Christer Lindarw: »Troskuppen satte mig på kartan«

Man kan säga att det hela började med ett striptease-nummer och en second-hand-korsett. Klänningen var en egen kreation, och på maskeraden började Christer Lindarw plötsligt strippa.

– Det var ju en privat tillställning, skrattar Christer Lindarw ett halvt liv senare. Jag hade aldrig klätt ut mig till kvinna tidigare, och plötsligt står jag där i min korsett. Temat för maskeraden var ombytta roller och jag förstod att jag var rätt trovärdig, men det var bara en kul grej, säger han och hejar på ännu en av alla männi­skor som passerar.

Vi sitter på ett par stolar utanför sceningången till Rondo i Göteborg. Om några timmar ska Christer påbörja förvandlingen till Sveriges vackraste kvinna – en utnämning han fått flera gånger – och ställa sig på scenen. Men vi stannar kvar på 70-talet en liten stund till.

– Några veckor senare ringde Roger Jansson och ville att jag skulle vara med i en parodi på West Side Story.

Christer Lindarw tvekade. Tänkte på sitt rykte. Han gick ju på Beckmans och skulle bli stor modeskapare, vad skulle folk tänka om han höll på och klädde ut sig till kärring på kvällarna? Samtidigt verkade det ju kul. Lösningen blev ett artistnamn, och snart gjorde Zsa Zsa Shakespeer succé.

– Alexandra frågade mig och Roger om vi inte ville göra något eget. Vi sa ja, men jag tyckte att vi borde vara tre, och kom att tänka på Lasse Flinckman som jag inte kände, men hade sett utklädd till Liza Minelli i Cabaret på en annan maskerad.

Män som dansade och visade strumpebanden var något helt nytt. Köerna ringlade sig långa och snart flyttade showen till en egen klubb, After Dark. Det är trettio år sen nu, och det gick fort att bli folkkär.

– Så här i efterhand har det skrivits att det vi gjorde var så chockartat, men det är överdrivet. Visst var det ovanligt att det var så avklätt, men det var inte så mycket sensation som det har sagts.

Han berättar om en januarikväll 1977 då trion skulle vara med i debattprogrammet »Kvällsöppet«. Pressen trodde det skulle bli tittarstorm och flockades kring studion. Men det blev närmast ett reklamprogram för After Dark, där det gullades med tre söta pojkar, och det enda negativa var att man fick köa ännu längre för att komma in på klubben.

Finns det då något han ångrar efter trettio år i rampljuset?

– Att jag aldrig åkte till Paris! Jag fick ett erbjudande från en modellagentur -77 eller -78, men vi hade så mycket. Fan, man skulle åkt dit. Det hade varit kul att ha ett Vogueomslag, skrattar Christer och säger att han hade väldigt bra kropp på den tiden.

Han är fortfarande lika smal. Även benen är precis lika snygga, konstaterar jag några timmar senare när Christer Lindarw står på scen.

För tio år sen kom han ut som homosexuell. Det var i januari­numret av Månadsjournalen, och det var väl knappast någon som blev förvånad. Varför väntade du så länge, frågar jag honom. Svaret blir att på den tiden var ingen öppet gay. Det var ingenting man pratade om, dessutom kände han att just After Dark kanske inte var de bästa förebilderna.

– Vi var rädda att göra hela bögrörelsen en otjänst. Att vi bara skulle spä på fördomarna om att alla bögar vill klä sig i damkläder. Det hade varit bättre om en vanlig kille med ett vanligt jobb kommit ut, säger Christer men håller samtidigt med om att After Dark har betytt mycket för många homosexuella. Speciellt klubben, där straighta och bögar blandades friskt.

Vi spolar bandet till mitten av 80-talet, men stannar kvar i Göteborg, närmare bestämt på Scandinavium ett stenkast bort. Det är den internationella melodifestivalen och plötsligt håller halva världen andan.

– Det var häftigt att höra hur allt plötsligt blev helt tyst. Sen kom det förlösande skrattet. Det var mäktigt, skrattar Christer.

Programledaren Lill Lindfors hade tappat kjolen och stod i bara trosorna, innan nästa kjol vecklades ner. Allt var planerat, och skapelsen var signerad Christer Lindarw. Men hemlighetsmakeriet var på högsta nivå. De enda som kände till den planerade kuppen var producenten och en kameraman. För Christer betydde den ett erkännande som klädskapare.

– Det var den händelsen som satte mig på kartan som designer. Folk visste inte att jag gjorde kläder, trots att jag alltid gjort våra scenkläder. Det är faktiskt fortfarande ett av de mest visade inslagen på tv, och om jag pratar om det när jag är på semester utomlands, så säger folk »men gud, var det du«. Alla som såg Lill verkar komma ihåg det.

Melodifestivalen blev också något av en vitamininjektion för After Dark för några år sen. Sången »La Dolce Vita« kom trea och plötsligt hade gruppen en helt ny publik.

– Barnen älskar oss. De ser oss som en tjock och en smal Barbie, som de gärna vill härma, säger Christer och berättar speciellt om ett brev från en nioårig pojke som uppträdde som After Dark i skolan, och som mamma och mormor sytt kläderna till.

– Det är mycket som hänt sen vi började. Det är skönt. Hade det har varit för trettio år sedan, så hade han säkert blivit skickad till skolpsykologen. Men det är ju inget som säger att han blir gay bara för att han klär ut sig.