Carin Mannheimer, regissör

Timslånga köer inför extra biljettsläpp och publikrekord. Nej, det är inte ännu en Bruce Springsteen-konsert på Nya Ullevi utan 74-åriga Carin Mannheimers pjäs »Sista dansen« på Göteborgs Stadsteater.

Pjäsens tema bygger vidare på tv-serien »Solbacken: Avd E«, men är omarbetad för scen. Såväl publik som kritiker har öst lovord över den kärleksfulla men samhällskritiska gestaltningen av hur det är att åldras i Sverige i dag. Det är en historia om döden, åldrandet och samhällets ansvar när man inte längre »kan själv«.

– Jag tycker att det är hemskt roligt att ha gjort den här gamla »70-talstypen« av teater, säger Carin Mannheimer och syftar på Lennart Hjulström och inte minst Kent Andersson, vars pjäser »Hemmet« och »Flotten« fick människor att vallfärda till teatern.

– Den berättar om en problematik på ett sätt så att publiken verkligen förstår. Den är också rolig och elak så att man får skratta och sorglig så att man får gråta.

Bakom uppsättningen ligger en gedigen research. I arbetsrummet hemma hos Carin Mannheimer ligger travar med litteratur om åldrande och åldringsvård. Inför tv-serien praktiserade hon inom vården.

– Jag är oerhört intresserad av samhälle och politik. Dessutom är jag nyfiken.

Idén att skildra åldrandet och vården tog tid att förverkliga. På sjuttiotalet regisserade hon den omdebatterade tv-serien »Lära för livet« som handlade om skolan. Serien fick politiker att gå i taket, men till exempel vissa fackrepresentanter och många föräldrar intygade att bilden av elever och lärare stämde med deras bild av verkligheten.

Redan då ville hon fortsätta med åldrandet under namnet »Lära för döden«, men fick inte gehör. I stället skrev hon in sig i historien som en folkhemsskildrare med dramaserien »Svenska hjärtan« – en långkörare på tv. Men trettio år efter »Lära för livet« frågade Svt-chefen om det inte var dags. Det var det.

Engagemanget fanns tidigt. I »Rapport om kvinnor«, som kom för snart fyrtio år sedan intervjuade hon kvinnor i olika åldrar och samhällsskikt, en slags undersökning av kvinnors situation.

– Jag minns att feminister ur Grupp 8 inte riktigt tyckte om boken eftersom den inte var entydig. Då var det viktigt att fienden var klart definierad. Man skulle vara enkel och rak i budskapet, inga tvivel.

Hon själv tillhörde medelklassfeminismen där rätten till yrkesarbete och daghem var det viktigaste.

– Men jag solidariserade med arbetarklassen och de kvinnorna förverkligade sig inte genom sina arbeten på SKF. De hade aldrig haft råd att vara hemma och ville hem och ta hand om sina barn. Jag insåg att man inte kan dra alla över en kam.

Hon skrattar till åt den tidens debatt, men blir allvarlig när hon kommer in på dagens feminism som hon har svårt att känna igen sig i.

– Jag tycker att kvinnorna i dag själva har gått tillbaka – många unga kvinnor är som artonhundratalsbrudar i sitt fnissande och fjompande för killar, upptagenheten av kläder, smink och yta. En slags översexualisering där sex är något naturligt när man är fjorton år. Att man är rädd för att killen lämnar en om man inte ställer upp på sex.

– Jag vet att det låter reaktionärt men jag är lycklig över att jag fick växa upp i en tid när tonåringen som sexobjekt och konsumtionssubjekt inte var uppfunnen än. Vi fick vara ifred och utvecklas i lugn och ro.

Hon tycker att hon kommit helskinnad ur kvinnolivet hittills efter en period då det kunde ha varit problem att vara kvinna. Några äktenskap, några förhållanden, barn och barnbarn och ett arbete hon älskar och kan försörja sig på.

Hon piggnar till när servitören på anrika konstnärshaket Kometen kan ge besked om premiärdatum för Mårten Gås-menyn. Banden till Skåne finns kvar, där hon växte upp i samhället Osby. Men Göteborg har hon blivit mer och mer förälskad i, speciellt efter att hon flyttade från villaområdet i utkanten av staden till en lägenhet i centrum.

– Ibland har jag tänkt på mina jämnåriga som drog till Stockholm och funderat på om jag inte också skulle flytta, men i dag känner jag precis tvärtom. Det är underbart att få bo i en stad där det finns riktiga människor, inte vanliga men riktiga, äkta. Där det inte är så mycket yta utan är rejäla tag. Även om det är lilla Chicago nu mer än lilla London.

I Göteborg är hon också nära familjen. Med sina egna föräldrar upplevde hon problemet att inte bo nära under deras sista tid i livet. På frågan om vem i pjäsen hon identifierar sig med inför sin egen ålderdom blir svaret Inger Haymans roll som professorn. Den kritiska och verbala akademikern som ser sin sista tid framför sig strikt realistiskt.

– Men jag kan också se mig i Peter Harrysons roll Olle, som sitter och planerar sin begravning. När jag skrev »Solbacken« visste jag att slutet skulle vara en begravning och att de gamla skulle säga att begravningen var det roligaste de varit på sedan de kom till hemmet.