»Det är samma gamla hat som vanligt«

Det är fredag eftermiddag och en mycket trött Heléne Lööw röker utanför polishuset på Kungsholmen. En hektisk vecka med mycket logistikfixande är över och hon har precis tagit adjö av de andra deltagarna, forskare, poliser och utbildare, i det EU-projekt, Godiac, som under våren går mot sitt slut. Det är för Rikspolisstyrelsens räkning och handlar om »dialog och kommunikation som strategi i samband med stora politiska demonstrationer«. Hur förhindrar man våld och oroligheter vid toppmöten och liknande?

Hon poängterar att det är väldigt komplext, det finns ingen checklista.

– Det som fungerar i ett sammanhang, kan utlösa en katastrof i ett annat. Det beror på vilka människor som är på plats, vilken historisk kontext det handlar om, förklarar Heléne Lööw som flikar in att vissa tillfällen, som demonstrationerna i Göteborg sommaren 2001, tenderar att bli ikoniska. Som Woodstock eller Bruce Springsteen på Konserthuset i Stockholm 1975. »Alla var där.«

Vägen från höghuset i uppväxtens Uddevalla via raggarbilsåkande på helgerna till en akademisk karriär var allt annat än självklar, men tidigt fascinerades hon av vad det är som gör att människor dras till extremism. År 1990, 29 år gammal, var hon klar med sin avhandling,

»Hakkorset och Vasakärven«, om den svenska nationalsocialismen mellan 1924 och 1950. Och precis då brakade det loss, främlingsfientligheten i Sverige blev ett ytterst närvarande problem och Heléne Lööw som trodde att hon forskat om en död rörelse, blev experten som kallades in i alla mediala sammanhang då situationen skulle diskuteras, analyseras och förklaras.

Via en tid som överintendent för myndigheten Forum för levande historia, hamnade hon till slut på den historiska institutionen i Uppsala men också på centrum för polisforskning i samma stad. Hon har numera tagit steget in i frivillig medieskugga.

Ena stunden talar Heléne Lööw forskarspråk med omsorgsfullt försiktiga formuleringar för att sedan höja tonen. Hon ifrågasätter vinterns stora samtalsämne, eller snarare termen.

– Näthat? Nej, det är samma gamla hat som vanligt. Tidigare skrev de anonyma brev till Gud och hela världen, de skickade ändlösa insändare till tidningsredaktionerna och började ringa hem till journalisterna, säger Heléne Lööw och fortsätter:

– Det handlar inte bara om debattörer och journalister eller politiker. Det handlar också väldigt mycket om vanliga människor som hängs ut. Vem som helst kan falla offer för det här. Tidigare tog det längre tid att få ut sin åsikt och att nå likasinnade.

Forskaren fnyser åt föreställningarna om att folk håller på att självradikalisera sig framför sina datorer.

– Det är inte så att människor sitter passivt och bläddrar på hemsidor och sen kommer på att de ska bli terrorister. De pratar med varandra hela tiden, det är ingen skillnad på om de pratar på Skype, på chatten eller på telefon. Det är bara kommunikationsmedel. De är inte ett dugg ensamma.

Viljan att se det hon kallar för Breivik-figurer som marginaliserade är en stor fara. I stället bekräftar de varandra och leden sluts alltmer utåt. Det är då en grupp eller individ blir som allra farligast. Så länge det går att prata med dem, finns det en möjlighet att undvika nästa steg.

Heléne Lööw tycker inte om att vara expert, är inget orakel. Hon efterlyser nya, unga forskare. Nya röster. Fler röster. Men det egna engagemanget finns kvar. Hon konstaterar med ett »usch«, att det som händer nu, runt om i krisens Europa, är som att se det gamla Europa återfödas.

Det är en svart bild av vår världsdel Heléne Lööw målar upp. Det värsta är, menar hon, att det civila samhället drar sig tillbaka på många håll, viktiga serviceinrättningar och sociala verksamheter försvinner och avståndet till myndigheter och institutioner blir längre och längre. Då finns det risk att andra aktörer går in.

– När organiserad brottslighet och extremister börjar förvandlas till lokala grannsamverkare mot brott, då är det dags att hissa varningsflagg. De tar över idrottsklubbar och social verksamhet och skapar kapital, de gör att människor börjar resonera: »Visst, de är kriminella och extremister, men de finns ju här och bryr sig om oss.« Det är nyttigt att fundera över vilka val man själv skulle göra i den situationen.

Hon kallar sig själv för arkivråtta, är en nyfiken och ständigt fotograferande basketmamma boendes utanför Stockholm, som älskar att baka och är besatt av tomatodling.

– Man kan inte tänka på det här dygnet runt, då hamnar man ju på hispan!