»Behagsjukan kan bli som ett gift«

Marie-Louise Ekman presenterar sitt kontor som det en gång såg ut:

– Här stod en Malmstensoffa. Jag tycker otroligt illa om Carl Malmsten! Feg-mes-möbler i slitstarkt linnetyg. Det var väl Ingmar Bergmans favoritdesigner.

– Allt var dämpat, färgmässigt lågt och i mörkt trä.

Nu kantas väggen av stolar klädda i rosa sammet, och under den massiva takkronan, som en gång lyste över styrelsebordet, står en uppstoppad lama med långa lockar som faller över högra ögat.

– Det är mitt hår. Gösta har lagt dit det. Han har lite speciell humor och gör små installationer ibland.

Mötesbordet är liksom golvet täckt av en vit balettmatta. Den har spruckit av värme så efter hand har Marie-Louise Ekman klippt bort bitar där trägolvet lyser fram i fläckar inramade av grön tejp. Samma gröna tejp har hon klätt in skrivbordet i.

Det är lätt att fastna vid det radikala, den rosa fuskpälsen i den neongula soffan som ersatt sin Malmstensföregångare. Men en annan del av sanningen är att Marie-Louise Ekman är en diplomat, en god lyssnare och en människa som trivs bra i grupp. Hennes ledarskap har prisats och hyllats.

Just nu står hon i blomman av sin karriär på Dramaten, med ett knappt år kvar som verksamhetsledare. I november fyller hon 70 år, i december lämnar hon teatern. Men det är långt till dess, mentalt är hon mitt uppe i verksamheten.

– Jag är intresserad av det här med grundningen på en arbetsplats. Att skapa en atmosfär som gör att folk vågar leva ut fantasier och komma med förslag. Det tycker jag är ett konstnärligt förhållningssätt. Då får man idéerna att flöda.

Hur gör man rent praktiskt? 

– Man tar varandra på allvar. Ger sig inte ut för att ha mer kunskap än man har. Och så är det viktigt att inte ha förutfattade meningar när man lyssnar på vad någon har att säga. Alla kan inte behandlas lika, man måste tillåta olikheter som gagnar verksamheten.

Marie-Louise Ekman talar om glädjen i att teaterhuset mår bra och att det kommer publik. Hur det lösgör energi och genererar ny skaparkraft.

– Samtidigt måste man ta in omgivningens tyckande lagom. Annars hamnar man i händerna på andras beskrivning av en, behagsjukan kan äta sig in som ett gift i huvudet.

Hon återkommer till att hon är konstnär, att också rollen som Dramatenchef är en del av detta. Men det tycks inte krocka med prosaisk verklighet som ekonomi och administration.

– Jag är något av en tävlingsmänniska. Om jag får en budget, försöker jag gå under den. Om jag får en repetitionsplan, försöker jag klara det på färre antal dagar. Jag vill ligga på plus.

Det fria arbetet i ateljén har legat nere länge nu. Från att i huvudsak ha arbetat med den egna konsten under hela sitt liv, blev Marie-Louise Ekman för 15 år sedan rektor på Kungliga Konsthögskolan och gick sedan direkt till Dramaten.

Men ibland tränger det egna konstnärskapet fram i den dagliga verksamheten. Just nu tar det sig uttryck i »Den dramatiska asylen«, en fiktiv följetong, filmad med mobilkamera, om livet bakom kulisserna på nationalscenen. Den behandlar naket skådespelares svällande egon och osäkerhet, hierarkier och längtan efter att bli sedd av chefen.

Har det här projektet varit en ventil för personalfrågor? 

– Jag har ingen aning. Jag analyserar inte mig själv eller det jag gjort, jag har inte den läggningen. Men jag tror att det betyder något att man vågar beskriva det som alla känner igen, säger Marie-Louise Ekman och fyller på tallriken med ett halvt smörrebröd med rostbiff och stuvad potatis.

Skaparlusten har också tagit sig uttryck i uppsättningen »Dödspatrullen«, som går för full salong på Lilla Scenen. Hon har skrivit manus och regisserat pjäsen som handlar om åldrandet och osynliggörandet som följer med det. Den utgår från Marie-Louises egen mamma, som döpte hemtjänsten till »Dödspatrullen«.

– Jag var väldigt rädd för döden redan som litet barn och min mamma försökte trösta mig när jag fick dödsångest. I dag kan jag vara rädd för att mista min kraft, min lust och min hastighet. Döden slår till på olika sätt och det är väldigt skrämmande.

I fönstret står tre änder, två är i glas och har varsin basker. Den tredje är uppstoppad och bär en bekant rödblond hårlock som spretlugg över pannan. Marie-Louise berättar att änderna är monogama och följer varandra i par hela livet.

I det andra fönstret står ett foto av Gösta Ekman, Marie-Louise Ekmans tredje make som hon numera varit gift med i 25 år.

Han har varit svårt sjuk, men återhämtat sig. Döden finns med, den väntar ständigt bakom hörnet. Marie-Louise Ekman tänker sig att den kommer som ett piskrapp en dag, men inte i dag. I dag får rädslan utlopp på scenen i stället för i livet. Och Marie-Louise Ekman trivs med sitt liv.

– Man kan bara hoppas att man får ha det som man har det nu, in i det sista.

Lunch med Fokus | Smørrebröd på kontoret

Bjuden på lunch: Marie-Louise Ekman

Aktuell med: Pjäsen »Dödspatrullen«,  och jobbar sitt sista år som Dramatenchef.

Åt och drack: Smørrebrød med rökt lax och rostbiff med pepparrot.

Stod för notan: Josefin Olevik.

Var:  Marie-Louise Ekmans kontor på Dramaten i Stockholm, med mat från Nybroe Smørrebrød i Östermalmshallen.

Fotograferade: Mareike Timm.