Mikael Odenberg

Kanske borde Mikael Odenberg rödlistas. Han tillhör ändå en utrotningshotad art. Nu när alla politiker ska vara lyssnande och lågmälda och de självgoda gubbarna rensas ut bullrar han mer än någonsin.

– Jesus! Och så en gräddbakelse på det!, ropar han plötsligt i en invecklad diskussion om värnplikten. Sekunden efter krånglar han sig ur stolen, häver sig över bordet, kör ner sin gaffel i pressekreterarens tallrik och tuggar ljudligt i sig en tugga av dennes lunch. Med enda kommentaren:

– Måste ju prova om din mat var godare än min. Hugget som stucket skulle jag säga.
Kanske har denne rättframme, frustande, ständigt rödsvettige man humor.

– I riksdagen kunde man säga lite vad som helst och alla sket i det, svarar han när han uppmanas beskriva sitt liv som minister.

Kanske är det ironi.

– I eftermiddag ska jag vara slagpåse på ett seminarium om klusterbomber. Och leverera det chockerande avslöjandet att bomber faktiskt går ut på att ha ihjäl människor. Att det liksom är själva poängen.

Eller självdistans.

– På mellanstadiet var jag inte med så mycket på musiklektioner. Eller ja, det var nog så i nästan alla ämnen. Jag studerade mer målningarna i korridoren. Jag hade lite svårt att hålla tyst så jag fick gå ut rätt ofta. I och för sig har jag väl fortfarande svårt att hålla tyst. Det är märkligt hur lite man lär sig.

Man kan uttrycka det så här: de som är lagda åt det hållet, och nu saknar Göran Perssons underhållningsvärde, kan trösta sig med Mikael Odenberg.

Det är på en överfull uteservering i Visby. Almedalsvecka och bara några timmar till dess att sommarens politiska följetong ska bryta ut. Finansminister Anders Borg ska kräva miljardbesparing i försvaret och Mikael Odenberg ska fnysande svara att det blir det inget med.

För skvallerkungarna på Visbys stengator får bråket en särskild dimension. Mikael Odenberg fick aldrig bli finansminister. Som ekonomisk-politisk talesman för moderaterna stod han först i kön. Men istället för en citatmaskin blev det en räknemaskin som erbjöds jobbet.

Omständligt försöker han förklara sina känslor inför Fredrik Reinfeldts ministerval.

– Jag var tveksam inför tanken att jag kunde bli finansminister. Det är jävligt svårt, ett stort ansvar. Jag kan känna att jag gärna skulle ha haft några fler poäng från Handelshögskolan än vad jag har, att man nog behöver bättre teoretisk underbyggnad. Jag hade säkert tackat ja om jag fått frågan, men jag var ganska nöjd med försvarsministerposten, även om den inte hade föresvävat mig från början.

Han talar om att försvarsfrågorna varit lite gråa, sällan i fokus för den politiska debatten. Och om sina försök att bryta detta.

På ett år har han lyckats bullrat i gång en hel del hätska debatter. Klassiska diskussioner om besparingar och nedläggningar, men även kontroversiella om underrättelseverksamhet, krisberedskap, värnplikt och svensk militärs närvaro i krishärdar runt om i världen.
I höst fortsätter det med en pliktutredning som ska klargöra grundvalarna för det svenska försvaret.

– Förr i tiden hade vi bra med folk. Vi kunde ställa upp 800 000 man mot en sovjetisk invasion. Men det visade sig att man var tvungen att skrapa rent i förråden för att få ihop ordentlig utrustning till en bataljon. De problemen är inte helt lösta ännu.

Han är öppet kritisk mot situationen i det svenska försvaret. Men de internationella insatserna, som ifrågasätts allt oftare, försvarar han.

– Det märks att vi har haft fred länge i Sverige. Diskussionen om försvaret blir lite på lek. Fram till ubåtskränkningarna kunde vår flotta slåss på kontorstid, vardagar mellan 9 och 17. Och armén stod i förråd och hade aldrig prövats mot verkligheten. Nu får den göra det i den internationella verksamheten.

Lika envist står han upp för försvarets rätt till utökad underrättelseverksamhet. Kritiken i FRA-debatten avfärdar han som missuppfattningar.

– Dels har man inte förstått att vi i dag saknar regler för den här verksamheten och att vi måste ha det, dels har man ständigt blandat ihop försvarets verksamhet med polisens, säger han.
Till slut lyckades de fyra regeringspartierna enas i frågan. Men efter några turer mellan socialdemokraternas Thomas Bodström och Ulrica Messing sköt oppositionen i riksdagen upp beslutet.

Trots att allt nu hänger i luften känner sig Mikael Odenberg säker på att få igenom sin linje till slut.

– Läget bekymrar mig inte ett dugg, säger han och visar hur en politiker som varken är försynt eller timid uttalar sig:

– Det är klart att sossarna inte vill hjälpa oss med det här så nära efter deras valförlust. Men de kommer att göra det så småningom. Och vad Thomas Bodström säger bryr jag mig inte så mycket om.