nyligen lanserats i USA där »det verkar gå bra«, och nu ska böckerna om Rebecka Martinsson bli film, med Izabella Scorupco i huvudrollen. Men är hon inte lite för snygg egentligen?

– Jag tycker om henne som Rebecka, med hennes polska bakgrund vet hon vad utanförskap vill säga. Det är klart att det kan ligga henne i fatet att hon är så vacker, men de klippte henne och sminkade ner henne. Dessutom har jag faktiskt aldrig med ett ord beskrivit om Rebecka är snygg eller inte.

Ett högst medvetet val. Åsa Larsson säger att hon är glad att de filmat i Kiruna hela tiden. De byggde upp Kristallkyrkan från debuten »Solstorm« och använde vanliga Kirunabor som statister.

– Framför allt är jag glad att de inte gjorde Victor Strandberg till en smetig Runar-typ. Nu ser han mer ut som en frikyrklig Kurt Cobain. Jag har sett filmklipp där Kirunaborna riktigt skriker ut »Amen« när han predikar, det är så att man nästan själv vill fara upp och falla i anden, skrattar Åsa om pastorn som hon har ihjäl på bokens första sidor.

Åsa Larsson var 35 år när »Solstorm« kom ut. Då hade hon gått ett par terminers skrivarkurs, och hon berättar hur hennes lärare för första gången någonsin tog med sig en elevs manus till sitt eget förlag. Han trodde verkligen på henne, det gjorde däremot inte förlaget som tackade nej. Flera andra refuseringar följde.

– Det kanske kan trösta andra och vara ett bra råd att ge, fortsätt att försöka, ­ibland fattar förlagen ingenting. I dag kan jag känna att visst, »Solstorm« är en debutroman och den har sina brister, men den är inte usel.

Usel är annars ett ord som kultursidornas recensenter brukar använda om deckare. Åsa Larsson har så här långt varit ett av undantagen. Hon får ofta beröm på kultursidorna och har av en recensent fått omdömet att »hon skulle klara av att skriva annat«.

– Det är klart att jag någonstans blir smickrad, men jag är ändå så trött på det där. Det finns kvaliteter hos deckare som inte verkar räknas när man bedömer genren. Ibland är det som om de inte vill ge författarna tillräcklig cred. Vi har liksom blivit underdog-gänget. Jag hörde på P1 en morgon hur de kräktes över hela deckarvågen, jag förstår inte hur de kan hetsa upp sig så, kan inte alla bara slappna av?