Caroline af Ugglas, musiker och riskramare

Caroline af Ugglas står vid baren klädd i karaktäristiskt pippigul pälsjacka, kornblå polotröja, rött indianaktigt kjoltyg och vit virkad mössa. Varje måndag eftermiddag kommer hon hit och beställer samma sak: pinfärska fiskfiléer med sushiris, mycket ingefära och kimchi. Det är laddningen inför kvällens »Kör för alla«.

Restaurangen är tom på folk sånär som på en man och en kvinna ett par bord bort. Mannen sitter tillbakalutad, som en sutenör med blicken fäst på Caroline af Ugglas. Det är Heinz Liljedahl, hennes sambo, parhäst, låtskrivare och pappa till hennes barn.

– Han är geniet, jag står för underhållningen, säger hon glatt.

Till nya skivan »Så gör jag det igen« har han skrivit musiken och hon texterna. En uppföljare till »Janis på svenska« som sålde guld för ett par år sedan. Enkel retro-musik inspelad i studio med riktiga instrument och raka svenska texter som hon skrivit själv. En av låtarna, den jämrande kärleksförklaringen »Snälla, snälla«, gjorde smärre succé på Melodifestivalen häromveckan och fick både internationella juryns röst och tittarnas biljett till Andra chansen. Men varför Melodifestivalen?

– Det är så roligt – alla är proffsiga och snälla. Inte så att jag skulle vara med om jag bara hade en låt men när jag nu släpper en platta är det här ett sätt att nå ut till hela trevliga Sverige – man får inte vara dum. Sedan är det inte jätteviktigt hur det går, men visst blir jag smickrad och gör segerjuckningar om det går bra. Jag är inte mer än människa.

Nio av tio artiklar om Caroline af Ugglas innehåller ordet udda. Ständigt denna rebell från överklassen som sjunger Janis Joplin med sådan inlevelse att hon skapat en alldeles egen stil. Själv är hon kluven, skulle gärna komma förbi udda fågel-epitetet, men kan ändå inte låta bli att prata om sig själv som just sådan i direktsändning.

– Men annars strävar jag verkligen åt andra hållet. Under hela min uppväxt var jag annorlunda och ville vara det, men numera odlar jag inte någon myt om den avvikande provokatören. Tvärtom kämpar jag för att falla inom ramen för det vanliga, säger hon.

Det började med en extremt egensinnig unge som hittade på dumheter och blev hög på att reta upp omgivningen. Nu konstaterar hon uppriktigt att hon alltid har varit stark, alltid haft svar på tal, alltid velat utmana. Som den där gången när hon i en glaciär vid Nordkap bara fortsatte in i det okända mörkret trots att alla skrek på henne och mamma grät och lockade med godis. Men varför? Det var jättespännande, hon sökte uppmärksamhet och fick det. När hon slutligen vände om och kom ut igen tog det bara tio minuter innan hon satt vid ett bråddjupt stup och dinglade med benen i stället.

– Jag tyckte jag var bäst och kände inga gränser. Mina föräldrar sa jämt att jag hade hybris. Därför föll jag desto hårdare när jag tappade fotfästet i tjugoårsåldern och blev deprimerad – jag tror att min kropp hade släppt ut alla lycko-hormoner på en gång. Sedan dess får jag jobba med mitt psyke varje dag för att inte drabbas av ångest. Men i dag är ångesten min drivkraft, min piska som gör mig kreativ.

I dag är alltså behovet att utmana mind­re uttalat, med mammarollen kom också krav på konvention, ordning och reda. Men myt-typen finns fortfarande där – kläder, stil, sång, uppträdande, det går inte att komma ifrån att Caroline af Ugglas gör saker på sitt sätt. När maten kommer in kavlar hon upp ärmarna, tar en näve ris, kramar ihop den och doppar i sojan. Intrycket är slabbigt, men borträknat alla hygienrekommendationer som utfärdas i vinterkräksjukans tider ser det rätt aptitligt ut.

– Jag har mognat och lärt mig att man måste skärpa sig som människa. Det måste alla – hur skulle världen se ut om alla med PMS bara släppte på hämningarna och var rasande i tre dagar – det skulle inte funka. Men jag håller inte på och parar ihop strumpor – det lägger jag inte energi på.

Den rebelliska myten hade kanske inte varit så tacksam att utnyttja om hon inte kommit från en utpräglad överklassfamilj? Nej, Caroline af Ugglas hugger direkt – det stämmer inte. Hennes mamma var en vanlig kulturarbetare. Pappa råkar vara adlig, men uppfostrades av en mamma vars tillvaro slogs i spillror när morbror Ivar Kreugers imperium imploderade. Som sjuttonåring fick hon lämna slott och skola och bli piga åt sina forna klasskamrater.

Adlighet provocerar i kulturkretsar och Caroline af Ugglas tycker att hon har fått kämpa mer än andra i branschen där man ständigt ifrågasatt hennes känsla och äkthet på grund av hennes namn. Som när hon i början av karriären tyckte att hon blivit en härligt, punkig rockbrud och skulle få åka på turné som förband åt en av Sveriges absolut största rockartister.

– Det hade varit så stort, men det sket sig. Det var påskrivet, allt var klart när han plötsligt sa »nä, jag åker fan inte på turné med en snobb«.

Nu börjar sutenören skruva på sig, och signalera att det är dags att ge sig iväg till kören. I kväll ska de 500 körmedlemmarna öva på Tommy Nilssons »Öppna din dörr« som senare i vår ska uppföras offentligt.

– Då ska Tommy Nilsson komma dit och bli rörd, säger Caroline af Ugglas bestämt.