»De är inte bara unga, arga fundamentalister«

Redan när Samir Abu Eid jobbade på SVT:s lokala Stockholmsnyheter, »ABC«, var det ett medvetet drag att själv synas i inslagen han gjorde. Han tittade på BBC, CNN och Al Jazeera och tänkte: »Ah, det är så man ska göra.« En kompis till hans syster konstaterade att Samir stod överallt, det kunde vara vid en busshållplats eller en soptunna.

– Det är inte samma som att stå på Tahrirtorget, men hantverket är det samma, säger Samir Abu Eid.

Med sitt sätt att jobba vill han ge tittarna en känsla av hur det är att vara där han är, han vill förklara skeendet.

Regnet hänger över Södertälje när Samir Abu Eid öppnar dörren till den japanska restaurangen på Badhusgatan. Vi hinner inte sätta oss innan han understryker att det är kul att det händer mycket hela tiden, att de stora nyheterna avlöser varandra i hans bevakningsområde, Mellanöstern. Men samtidigt är det inte så lite frustrerande att han inte kan vara överallt. Överallt är när det här skrivs Egypten och Syrien, det är där han borde vara och det är den rastlösheten han visar upp. Han talar snabbt, svarar först kortfattat för att sedan liksom fylla i själv, van att svara på sina egna frågor.

Jag frågar gång på gång om Samir Abu Eid kan koppla av, om han kan koppla bort, och han poängterar att det inte är vilket jobb som helst, att han följer det som händer med stort intresse.

– Men visst, ibland ska man vara med familjen, med barnen och samtidigt prata i telefon och planera jobb. Det är mycket varje dag hela tiden. Det är inga problem, det är ju intressant också, menar Samir Abu Eid.

Han lånar det Thomas L Friedman, The New York Times kolumnist, sa om den arabiska våren, när han förklarar att det inte bara var det årets story utan årtiondets story. Samir, som bor i Istanbul med sin fru Hanan och deras tre barn, är säker, han kommer bevaka Mellanöstern resten av sin karriär. När han pratar om att det går att bli utrikesreporter på hemmaplan när tiden som korrespondent är över, lägger han snabbt till att det kommer bli problem, att han antagligen kommer bli »djupt deprimerad«. Visserligen levererat med ett snett leende och ett efterföljande »det gäller att leva i nuet, man kan inte tänka för mycket på vad man ska göra sen«. Men Samir Abu Eid vet vad han vill göra, allt har fallit på plats för killen som redan i Publi-cistklubbens årsbok 2005 skrev att han om tio år skulle jobba som korrespondent i Mellanöstern.

I uppväxtens Södertälje längtade basketspelaren Samir bort, han drömde om att bo utomlands, han ville se och uppleva andra saker.

– Inte som de unga i arabvärlden jag träffar nu. De vill få ett bättre liv, kunna försörja sig, få ett arbete, säger Samir Abu Eid.

Efter gymnasiet läste han arabiska i ett år på universitetet i Amman, Jordanien, dit hans pappa och hans familj tidigare flytt från Palestina. Samirs känsla var att han skulle ha nytta av den tiden och det språket, han visste bara inte till vad.

Nu har han sitt drömjobb, han ser det som en viktig uppgift. Samtidigt ser han nöjd ut när han berättar att hans vardag inte är särskilt mycket vardag, det är mycket äventyr och strapatser. Det gäller att vara anpassningsbar och att snabbt kunna ändra sina planer.

Det är reporter han vill vara, han vill befinna sig där det händer, när det händer. Han vill vara ute på fältet och se med egna ögon. Det finns helt enkelt ingenting annat, att bli chef är ingenting för Samir Abu Eid.

Som han skriver i ett mejl en vecka efter intervjun: »För mig är både jobbet och familjen allt och jag har tvingats prioritera bort mycket annat.«

– En gång när min dotter var med på ett jobb i Istanbul, sa jag till henne att om några år kanske du kan följa med på någon resa till något annat land. Då sa hon direkt: Ja, men inte till något farligt land. Inte för farligt.

Samir Abu Eid är glad över att hans barn får chansen att växa upp i en så internationell miljö i Istanbul. De går i en internationell skola där de pratar engelska.

– När jag väl är hemma försöker jag vila, umgås med familjen. Och planera nästa resa. Istanbul är en bra bas, det ligger strategiskt. Min familj och min fru vet att nu är det så här. Men det kommer inte att fortsätta hur länge som helst. Sen är det Hanans tur, säger Samir Abu Eid som skulle vilja träna mer, gärna simning eller tennis.

Samtidigt finns det alltid något att läsa eller förlorad sömn att ta igen. För engagemanget finns där, det kan han inte göra något åt.

– Kanske blir jag för engagerad ibland. Men det är bara så det är. Och i Sverige har man blivit mer intresserad av det som händer i den här regionen. Man har insett att det inte bara är unga, arga fundamentalister som står och gapar och skriker och ser hotfulla ut, utan de är som vi. På många sätt.

Fakta | Sushi och yakiebi på Minako

Bjuden på lunch: Samir Abu Eid.

Aktuell: Som SVT:s korrespondent i Mellanöstern.

Åt och drack: Bento (sushi och yakiebi, stekta räkor på spett). Med vatten till.

Stod för notan: Martin Röshammar som valde samma rätt som Samir och även han drack vatten.

Var: Minako i Södertälje.

Fotograferade: Kenny Bengtsson som åt och drack samma sak som sina medlunchare.