»Att vara i skogen är inte så dyrt«

I början av november 2009 tar orienteringens förbundskapten Marita Skogum ut en elitgrupp med de löpare hon tror mest på inför 2010. 33-åriga Annika Billstams namn finns bara med i utmanargruppen. Hennes utvecklingspotential är inte tillräckligt stor och ja, egentligen är hon nog för gammal för att vara värd satsningen från förbundet. »Livet är inte rättvist« som förbundsledningen uttrycker det under en av många och långa diskussioner.

Nu, en krispig höstdag mindre än två år senare, erkänner Annika Billstam att hon var nära att lägga av.

– Jag var tvungen att acceptera beslutet för att gå vidare. Själv trodde jag ju att jag kunde bli bättre än vad jag var då, men visst var jag sårad av att de ansvariga inte trodde på mig.

Så hon tog nya tag. Utan förbundskaptenen och förbundets stöd. Ett år senare tog Håkan Carlsson och Anneli Östberg över förbundskaptensrollerna och Annika Billstam var tillbaka i elitgruppen. Den sjuttonde augusti i år blev hon världsmästare i orienteringens långdistans i den franska skidorten La Féclaz. Men vägen dit har varit krokig.

Från början var hon rädd när hon orienterade. Rädd för mörkret och rädd för att springa vilse. Så när hon följde med sin hängivna orienteringsmamma på hennes träningar var den största drivkraften att komma tillbaka hem … Orientering blev inte roligt förrän hon som åttaåring tävlade första gången, och i O-ringen i Bräkne-Hoby 1984 vände det. Då kände hon att hon faktiskt var duktig och fick en otrolig kick av den känslan.

Men under några år efter gymnasiet växlade hon ned. Annika Billstam fikade, läste konst- och arkitekturhistoria, tittade på smala filmer och gick på filmfestival. Hon flyttade till Uppsala från Stockholm och träffade andra människor. Som tjugofyraåring bestämde hon sig ändå för att satsa på allvar.

– Nu hoppas jag att jag kan vara ett föredöme för andra, som börjar satsa ganska sent. När jag väl började springa igen var det ju inte med funderingar på att springa VM. Däremot blev jag snabbt väldigt mycket bättre och fick tidigt vara med på mindre internationella tävlingar. Men resan hit är det häftiga, det är bättre än en guldmedalj även om ingen någonsin kan ta ifrån mig den. Jag kommer alltid vara världsmästare.

Världsmästare eller ej; Annika Billstam får välja bort mycket, som att ha bil, på grund av den skrala ekonomin. Men en del träningsbidrag får hon, och det ger möjligheter att resa iväg och träna. Hon förklarar på sitt lugna och metodiska sätt att hon har mindre utgifter än »vanliga människor«.

– Att vara i skogen är inte så dyrt.

Om VM-guldet kommer att märkas i plånboken, i form av sponsorpengar eller mer förbundsbidrag, vet hon inte ännu. Men hon hoppas att förutsättningarna kommer att bli bättre och att hennes egen jakt på sponsorpengar ska lyckas. Nästa års VM i Schweiz är det närmaste och viktigaste målet. Att orienteringen inte är särskilt högprioriterad av Riksidrottsförbundet, det irriterar henne. Liksom att olympiska idrotter är så mycket mer gynnsamma att utöva.

– Skillnaden mellan olika sporter är oerhörd. Vi tränar lika mycket som skidskyttar och skidåkare men det är en helt annan värld. De har i alla fall möjlighet att heltidssatsa.

Själv har hon hittills dels jobbat halvtid i Lidingöloppets organisation, dels utbildat sig till sjukgymnast parallellt med träningen, och förra vintern blev hon färdig med sin kandidatuppsats i landskapsarkitektur.

Hon skrev om hur vi ska forma vår utomhusmiljö för att göra det enkelt för barn att utöva fysiska aktiviteter nära där de bor.

– Det är ett perspektiv som kommunerna inte ens tänker på. Man tänker på buller, kostnader, säkerhet men har inte med det fysiska perspektivet, säger Annika Billstam bekymrat.

I sitt arbete för Lidingöloppet, där hon har varit ansvarig för skolstafetten, har hon noterat att samtidigt som det stora tremilsloppet bara blir mer och mer populärt, sjunker anmälningsantalet år efter år för barn- och ungdomsklassen. Hon ser det som en allvarlig signal, ett tecken på att allt färre barn rör sig tillräckligt.

Nu har hon sagt upp sig från tjänsten på Lidingöloppet för att satsa på VM 2012. Hon älskar skogen och gemenskapen i orienteringsvärlden. Det var så hon träffade sin pojkvän Thierry Gueorgiou som tog sitt åttonde VM-guld bara timmen efter att Annika Billstam sprungit hem sitt första guld i Frankrike. Han, som funderar på en tränarkarriär, har hjälpt det svenska landslaget precis som han hjälpt flera andra landslag med förberedelserna inför VM, det säger mycket om hur annorlunda orienteringen är. När klubb- och landslag i andra idrotter allt oftare tränar inför stängda dörrar hjälper orienterare i världseliten varandra.

Att de två var tillsammans, det var det nästan ingen som visste något om.

– Inte ens våra närmaste visste om vårt färska förhållande så vårt gemensamma firande var ju ett effektivt sätt att sprida nyheten!

I mars nästa år fyller Annika Billstam 36 år. Hur länge till hon kommer fortsätta elitsatsningen vet hon inte.

– Jag vet att jag vill ge tillbaka till orienteringen, jag vill dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Men hur, det vet jag inte. Det mesta är oklart och det känns rätt bra!