Carina Rydberg: »Vänta dig inte att jag bjuder på kaffe«

Isen dånar under skrovet på »Sol­öga«. Genom de smutsiga fönstren glider ett obekant svartvitt skärgårdslandskap förbi. Vi är på väg till Ingmarsö där Carina Rydberg numera tillbringar största delen av sin tid. Snålblåst, en övergiven krog och öde små sportstugor möter oss vid ankomsten. Men en liten livsmedelsaffär är öppen och anslagstavlan efterlyser försvunna katter samt inbjuder alla tjejer, kvinnor och tanter till en gemensam knytis med »Dirty Dancing«. Vi beger oss till öns minimala skola där man med lite framförhållning kan få äta skollunch. Genom fönstret ser vi Carina Rydberg komma stretande med två matkassar.

Den forna barflugan och skildraren av Stockholms nattliv har samma långa bruna hår och tjocka lugg som hon alltid haft. Hon hälsar lite blygt och poserar snällt medan Jane fotograferar. Den osannolika flytten från innekrogarna till en timrad stuga i skärgården har en enkel förklaring.

– Jag älskar det här, berättar hon när vi har tagit våra plasttallrikar och slagit oss ner i den lilla matsalen med utsikt mot vinterlandskapet. Hon förklarar att hon tillbringade en del tid i en författarstuga på Runmarö.

– Sedan letade jag hus lite överallt i skärgården – så det var tur att jag hamnade här där det finns affär och rätt många bofasta.

Men ändå – från den ena ytterligheten till den andra?

– Egentligen är nog det här livet mera jag. I mitt naturliga tillstånd är jag blyg och introvert. Jag kan vara väldigt social – åtminstone spela social – men bara om jag bjuder till, säger hon och ler snett.

Carina Rydberg tycks bjuda till här på ön och hejar glatt på alla. Men hon missade Dirty Dancing-aftonen och tittade på Melodifestivalen hos en granne i stället. Annars lever hon ett lugnt liv med sina två hundar och sitt skrivande. Just nu skriver hon på två nya böcker – samtidigt. Hon är hemlighetsfull och vill inte säga mer än att det handlar om två genreromaner, ingen av dem självbiografiska.

– Nä, två får väl räcka, säger hon med visst eftertryck.
För det var med romanen »Den högsta kasten« som hon fick sitt breda publika genombrott på 1990-talet. I boken berättar hon öppet om fram- och baksidorna av kroglivet i Stockholm och om sin besatthet av olika män, där förhållandet med en advokat blev särskilt skandalomsusat. Hur tänker hon egentligen tillbaka på den tiden?

– Det var en kul och intensiv tid – speciellt när boken kom och det blev ett sådant jävla ståhej. Men efter tjugo år var det nog dags att abdikera som krogförfattare.

Fast kanske betyder de där åren mer än hon vill medge. När det gamla stamstället PA & Co nyligen firade 20-årsjubileum blev deras levnadstecknare framför andra inte bjuden – och det svider.

– Jag blev av någon anledning bortvald så jag har sagt upp bekantskapen med den krogen. Efter alla de hundratusen jag har plöjt ner där – det är oförskämt.

Nu lever hon i alla fall ett annat liv, drygt tre timmars resväg från centrala Stockholm med låg glam- och hippfaktor. Här satt hon alltså ensam i sin 70-talsstuga och författade den senaste romanen, den gruvliga historien om ett par tvillingars svåra barndom och katastrofala konsekvenser. Blev hon aldrig rädd medan hon skrev?

– Nej, det här är den tryggaste platsen på jorden. Sedan är det inte meningen att jag ska tycka att det är otäckt – min erfarenhet är att om författaren blir alltför gripen av sin text kan man vara ganska säker på att läsaren inte blir det.

I »Den som vässar vargars tänder« ville Carina Rydberg utforska vad det är som skapar en människa som begår extremt grymma handlingar. Hon vill ändå inte beteckna sina huvudpersoner som onda.

– En ond människa för mig, det är någon som medvetet gör andra illa i tron att den gör något gott. Och ondska är så endimensionellt och tråkigt – jag måste sympatisera med mina huvudpersoner, vilka onda gärningar de än begår.

Carina Rydbergs alla romaner har haft relationer, sexualitet och besatthet som återkommande teman. Och länge var det perfekta förhållandet hennes högsta dröm – men i dag har hon svårt att se sig själv leva i en normal relation med någon annan.

– Nej, jag har nog vuxit ihop med mig själv lite för mycket. Någonstans vill nog alla hitta den där människan att dela livet med, men man får acceptera att det kanske inte blir så – det kan bli bra ändå.

Det är dags att återvända till hamnen och den enda retur som går i dag. Halvvägs tillbaka svänger Carina Rydberg av mot sitt hus. Här går gränsen. Närmare än så här kommer vi inte hennes privata sfär.

– Efter allt mitt utlämnande skrivande måste jag hålla på min integritet. Men det gäller inte bara journalister. Jag är väldigt privat och inte ett dugg kontinental på det viset – kom inte och ring på hos mig och vänta dig att jag ska öppna och bjuda på kaffe alltså, säger hon och skrattar. Sedan traskar hon iväg med sina kassar medan vi går vidare i kylan och tänker: snart är våren på väg, då blir det fint här.