Åsa Linderborg, författare och redaktör

Blodröda läppar, små, sneda, mörka ögon. »Du ser ut som en kirgis«, säger jag.

– Det är ryssen i mig, svarar Åsa Linderborg. Hennes mormor är ryska. Ögonen lyser humor och okynne.

Hon fick själv välja restaurang.

– En krog som pappa drömde om att få gå på men aldrig kom till. Den Gyldene Freden.

Pappa Leif var härdarmästare i Västerås och är huvudpersonen i Åsas prisade, rika och roliga, varma och sentimentala barndomsskildring »Mig äger ingen«. Pappan var Cornelis Vreeswijk-fan och gillade Evert Taube. För de två var Freden krogen med stort K.

Men varför kom pappan aldrig dit, han var ju välbetald innan han blev arbetslös och Västerås ligger bara runt hörnet?

– Kanske var det för att han inte hade någon kompis att ta med sig.

Det leder in på jämlikhetsfrågor och orättvisor.

– Pappa gick arbetslös i tio år. Han hade inga tänder. Samtidigt fick jag skattelättnader – på hans bekostnad.

Pappa Leifs död är central i Åsa Linderborgs bok.

– Pappas syskon bröt med mig efter boken. Jag forskade och hade inte råd att ge honom annat än en fattigbegravning – utan präst.

Jag föreslår snaps till sillen och Åsa Linderborg röjer ett nytt expertområde.

– Vi tar Absolut – om de inte har rysk. I så fall helst Moskovskaja. Den är bäst. Blir det Stolichnaya så duger den.
Antingen av nostalgi eller med galghumor säger Åsa, när vi tar snapsen: »Skål för pappa!«

Hon ursäktar sig och går avsides för att på mobiltelefonen delta i budgivningen på en 44 kvadratmeter stor bostadsrätt på Mariaberget. »Höj med 100 000«, säger jag.

– Ja, jag är beredd att betala tre millar.

Som för att ursäkta sig tillägger hon:

– Jag har tjänat fyra miljoner på min bok.

Det ekonomiska resonemanget leder naturligt in på frågan om jobbet. Som landets ledande kvalitetsskribent och sin kultursidas ansikte får Åsa Linderborg en månadslön på 45 000 kronor. Det är mindre än vad tidningens kolumnist Belinda Olsson tjänar och mindre än hälften av den politiska redaktören Helle Kleins 140 000. Åsa Linderborg tycker själv att hon tjänar bra och vill inte kommentera andras löner. Däremot har hon åsikter om hur journalistiskt arbete i allmänhet belönas.

– Kulturjournalistiken är lågt rankad och jag tycker att det är ett problem att tyckandet är värt mer än kunskap, säger hon.

Mera intressant tycker jag är, att hon bara blir biträdande kulturredaktör. Åsa håller upp garden och säger sig vara nöjd:

– Därigenom slipper jag budgetförhandlingar och personalärenden.

En branschtidning har redan insinuerat att LO, som bestämmer över Aftonbladets ledare och kultur, satt på henne en överrock i form av en formell kulturredaktör.

»Sossarna har alltid varit räddare för vänstern än för högern, när det kommer till utnämningar«, skriver Resumés chefredaktör. Enligt en biografi gick hon tolv år gammal med i Vänsterpartiet kommunisterna 1980 och året därefter i Kommunistisk Ungdom. 1987 blev hon ombudsman för Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

– I dag är jag inte med i något parti, men jag besväras inte av ordet kommunist om jag får definiera det själv. Däremot är jag besvärad av dem som säger att kommunism är Gulag. Jag vill ha ett samhälle i vilket alla har det lika bra, ett samhälle utan klasser, utan krig, utan konkurrens och utan pengar.

Utan pengar? Var det inte Pol Pot som i Kampuchea testade År Noll utan pengar?

– Jag har aldrig försvarat Pol Pot.

Och Stalin?

– Jag har svårt för Stalin. Men det här handlar inte om enskilda individer. Jag försvarar komplexiteten. Jag vill se verkligheten.

Och Lenin?

– Han organiserade den rörelse som avskaffade tsarismen.

Hon kan detta. Mormor är ju ryska. Mamman var på kommunistiska ungdomsläger i Sovjet.

– Men, fortsätter hon om Lenin, jag tar avstånd från hans syn på elit och massa.

Och slutligen Marx?

– I min avhandling utgår jag från gramsciansk-marxistisk teoribildning, men jag har inte läst »Kapitalet«.

Hon tänder till. Kapital … pengar …

– På sextiotalet räckte honoraret för en kulturartikel till en månadshyra, en kostym samt en krogsväng.

Så då ska du höja honorarsnivån nu?

– Jag vill uppvärdera det intellektuella samtalet, och det vore önskvärt med högre honorar, men de frågorna ligger inte på mitt bord.

Ett par gånger i veckan får Åsa Linderborg brev där hon kallas »Hjärndöd svinfitta«, »Stalinhora«, »Palmehora«, eller »Pol Pot-hora«.

Ska du verka för att vi slipper det slippriga bloggspråket?

– Det handlar om en språklig förslappning. För rå ton.

Vilket av alla dessa omdömen tar du mest illa vid dig av?

– Fascistfitta, svarar hon snabbt och med självklarhet. Sedan glittrar det i ögonen, när hon säger:

– Men Pol Pot-fitta tål jag. Skönt ord.