»Det är inte så att jag söker mig till mörkret«

Under de senaste åren har Vera Vitali vuxit ut till en av Sveriges mest talangfulla skådespelare. I samtidsdramer såväl som i epokfilm har hon visat prov på både kraft och skörhet, förlänad ett karaktäristiskt yttre som gör henne användbar i flera olika slags roller. I september spelar hon i Ulf Malmros nya drama »Min så kallade pappa«.

Film- och teatermiljön ligger nära till hands. Mamma är kostymör och hennes engelska pappa var under flera decennier assistent och högra hand åt Stanley Kubrick. En stor del av barndomen tillbringade därför Vitali med familjen i England.

– Det är aldrig någon som satt press på mig. Däremot har jag alltid satt hög press på mig själv. Jag har trott att jag ska veta hur man gör innan jag ens vågat testa, tänkt att annars har jag inget där att göra.

Efter teaterskola i New York och en förberedande scenskoleutbildning i Sverige gjorde Vitali sin filmdebut i Ruben Östlunds »De ofrivilliga« 2008. En ganska kort men imponerande cv innefattar roller för flera namnkunniga filmare: Johan Kling, Amir Chamdin och under det senaste året biroller i Per Flys »Monica Z« och Johan Rencks tv-serie »Ettor och nollor«. Huvudrollen i SVT:s miniserie »Hinsehäxan« 2012 beredde Vitali det stora genombrottet. En gedigen satsning som gick i hamn inte minst tack vare hennes insats.

– Det var verkligen att pressa sig till det yttersta. Mötet med Lillemor Östlin var jätteintressant och rollen så spännande att göra. En stor upplevelse, men jag hade totalångest innan serien kom ut, eftersom det var min första huvudroll.

Två år senare kommer folk i alla åldrar fortfarande fram på stan för att uppmärksamma hennes roll.

– Jag blir skitstolt, rörd över att ha varit med om att lämna ett djupt avtryck. Men det var också en jättekonstig erfarenhet, lite som att gå från noll till hundra, eftersom tv har så stor genomslagskraft.

I »Min så kallade pappa« spelar hon en förminskad flickvän som mitt under graviditeten kastas ut på gatan av sin pojkvän (Sverrir Gudnason). Då bestämmer hon sig för att söka rätt på sin pappa (Michael Nyqvist), en djupt självupptagen skådespelare som aldrig varit närvarande. När han drabbas av en stroke får hon ta hand om två barn – den så kallade pappan och fostret hon bär på.

– Hon har en stark utvecklingskurva. Hon går från att inte alls kunna verbalisera sin situation, en tillvaro utan kontur, på grund av att hon varit beroende och format sig efter andra, till att sedan växa och hitta sin röst. Kanske inte alltid under så roliga omständigheter, men kanske inte heller något hon vill vara utan.

Filmen visar hierarkier och härskartekniker mellan skådespelare på teatern där pappan jobbar. Känner du igen det?

– I de sammanhang jag jobbat har jag nog sluppit en stor del av det. Man kan se narcissistiska drag här och där. Men kanske kommer det fram mer på teatern. Det är så dyrt med film, du har inte tid att stå och tjafsa.

– Men jag har sett baksidan ända sedan jag var liten, och jag har aldrig sett det i ett skimmer. Det är ett märkligt jobb, det krävs ett ego och ett självförtroende för att ens göra det, att ha något slags drivkraft för att synas. Men det innebär ju inte att man har bra självkänsla för det.

Under det kommande året syns Vera Vitali i ytterligare två huvudroller. Dels i norske Eskil Vogts internationellt hyllade »Blind«, nyligen nominerad till Nordiska rådets pris.

– Jag kastade mig ut i något jag inte alls visste vad det var, i Norge, och jag kände ingen. Men jag fick ett manus i handen som jag tyckte var amazing. Och det blev skitbra.

I våras avslutade hon även inspelningen av Lisa Aschans »Det vita folket«, ett drama om sex inlåsta människors kamp för överlevnad, enligt Vitali på temat maktspel som fanns redan i Aschans debut »Apflickorna«. Pernilla August gör en av de andra huvudrollerna.

– Det var en tuff inspelning, i ett skyddsrum utan fönster i olika berg i Göteborg. Inte så mycket D-vitamin; jag kände mig tärd efteråt.

Rätt många mörka roller?

– Det är inte så att jag söker mig till mörkret, som ett aktivt val, men jag gillar att gestalta riktiga människor. Sen påverkar historien en mer än vad man först fattar. Jag tror att människans hjärna är så pass enkel att om man spelar glad varenda dag så lurar man sig nog lätt själv och tror att man faktiskt är det, och vice versa.

Skulle du kunna sätta ord på din skådespelartalang?

– Inlevelseförmåga, tror jag, att jag är bra på att leka, bra på att vara i stunden, närvarande. Det är väl det som är den totala lyckan, den där euforiska känslan när man efter en tagning fattar att man har varit någon annanstans, att man varit så inne i något att man inte tänkt på något utanför rummet.

Fakta |  Lax på Gondolen

Bjuden på lunch: Vera Vitali.

Aktuell: Skådespelare, aktuell i Ulf Malmros film »Min så kallade pappa«, premiär 19 september.

Åt och drack: Åt lax med potatis och hummersås, drack mineralvatten och te.

Var: Restaurang Gondolen, Stockholm.

Stod för notan: Jon Asp, som åt och drack detsamma.

Fotograferade: Mareike Timm.