Caroline Krook, principfast och politisk

Jovisst skulle det gå bra att få äta lunch med biskopen, förklarade pressekreteraren, men då ser hon gärna att du är med på hennes lunch-mässa i Storkyrkan först. I ett hörn av Storkyrkan står ett trettiotal stolar kring altaret. Caroline Krook sitter på en av dem, lätt framåtböjd, djupt koncentrerad.

De sista deltagarna krånglar sig fram till sina platser och exakt klockan 12 lyfter biskop Caroline Krook blicken och inleder förbönen. Hon utstrålar allvar, värme och total närvaro.

– Jag tycker det är bra att en journalist får se mig i min andliga funktion och inte bara som en företagsledare, för­klarar Caroline Krook när vi efter mässan går ­genom gränderna till lunchstället. Och strategin fungerar. Efter halvtimmen i Storkyrkan känns det helt naturligt att kasta sig över både smörrebröd och ­frågan som jag under lång tid velat ställa till ­Caroline Krook – den om förhållandet mellan tron och intellektet. Kan man tro på Bibelns mirakler och samtidigt kalla sig intellektuell? Hon tänker efter ett par ­sekunder innan hon svarar.

– Tron måste man närma sig på ett ­poetiskt sätt. Ett poetiskt sätt att be­skriva kärlek till exempel skiljer sig ganska mycket från ett medicinskt vetenskapligt sätt att beskriva kärlek som att pulsen stiger. Ibland kan det poetiska komma i konflikt med det strikt intellektuella tankemönstret. Ta miraklen till exempel. Det väsentliga är inte om Jesus verkligen gick på vattnet utan om det finns en trygg hamn när det stormar kring mig.

Vi pratar om människors behov av andlighet och är överens om att det verkar vara stort. Men mycket av det andliga ­sökandet riktas åt helt andra håll än Svenska kyrkan. Hur ser hon på fram­växten av new age-rörelsen?

– Det är ett uttryck för en andlig längtan och den längtan ska tas på allvar. Det är i viss mån också en kritik mot rådande ­trosformer. Människor har inte hittat porten in till kyrkan. Jag kan känna en sorg över att man gör religion av vegetarisk matlagning eller kristaller. Det handlar inte om något översitteri utan, ett vemod – ni letar på fel ställe.

Caroline Krook vill ha en öppen kyrka dit alla ska känna sig välkomna. Men, skyndar hon sig att lägga till, det är inget självändamål att locka fler till kyrkorna. Det kristna budskapet får aldrig förenklas så att det blir förvanskat. Hon ser hellre tomma kyrkbänkar än en jippokyrka som lockar stora skaror med lättsmält andlighet.

Jag har fått en timme till intervjun, varken mer eller mindre, och jag vill hinna prata om politik också. Caroline Krook har aldrig dragit sig för att öppet kritisera politiska makthavare när hon ansett att den förda politiken gått emot det kristna budskapet.

– Det kristna budskapet är så radikalt att det måste få politiska konsekvenser, säger hon bestämt.

– Så är det till exempel när det gäller den skarpa kritiken mot flykting- och asylpolitiken.

Hennes egna politiska värderingar då, hur ser de ut, undrar jag. Hon berättar att hon växte upp i ett borgerligt hem med borgerliga värderingar som hon bär med sig på samma sätt som den som vuxit upp i ett arbetarhem har med sig sina värderingar. Men hennes personliga politiska hållning har präglats minst lika mycket av tiden som fängelsepräst.

– Det påverkade mig enormt. Jag fick se livets baksidor så tydligt. Det var en värld jag aldrig sett tidigare och som jag inte ­visste existerade.

Hur är det då med den kriminalpolitik som förs i dag. Går den ihop med hennes tro?

– Definitivt inte, svarar hon blixtsnabbt och ser barsk, nästan arg ut.

– Vilken läkare skulle fortsätta med en operationsmetod som ledde till att 80 procent av patienterna dog, frågar hon.

– Det är fullkomligt obegripligt varför vi fortsätter med ett system där de allra flesta återfaller i brottslighet. De som lämnar anstalterna efter avtjänat straff gör det inte med inställningen att det här ska jag inte göra om, utan med inställningen att nu ska jag ge igen. I många fall går det att redan i förskolan se en snitslad bana rakt till kåken utan att någonting görs.

Även på ett mer övergripande plan tycker sig Caroline Krook se en oroande förskjutning från ett samhälleligt engagemang mot mer individualistiskt tänkande.

– De allra flesta har inställningen att det är jag själv och min familj som är viktigast och förmår inte lyfta blicken, förklarar hon.

– Vi inser inte att om en del av ­kroppen blöder så blöder hela kroppen. Vi är tvungna att tänka på ett annat sätt.

Caroline Krook sneglar på klockan.

– Jaha, då får vi se vad du plitar ihop.

Den utlovade timmen har gått.