Bruno K. Öijer, poet och hårfager

När Bruno K. Öijer har lyrikperformance framför han alltid sin poesi utantill, eller framsjunger den, som han själv uttrycker det. Förutom en flaska vatten är en komihåglapp med ordningen på femtiotalet dikter det enda han har med sig upp på scen. Trots att det handlar om två timmars intensiv uppläsning så har han aldrig kommit av sig under de dryga trettio år han hållit på.

– De texter som är skrivna på ett sätt som kan göras på scen lär jag mig utantill från början, jag arbetar in dem i medvetandet medan jag skriver dem. Jag tror att det var Dylan Thomas som sade att bara de kan kalla sig för poeter som kan sina verk utantill.

Att skriva dikter är en sak, att framföra dem live en annan. Men Bruno K. Öijer ser ingen motsättning.

– För en rockmusiker finns det ingen motsättning mellan en platta och en konsert, samtidigt som deras texter oftast inte tål att läsas från en boksida. Mina texter å andra sidan tål att både läsas i en bok och att läsas högt.

1973 trycktes hans första diktsamling på stencilpress i 300 exemplar. Den senaste boken har redan tryckts i en sjätte upplaga och har sålt runt 20 000 exemplar, vilket för en svensk poet är enorma mängder.

Ett visuellt och lättillgängligt språk, i kombination med en överdådig och rock­musikerinspirerad scenpersonlighet, gjor­de redan på sjuttiotalet Bruno K. Öijer till förebild och ikon på den svenska poesihimlen. Men förebild är inget Bruno K. Öijer vill kännas vid – det viftar han bort med ett krasst skratt och påpekar att om han skulle se sig själv så, skulle han inte orka leva.

Den trilogi han sammanställde av diktsamlingar utgivna mellan 1990 och 2001 gav honom lysande recensioner – men samtidigt en kvarnsten runt halsen.

– Efter trilogin kände jag att jag egentligen inte hade mer att uttrycka. Vad jag än skrev så var jag bara rädd att jag skulle förstöra den. Jag var tvungen att hitta ett helt nytt uttryckssätt. Det tog tid.

Han skriver i stort sett varje dag, men det handlar mer om att kasta ner intryck från dagen och att hålla i gång medvetan­de­strömmen, än om att samla rader till kommande verk. När han ska skriva en bok isolerar han sig från omvärlden under en längre period, i ett hus i skogen med penna och papper dit endast katterna är välkomna.

Arbetet med en diktsamling handlar inte om disciplin utan om att försätta sig i en situation utan yttre störningsmoment, säger han. Den nyligen utgivna och hyllade samlingen »Svart som silver« tog sju månader att skriva, vilket i Öijermått mätt var snabbt. När han påbörjar arbetet med en ny bok har han ingen aning vad han ska skriva om.

– Jag försöker fånga bilderna runt mig, och förstå vad de betyder. Får jag bara ner en text som jag är relativt nöjd med så kommer oftast resten av sig självt och utvecklar sig som story. Det är ett fantastiskt äventyr att befinna sig i den atmosfären – men det kräver en hel del ensamhet.

Och det är just bilder allting handlar om.

– Jag har alltid älskat den poetiska bilden. Men man måste kunna nå ut och vidröra människors hjärtan, annars blir det meningslöst.
Bruno K. Öijer befinner sig på en lång turné, under hösten från Ystad till Gävle, under våren har han fortsatt i Norrland efter ett mellanspel i Stockholm. Det har tagit på krafterna – fysiskt och psykiskt.

Det »elektrifierade mötet« med publiken är det som gör lyrikperformance intressanta för Bruno K. Öijer. För den som lyssnar, och tittar, på honom är det en träffande beskrivning – spänningen i luften går nästan att ta på. Med små handrörelser viftar han i gång sig själv inför varje ny dikt, som vore han en dirigent framför en mycket uppmärksam orkester.

– Innan jag framför dikterna måste jag känna in deras egen rytm. Jag genomlever dem inom mig, jag hör min röst läsa dem, en hundradels sekund innan jag genomför dem.

Genom åren har han samarbetat med grupper som Fläskkvartetten och Kent. Att framträda tillsammans med andra beskriver han som »lilla julafton«, eftersom det är både enklare och roligare när han inte måste axla hela det sceniska ansvaret själv. Men steget från musikaliska samarbeten till andra musikers tonsättningar av hans dikter är fortfarande långt.

– Mina rötter ligger i bluesen och rockmusik från tidigt sextiotal. Många missar det och det funkar liksom inte när folk vill tonsätta mina texter med en massa flöjter och klassisk musik. Opera däremot kan jag tycka är kul – det funkar just för att det är så långt ifrån det jag själv gör.

Bruno K. Öijer skriver poesi för att han måste. Det är ett inre tvång. Smärtsamt.

– Jag skulle explodera om jag inte kunde ge uttryck åt vad jag känner inombords för samhället och livet över huvud taget.

Smärtan ser han samtidigt som en förutsättning för sina dikter. Om en dikt inte gör ont att skriva så blir den meningslös.

– Smärtan är en slags värdemätare – gör en dikt ont att skriva så har den potential att faktiskt nå fram till andra människor. Ernest Hemingway sade någon gång att skrivandet är så nära självmordet man kan komma. Jag förstår vad han menar.