”Chansen att få skitstora hits är ganska liten”

En man i 50-årsåldern kommer fram till oss där vi sitter på den lilla uteserveringen vid hörnet Mariatorget-Hornsgatan. Orup ursäktar sig för att den yngste sonen inte dök upp på gårdagens barnkalas och den andre konstaterar att han inte riktigt har koll på vad en sådan tillställning ska innehålla. Det fanns en tid när de två männen tillhörde inventarierna på Stockholms klubbscen, som på 1980-talet när Micke Goulos var dj på klubben Zanzibar på Ritz och Orup var stammis på samma ställe.

Med tiden har Orup insett att han tillhör en rätt sällsynt skara artister i Sverige, en som höll sig på toppen under en ovanligt lång period, i alla fall mellan 1987 och 1995. Han är stolt över det han gjorde då och den insikten har gjort att han slutat gräma sig över att de allra mest gyllene åren är över.

– Då, under de åren, tänkte jag väldigt mycket, hur ska jag behålla det här? Skulle det hända igen skulle jag känna en helt annan glädje i det. Nu har jag förstått hur svårt det är. Då var det bara helt självklart, det var så det skulle vara.

När Orup tittar tillbaka, exempelvis på gamla skivomslag som det till platta nummer två där han sitter i en tigerfläckig fåtölj med guldfärgade boots, guldkavaj och en lika gyllene cowboyhatt, försöker han sätta det i som han säger, tidstypiska sammanhang. Då faller allt på plats.

– Då kan jag se hur jag i all min glättighet ville provocera. Inte med någon politiskhet utan med någon sorts glättighet. Jag kommer från en tid när kommersiell och konceptuell musik hade väldigt lågt anseende, men eftersom jag växte upp med både kommersiell och alternativ musik, var det viktigt i början att markera att jag tyckte om båda sidorna.

Orup har aldrig försvunnit eller lagt av, han har gjort skivor i eget namn, krogshow och skivor med Lena Philipsson, har skrivit hits åt och tillsammans med både henne och Linnea Henriksson.  I höst är Orup dubbelt aktuell. Dels med krogshow på Hamburger Börs, en hitparad med tolkningar i »klassisk showsound«-kostym, någonstans i gränslandet mellan soul och jazz och dels i »Så mycket bättre«, som startade i helgen.

– Jag tar aldrig ordet nostalgi i min mun, jag tycker att de nya versionerna snarare ger låtarna nytt liv. Men jag är medveten om att den stora burken av mina låtar, som jag alltid kommer att spela, de har en massa år på nacken.

Att vara med i »Så mycket bättre« var ett lätt val för Orup. Inte minst tack vare »den kommersiella sidan med all tv-tid man får som artist, att helhetsintresset ökar«. Men också för chansen att göra några av »Sveriges bästa låtar som är skrivna av några av Sveriges bästa artister«.

– Och du får göra vad du vill med låtarna. Det är ett lysande koncept. Det går nästan inte att misslyckas. Men jag vet en sak och det är att chansen att jag som medelålders artist ska få en massa nya stora hits med hjälp av programmet, den är ganska liten. Förutom Magnus Uggla är det nästan alltid de yngre deltagarna som får hitsen.

Orup är sugen på att, återigen, jobba med en yngre artist som han kan skriva låtar åt eller med. Men han vill också samarbeta med en producent och arrangör som kan lägga låtar i »en modernare terräng«. Han är förtjust i den tanken, att man transformerar sig lite till att använda »all skit man lärt sig«, till någon annan. Om det ändå blir musik i eget namn framöver blir det snarare någon slags konceptplatta än en samling poplåtar, kanske country eller möjligen något i »Sinatratraditionen«.

– Just Pop-Orup, det känns som jag fyllt den kvoten ganska hårt.

En stund senare, på den för dagen kyliga uteserveringen, konstaterar han ändå att han om han får välja mellan att någon annan har en stor hit med en av hans låtar eller att han själv har det, ja då skulle han vilja göra det själv.

– Men eftersom jag är väl medveten om popmusikens mekanik och historia ser jag att möjligheten att jag i dag ska få skitstora hits med mina låtar, den är ganska liten.

Han har fått lära sig att koppla bort jobbet, låtskrivandet, med fyra ungar och en på väg. Han beskriver sig själv som ansvarsfull, absolut ingen konstnärstyp.

– Samtidigt tror jag att jag var bättre som artist och låtskrivare innan jag fick barn. Då kunde jag fokusera 24 timmar om dygnet. Nu kan jag ersätta en del med erfarenhet, men inte allt. Nu släpper jag allt när jag kommer hem från studion på eftermiddagarna.

När vi börjar prata om självförtroende och att han »utan att vara manodepressiv nog är ganska upp och ner«, konstaterar han att han »inte är så mycket för självanalys«.

– Jag är inte så bra på det och jag är inte så himla intresserad av det. När jag får en idé och bestämmer mig för att göra något, då känner jag mig lika oövervinnerlig som jag gjorde 1975, eller när jag hade mina största hits. Sen händer det att jag känner att jag inte kan skriva en enda låt till.

Fakta | Smörrebröd på Kalf & Hansen

Bjuden på lunch: Orup (Thomas Eriksson).

Aktuell med: Som en av artisterna i »Så mycket bättre« och med egen krogshow, »Viva la Pop« på Hamburger Börs i Stockholm.

Åt och drack: Smörrebröd med köttbullar. Mineralvatten. Bryggkaffe efter maten.

Stod för notan: Martin Röshammar som åt och drack samma sak.

Var: Kalf & Hansen vid Mariatorget i Stockholm.

Fotograferade: Elin Björklund.