»Det är nyttigt att äta upp sina fördomar«

Hon minns när Per Gessle rullade in med sin Ferrari på Statoilmacken hemma i Halmstad. Då gömde Linnea Henriksson och hennes syster sig i bilen och skickade fram lillebror för att ta stjärnans autograf.

Numera är Linnea Henriksson och Per Gessle kollegor. Debutskivan »Till mina älskade och älskare« har fått mestadels god kritik, som de fyra getingarna i Expressen där Annah Björk skrev:

»För nu har Linnea Henriksson skakat av sig Idol-epitetet och går i stället armkrok med guldbrallan Orup. Ett begåvat val av låtskrivarpartner. Orup är ju själva sur-degen som matar den våg av svensk soulpop som Maggio och Oskar Linnros med vänner de senaste åren skapat.«

Som ett sätt att förbereda sig inför dagen när de stora tidningarna skulle tycka till om skivan studerade Linnea Henriksson de skivrecensioner andra »Idol«-deltagare fått genom åren. Hon gjorde det för att se om det fanns ett mönster. Det fanns det.

– Först behöver skribenten avverka »Idol«, sedan jämförs man med någon i den »så kallade riktiga musikvärlden« och sedan skrivs det förhoppningsvis något om själva skivan. Så jag var beredd, säger Linnea Henriksson.

Det var hösten 2010 som Linnea tolkade Antony and the Johnsons »Hope There’s Someone« och gjorde den till sin egen, precis som hon gjorde hela vägen fram till fjärdeplatsen i »Idol«. Som en färgglad alternativfågel gick hon genom rutan.

Man kan göra en liten lista över saker hon inte trodde att hon skulle göra. På plats ett: Vara med i »Idol«. Inte skulle hon kunna komma fram där efter att ha överöst den svenska skivbranschens viktigaste tyckare med demos utan någon som helst respons. Dessutom sjöng hon i punkjazzbandet Prylf (som fortfarande är en viktig del i hennes liv om än i pausad form just nu). Att förklara för skivbolagen att hon sjunger i egensinniga och flummiga Prylf, men »egentligen skriver pop«, det gav inget resultat.

På plats två: Göra en egen popskiva som verkligen förklarar vem Linnea Henriksson är. Inte skulle hon ha kraften, modet, envisheten och pengar nog att kunna skapa en skiva som dessutom skulle kunna nå ut till många lyssnare.

Men nu, försommaren 2012, sitter Linnea Henriksson och käkar vietnamesiska vårrullar och konstaterar att hon har »Idol« att tacka för alla de kontakter hon fått. Genom »Idol« fick hon också en slags makt i sina möten med skivbolaget, hon visste att det skulle vara en förlustaffär för dem om de försökte göra henne till något annat än det hon är, något annat än det energiknippe som charmade publiken.

Efter »Idol« blev det först en slags avtackningsturné med de andra programdeltagarna och sedan drog Linnea och Prylf på en turné som tog dem till New York, ett nödvändigt sätt att återigen »få skit under naglarna«.

– Plötsligt var det ingen som bar min mikrofon fram till där jag stod och det var vi och inga andra som fixade PA:t om det var trasigt. Det var nyttigt.

Linnea Henriksson behöver helt enkelt den världen också, en värld som aldrig vänt henne ryggen, något hon befarade när hon gav sig in i talangjaktskarusellen. Så väl trivs hon att hon just nu är anställd på deltid som koordinator på Stockholm Jazz Festival som i år håller till på Fasching i oktober.

En anledning till att hon sökte till det program som nu tagit paus för att ersättas i TV4 av »X Factor« var möjligheten att nå ut till en publik som inte längre bryr sig om skivor, som i stället gör sina egna playlists.

– Jag var ganska arg på »Idol«. Det var ganska mycket som jag inte tilltalas av som fick synas där. Sedan accepterade jag att det är så, programmet har stor publik och de är vana vid att musiken kommer hem till soffan. Jag kan absolut vara kritisk till att tv har den enorma makten över vad som spelas men varför vara bitter när man kan göra något av det, undrar Linnea Henriksson som erkänner att det är nyttigt att »få äta upp sina fördomar«.

– Men nu verkar det som om talangjakterna har tappat i styrka och det är något annat som är på väg. Det finns kanske ett sug efter att man ska upptäcka musik själv.

Den hemliga drömmen om att stå på scen, den höll hon oftast för sig själv i uppväxtens Halmstad trots sin ytterst musiknördige far. I skolan var hon den duktiga flickan som alltid log, som hade många kompisar men som helt saknade självförtroende och var bra på att gömma sina drömmar. Men plötsligt under andra året på Skurups folkhögskola valde hon att stänga alla de säkerhetsdörrar hon hållit öppna fram till dess. Då vågade hon satsa på musiken fullt ut, hon vågade erkänna att det var det hon ville satsa på, ekonomiskt hållbart eller ej.

Nu lever hon på sin musik, bor i Malmö men är mycket i Stockholm där både branschen och pojkvännen finns.

Hon är en samlarsjäl, Linnea Henriksson. Och en pysslarsjäl.

– Jag tror jag samlar på saker som skulle kunna komma till användning. Jag har tre soffor bara i lägenheten i Malmö. Loppisar tycker jag om och jag tror mycket på att hellre använda saker igen än att köpa nytt hela tiden.