»Bidrar du till att brandkåren fungerar?«

»Ung och tung«. Under den vinjetten porträtterades några Göteborgsstudenter i studenttidningen på Göteborgs universitet i mitten av 1990-talet. Christian Azar var en av dem. Han miljökillen, honom skulle man alltså hålla ögonen på.

I dag hör han till de riktigt tunga på klimatområdet. Han är professor i hållbara energi- och materialsystem.

Men han hade kunnat slå igenom på ett helt annat område. Under sin uppväxt i Västra Frölunda var det fotbollen som gällde. Han var lagets hopp, anfallare, trollgubben på vänsterkanten. Och det gick bra för laget.

– Vi vann det mesta som gick att vinna, förlorade inte en match på tre år och då mötte vi regelbundet många av de bästa lagen i Sverige, säger Christian Azar.

Så kom han till ett läge där det inte gick att lira sig fram längre. Han skulle vara tvungen att träna flera timmar om dagen för att bli något.

Och skolan var ju också kul. Han gillade matte och fysik och hamnade på teknisk fysik på Chalmers. Samtidigt tyckte han att politik var roligt och miljö viktigt. En allätare, säger han om sig själv.

I klimatfrågan kan han kombinera sina intressen. Christian Azar vill gärna sätta in frågan i sitt politiska sammanhang så att det blir begripligt varför politiker inte bara sätter in de åtgärder som behövs.

– Det är lätt att tro att de bara behöver lära sig lite mer om miljö. Jag vill förklara varför den tanken inte räcker. Politik handlar om avvägningar mellan olika intressen. Man kan också förstå problematiken genom olika länders traditionella förhållningssätt.

Han tar USA som exempel – ett land vars nationella identitet delvis bygger på idén om individuell frihet. De har alltid hållit avstånd till internationella överenskommelser, exempelvis har de inte ratificerat FN:s barnkonvention.

Tanken om den individuella friheten gör sig ofta gällande även i den svenska miljödebatten. Individen ska uppmuntras att ta sitt ansvar på frivillig väg, handla miljövänligt och sopsortera, men Christian Azar menar att lösningen främst ligger i politisk styrning.

– Alla stora miljöproblem som vi håller på att lösa har vi gjort genom regler; kravet på katalysatorer, förbudet mot freoner, koldioxidskatten… Sedan är det naturligtvis bra om man som individ vill ge sitt bidrag men jag gillar inte moraliseringsbiten. Då kan man lika gärna fråga Vad gör du för Darfur? eller Hur bidrar du till att brandkåren fungerar? Om man tar frågan på allvar måste man införa styrmedel.

En drastisk liknelse kan också ta udden av klimatskeptikernas tvivel på att vår tids koldioxidutsläpp är orsaken till klimatförändringarna.

– Säg att man är hemma och så sitter barnet och luntar i hörnet. Och så börjar det brinna i rummet. Det klart att det kan bero på något annat, men det är fortfarande problematiskt att han sitter där och eldar.

Klimatskeptikernas argumentation har han svårt för.

– En del av dem har kunskap, men så finns det de som suttit och läst på lite olika webbsidor och som när de ger sig ut i debatten sprider missuppfattningar som inte håller vid närmare granskningar, eller påståenden som bara syftar till att förvirra. Om det hade funnits någon rejäl substans i deras kritik, så är det klart att den skulle ha lyfts av ledande politiker.

– Men man ska också veta att det finns en massa osäkerhet kvar när det gäller forskningen om framtidens klimat, därför är seriös kritik från forskare, inklusive de som är skeptiska mot IPCC, en nödvändig del av den vetenskapliga utvecklingen.

Själv tar han ett personligt ansvar för miljön lite i förbigående, kan man säga. Exempelvis äter han inte kött. Men det är mest för att han inte vill vara en del av djurdödandet. Han kör inte bil, utan cyklar, men det är mer för att han bor i innerstan och inte behöver.

Och ibland kan han avstå från en av sina många flygresor som han gör i jobbet och hoppa över ett möte. Men efter en snabb självrannsakan säger han att det kanske snarare har att göra med att det är jobbigt att åka till Kina för att vara där i bara två dagar.

Blir han inte deppig över sakernas tillstånd ibland? Nej. Misströstar aldrig?

– Nej, hade jag reagerat så hade jag nog inte jobbat med detta.

Men så är det som att han kommer på att han kanske låtit väl optimistisk, för han säger plötsligt med viss skärpa att han inte alls är säker på att vi kommer att lösa det här, att det är uppenbart att vi måste ställa in oss på en hel del klimatförändringar.

Och det beror inte på att vi i Sverige är så slöa.

– Det är en speciell situation i Sverige. Här är det intellektuella slaget om klimatfrågan redan vunnet, medan i andra länder är man inte ens i närheten. Folk säger ofta att nu har vi pratat klimat i flera år, varför händer inget? Då säger jag att Sverige införde koldioxidskatt redan för arton år sedan. I andra länder gör man ingenting alls. Är du arg på Reinfeldt så är det fel person. Var arg på Polens premiärminister i stället.