»Det är jobbigt att hela tiden börja om«

»Det är för farligt.« Med de orden ställer UD-inspektören i sista stund in besöket i Kabul. Diplomaten Diana Janse har då varit ensam representant för svenska UD i Afghanistan i mer än ett år. I stället tvingades hon ta sig till Islamabad och lyssna till inspektören, »en dryg, fetlagd man« som »strösslade plattityder« och ställde frågor som »alla bar okunnig­hetens omisskännliga signum«.

Beskrivningen är hennes egen och publicerades i våras i boken »En del av mitt hjärta lämnar jag kvar«. Boken fick mycket uppmärksamhet just för att den var så, ja, odiplomatisk. För Diana Janse handlade det aldrig så mycket om konfrontation som om frustration. Hon ville ge sin bild av landet och berätta om vanmakten i diplomatlivet, långt från cocktailpartyn i glittrande salonger. Hennes vardag bestod mer än något annat av svajig elektricitet och många skumpiga mil på dammiga vägar genom tröstlöst elände. Det höjdes på en hel del ögonbryn inne på UD men många av hennes kollegor nickade igenkännande åt de stundtals brutalt ärliga beskrivningarna.

På lunchrestaurangen i Gallerian ger hon dock ett högst väluppfostrat intryck med resonemang fyllda av »å ena sidan, å andra sidan«. Egentligen ville Diana ­Janse träffas på kaffebaren Non Solo nära S:t Eriksplan i Stockholm, »mitt andra hem«, som hon säger. För någon som inte ens vågar räkna ut hur många resdagar hon har på ett år har det där med »hem« en alldeles särskild laddning. Symptomatiskt nog blir det inte på Non Solo vi ses, den unga toppdiplomatens schema tillåter bara en snabbare lunch i regeringskvarteren.

Kanske är det på grund av sitt nya jobb hon nu måste vakta orden en smula. I mitten av september blev Diana Janse, 39, Sveriges yngsta kvinnliga ambassadör när hon installerade sig i residenset i Tbilisi. I den strategiskt viktiga och politiskt dynamiska före detta Sovjetrepubliken Georgien ska hon bygga upp landets första svenska ambassad. Allt behöver fixas.

– Jag gillar verkligen att ha ett jobb som är sådan diversehandel av olika uppgifter, säger hon.

Det var ett snabbt studiebesök på svenska ambassaden i Moskva i början av nittiotalet som avgjorde karriärvalet.

– Jag kände det direkt, här ska jag ­jobba, berättar Diana Janse.

Nio år, en statsvetarexamen och ett diplomatprogram senare fick hon sin första postering på just den svenska beskickningen i den ryska huvudstaden. Ett av hennes ansvarsområden blev Georgien.

Från en familj helt utan diplomattraditioner inledde hon en bana som den äventyrslystna lätt kan bli avundsjuk på. Kanske har det spelat in, säger hon, att hon flyttat runt mycket under uppväxten, »fyra gymnasieskolor på tre år«. Den geografiska rastlösheten finns kvar.

– Jag gillar själva resandet, om det så bara är att sätta sig på Uppsalapendeln, säger hon.

De senaste åren har hon fått sitt lystmäte. Som kansliråd på UD har hon varit utrikesminister Carl Bildts portföljbärare på alla hans resor och fungerat som länken mellan departementet och ministern. En oerhört lärorik tid, sammanfattar hon.

– För varje år som går inser man alltmer hur komplex världen är. Man måste vara ödmjuk inför det faktum att vår normalbild inte är det normala för de allra flesta.

Livet i kappsäck har också sina baksidor, det vet Diana Janse. Även om hon kunnat samla på sig inlägg från udda platser till sin blogg 120minutes.wordpress.com kostar det på att hela tiden börja om och bygga upp sin bekantskapskrets.

– Det är jättejobbigt, verkligen jätte­jobbigt. Visserligen är jag privilegierad i mitt självpåtagna utanförskap, men ändå.

Det är också svårt att hitta någon att dela livet med som är lika entusiastisk över att ständigt bryta upp.

– Den sidan av jobbet var jag nog inte riktigt förberedd på, säger Diana Janse som flyttar ensam till Tbilisi.

Efter att ha läst hennes bok om Afghanistan är det inte utan att man undrar hur det ska gå för landet, vad som händer när amerikanerna lämnar nästa år.

– Frågan är fel ställd, säger hon skarpt med ett tonfall omisskännligt kopierat från chefen Bildt.

 Diana Janse säger att det finns många missförstånd om hur tillbakadragandet ska gå till.

Vad som händer med Afghanistan när USA drar sig tillbaka beror på så många olika faktorer, hur långt de afghanska styrkorna kommit med att ta över ansvaret, hur det politiska ledarskapet utvecklats och så vidare. Det går inte att gissa, säger hon. Men hon hoppas att Afghanistan kommer vara ett betydligt mer stabilt land om tio år än vad det är i dag.

Georgien har också en dramatisk nutidshistoria. För drygt två år sedan anföll landet utbrytarrepubliken Sydossetien, ryskt stridsflyg svarade med angrepp långt in på georgisk mark. Den andra utbrytarregionen Abchazien anslöt sig till konflikten och västvärlden mobiliserade med diplomatisk skytteltrafik och en hel del politisk skottlossning med tal om den ryska björnen som vaknat. Men i dag är landet fredligt, försäkrar Diana Janse.

– Tbilisi är en fantastisk stad, det är lätt att ta sig runt bland landets gröna berg och kullar, bra skidåkning och god mat.